Vilda barn

Läckberg och Wahlgren

2012-01-26T02:16:00.002+01:00

Okej, jag googlade mig själv och kom till Camilla Läckbergs blogg, där någon hade tipsat henne om mitt inlägg om boken Kärlekens roll. Jag visste att Camilla var ett Anna Wahlberg-fan, men att läsa hennes hyllning av tanten, nu efter att Felicias bok har kommit ut, var minst sagt bisarrt:

"För jag är så tacksam mot hennes kärleksfulla metoder och vägledning när jag nu sitter här tio över sex på morgonen och väntar på att Charlie skall väckas halv sju som vanligt - efter att ha sovit hela natten igen."

"Och för Annas kritiker skulle det nog räcka långt att se henne med en bebis för att kritiken skulle tystna. Hon har något unikt, något utöver det vanliga, vad gäller att skapa kontakt med ett litet barn. Charlie blev så lugn i hennes famn, och när de tittade varandra in i ögonen var det ett riktigt möte och något uppstod där. Han kommunicerade med henne och hon med honom. Om det finns något som en "baby-whisperer" så vågar jag påstå att Anna är det.... :-) Tack Anna för jag vet inte vilken gång i ordningen. Är så oändligt tacksam för din vägledning och för att du lärt mig om barn och livet med dem och givit mig möjlighet att njuta av dem."

Jag är med er nu, alla ni som kritiserar Anna Wahlgren, jag hade faktiskt inte fattat hur stor hon var (kom ihåg att jag bor i Norge) utan trodde att hon hade ett gäng hjärntvättade sektmedlemmar och that's it, och att resten av världen hade fattat hur störd hon var. De utdrag man läser ur hennes forum tyder inte bara på okunskap om anknytning, utan på rent förakt, ja närmast ett hat mot barn.

Ur AW's krönika Ett litet AP-barn får sova:

2.55 Hurtig ramsa x4, han lyssnar men VILL inte lyssna, hostar och klagar, försöker tydligen kräkas eller låta så; VÄLDIGT synd om. Tycker inte jag. Och det är det han behöver förstå – att det är trevligare att ligga skönt och sova så gott. Ska kolla honom (gå in) nästa gång, men då blir det raskt, tyst och effektivt. Och då blev det tyst! (Typiskt.)

(Läs mer hos Lady Dahmer)

Åh Camilla, vad är det som är så kärleksfullt med den inställningen menar du?

Gränser och faror

2012-01-24T18:53:00.001+01:00

Det var intressant att läsa era kommentarer till mitt inlägg om gränser. Många som höll med och många som inte höll med, och kanske en del som tyckte att det var oklart vad jag egentligen menade. Holdbart förtydligade det på ett bra sätt tycker jag:

Det är en väldigt stor skillnad på att säga: "jag vill inte att du skriker för jag får ont i öronen" (förklarar varför och visar sin personliga gräns) eller "håll tyst!" (en ren beordning). Om barnet sedan fortsätter vara högljudd kan man antingen stänga dörren eller gå sin väg och förklara att man inte orkar med en så hög volum (förklarar varför och visar sin personliga gräns). Eller så kan man beordra barnet att gå på sitt rum om de inte lyder (auktoritär och befallande). Jag menar att det är ganska stor skillnad på de två exemplen.

Min poäng var alltså att jag inte sätter gränser åt mitt barn utan ger honom istället en förklaring till varför jag inte tycker att man ska göra si eller så, gärna genom att referera till folks personliga gränser, sedan ger jag honom ett alternativ, alltså ett förslag på något annat, mer lämpligt som han kan göra, och sedan låter jag honom faktiskt ta valet själv, och erfara konsekvenserna av det. Jag tycker att det är viktigt att han lär sig konsekvenserna av sitt handlande och sina val, hur liten han än är.

Det är få fall där jag sätter ett bastant stopp, det skulle antagligen handla om fara för liv, som om han skulle springa ut på gatan själv, eller riskera att få en kastrull med varm soppa över sig, men att klättra på bord, hoppa i soffor, använda kniven, gå i trappor och allt det där som många har nämnt ser jag överhuvudtaget inte alls som exempel på livsfarliga situationer där jag känner att jag måste rycka in.

Det betyder inte att jag fullkomligt skiter i att se efter honom och låter honom råka ut för olyckor hela dagarna. Vi har en hög trappa upp till vardagsrummet, och vi har aldrig haft någon trappgrind. Vi har aldrig känt något behov av det utan istället följt med honom när han går mot trappan. Det har ofta handlat om att ha is i magen och också lita på att han vet och lär sig sina begränsningar, något jag skrev om inlägget om självbevarelsedriften.

När han var runt halvåret kröp och klättrade han absolut överallt. Min mamma brukade bli livrädd när han klättrade upp på soffryggen, och hon kunde inte förstå hur jag kunde sitta i lugn och ro och läsa tidningen med honom klättrandes en meter över marken. Jag sa alltid: "Försiktigt Émile, du vet att du kan ramla och slå dig va?" men lät honom ändå testa, när han uppenbarligen själv tyckte att han var redo att göra det. Och visst ramlade han några gånger, men oftast inte. Och när han ramlade så grät han, men för varje gång lärde han sig mer och mer om sina begränsningar, men också om sin kropp, vilket resulterade i att han lärde sig att falla som en katt. Sist jag besökte min mamma märkte jag till min glädje att hon har lärt sig att också ta det lugnt. Vid ett tillfälle satt jag på toaletten när jag hörde henne prata för sig själv medan hon gick mot vardagsrummet: "Var är Émile?" och efter en stund: "Jaha, han står i fönsterkarmen", och sen bara lämna honom där och gå tillbaka till rummet hon kom ifrån. Jag skrattade. Jag hade gjort detsamma.

Ett annat exempel är klämskydd, spisskydd, halkskydd eller petskydd till eluttag, som vi faktiskt aldrig har haft. Jag kan inte minnas att folk hade det i min barndom heller. Vi har förklarat för honom att det är farligt att peta i eluttaget, och ganska tidigt visade vi också hur man sätter i och tar ut kontakten. Han har suttit i långa stunder och lekt med det, tagit ut, satt in, tagit ut, satt in, med oss i närheten eller bredvid. Det har aldrig hänt en olycka här, varken klämda fingrar eller ens en bula i pannan faktiskt, men vi har alltid visat hur man gör med allt, istället för att hålla honom borta från det.

Samma sak med kniv, vi har aldrig förbjudit honom att ta på den, utan istället först visat att den är skarp genom att låta honom ta på bladet och eggen (och då har han såklart meddetsamma dragit bort handen). Senare har vi visat honom hur man håller i en kniv och hjälpt honom att skära i något. Han har varit med vid varenda matlagning sedan han föddes, först observerandes från min höft, men så fort han kunde stå så fick han stå på sin höga barnstol och hjälpa till. Vi låter honom inte använda kniv helt själv, än så länge är vi alltid med, bredvid. Mer om det här, och också i en artikel om samisk barnuppfostran och hur den strider med det norska samhällets normer (rekommenderar den verkligen!)

Andra relaterade inlägg: Min bortskämde stylistson, om att få välja sina kläder själv, och Om gränssättning, om att bestämma över sin egen kropp.

Genusförskola

2012-01-23T17:00:00.007+01:00

Klicka på bilden för att läsa. (City Malmö 23 jan 2012)

Finaste vännen är med i tidningen idag och berättar om planerna inför det normkritiska föräldrakooperativet Sjöstjärnan som ska öppna i Malmö snart, och där genuspedagogik är i fokus. Deras vision är, enligt hemsidan, att skapa en förskola där barnen "får utvecklas utifrån sina individuella förutsättningar utan att begränsas av föreställningar om kön, sexualitet, könsuttryck, etnicitet, ålder, klass, funktionalitet och trosuppfattning". Artikeln kan läsas i sin helhet här. Jag har pratat mer med Camilla och ska ställa henne några frågor ikväll, och intervjun kommer i bloggen om några dagar. Om ni läsare har några frågor själva så får ni gärna posta dem här så ska jag se om jag kan framföra dem också.

Fantastiska initiativ som detta behöver uppmärksammas, och om jag har förstått det rätt så har de platser kvar ännu, så snälla skriv om dem i era bloggar och länka till deras hemsida: www.sjostjarnan.org/

Vi är ju som ni vet inne på unschooling, mycket eftersom vi inte tycker att det finns förskolor som motsvarar våra önskemål. I somras besökte vi en förskola här. Eftersom det var sommar var många av barnen borta, men ett gäng flickor lekte glatt i skogen medan en pojke stod och storgrät en bit bort, utan att få tröst av förskollärarna. Jag frågade varför han grät, och då skrattade de, skakade på huvudet och sa att "Han är ju enda pojken så han har ingen att leka med". Och sen: "Man tycker ju att han borde vara glad, ensam tupp bland en skock höns! Hohoho."

Jag och min man tittade äcklade på varandra. Nej tack, i en sån miljö vill vi inte att vårt barn ska vara. Om vi hade bott i Malmö så hade vi helt klart anmält É till Sjöstjärnan - till och med maten verkar jättebra!

Lockar en förskola med genuspedagogik dig? Om ja, varför, om inte, varför inte?

Mina barndomslekar

2012-01-22T03:42:00.003+01:00

Jag tycker att det är jätteintressant att höra vad folk lekte med som barn, och hur de tycker att lekarna har format dem som personer, eller hur det som intresserar dem idag redan tog sig uttryck i deras barndomslekar.

Jag och min jämnårige kusin var typiska inomhusbarn som lekte mycket med leksaker, även om vi tyckte att det var lika roligt att leka utomhus när vi väl orkade ta oss ut. När jag idag tänker på våra lekar känns det roligt att tänka på hur vi redan då var de vi var idag. Min absoluta favoritleksak var inuit-Playmobil, med en familj där mamman bar sitt barn på ryggen. Jag var redan då fascinerad av Arktis. Jag önskade mig varje år iglootältet från IKEA, men av någon anledning fick jag det aldrig. Min längtan till norr var stor, och jag hade flera barnböcker om folket här.

Vår vanligaste Playmobil-lek var kulturmöten. Vi hade figurer med olika hudfärger och den typiska leken utspelade sig i en lugn, svensk småbygd där det plötsligt byggdes en flyktingförläggning så att det flyttade dit invandrare från hela världen. Vi tyckte att det var hysteriskt roligt med alla tokiga kulturkrockar, elaka, etniska stereotyper och konservativa svenskar som plötsligt kände sig invaderade av alla dessa knasbollar från hela världen. Detta var på den tiden då det skrevs mycket om Sjöbo och Skånepartiet som inte ville ha några flyktingar dit, och det var väl vårt sätt att bearbeta det vi hörde. Vi gjorde också egna radioprogram som vi pratade in på kassettband, där vi hade vilda debatter om rasism och liknande, och där vi drev med både svenskar och invandrare.

Konst var ett annat tema som ofta förekom i våra lekar. Vi lekte ofta att vi var konsttjuvar, vi irriterade oss på abstrakt konst (knasiga vuxna som gillar sånt, tyckte vi) och hade en konstförening som hette 'Konstföreningen mot meningslös konst'. På vår lilla Macintosh gjorde vi en sarkastisk kulturtidskrift som hette Inertia, (vilket jag än idag inte har en aning om vad det betyder eller vart vi fick ifrån, men det var lagom pretentiöst, som vi tyckte att all konst var.) Idag är min kusin konstkritiker och konstkurator.

Flickr: ColeKenTurner

Barbie var en annan favorit och vi var runt sju år när vi upptäckte henne. Mina föräldrar gillade inte Barbie (könsstereotyper, amerikansk kulturimperialism och hemska skönhetsideal) men vi älskade henne, och jag vill påstå att vi inte tog skada av att leka med henne. Min kusins pappa gjorde några försök på att få sin son att intressera sig för pistoler och bilar men det var lönlöst, istället var det mina Barbiedockor som fascinerade honom mest. Jag fick köpa Barbie på ett villkor - att vi själva sydde alla kläder, vilket vi gärna gjorde. Vi samlade på Barbiedockor av olika etniciteter, och eftersom Ken var så ful med den där löjliga Jehovas Vittne-sidbenan så hade vi istället en Derek Rockstar, och han spelade jämt rollen som den hunsade tönten mitt bland galna, elaka kvinnor. Våra Barbiedockor var ofta lesbiska, en var alltid rödstrumpa, en annan var en alkoholiserad, Hollywood-skådis med bulimi, en annan var nyfrälst buddist och en annan var en skvallrig moraltant. Hela gänget var dåliga, självupptagna morsor. Genom Barbie-lekarna bearbetade vi mycket skräp - sjuka ideal och kändiskultur som vi dagligen matades med genom tidningar, Dallas, Dynastin och MTV.

Vad jag däremot aldrig någonsin intresserade mig för var babydockor, mjukisdjur eller My Little Pony. My Little Pony var väldigt poppis "på min tid" men jag fattade aldrig hur man skulle leka med dem. Babydockor förstod jag mig heller inte på, att vara mamma var aldrig något jag fantiserade om.

Vad lekte du med, och vad tänker du att dina barndomslekar säger om dig?

Därför sätter jag inte gränser

2012-01-21T01:50:00.000+01:00

Jag har grubblat en massa på det där med gränser och vad det egentligen betyder. I tidningen Mama (1/2012) samtalar Martin Melin, Bingo Rimér och Marcus Birro om barn och gränser.

Är det lätt att vara konsekvent? frågar intervjuaren.

Martin: Jag har inga problem med det, jag viker sällan undan, det får skrikas, gnällas, gråtas - sorry, säger jag bara.

Bingo: Jag håller med, den kampen tar jag när som helst, jag tänker inte låta mina barn ta över, de måste styras med fast hand. Jag tycker att det är beklämmande med odrägliga ungar som inte har några gränser.

Marcus: Jag tycker att det är ganska svårt att vara konsekvent, det är jobbigt att säga nej. Jag behöver nog träna mer på det.

Jag tycker att Bingos kommentar är ganska representativ för hur folk ser på detta med gränssättning. Den antyder att A) gränser är något föräldern måste sätta och B) om man inte sätter fasta gränser blir barnen odrägliga och oregerliga.

Eftersom jag inte känner mig som en förälder som styr mitt barn "med fast hand" så har jag ibland undrat om det kommer att resultera i att jag får just en sån där "odräglig unge" som springer omkring och skriker och slåss och inte tar hänsyn till sin omgivning alls. Men faktum är att jag redan nu ser att mitt barn inte är sån, och då har jag frågat mig själv om det faktiskt är så att jag i själva verket visst sätter gränser, och att jag bara har missuppfattat uttrycket. Att sätta gränser kanske inte är så auktoritärt som det låter?

Att sätta gränser

Efter lite grubblande vill jag hävda att det är auktoritärt att sätta gränser. Auktoriteten ligger i själva uttrycket. Kanske är det bara en semantisk fråga, men jag menar att just genom att plocka isär och analysera ord och uttryck kan man förstå vad de faktiskt innebär och vad problemet är med dem. Problemet i detta fall är inte bara att auktoritär gränssättning som metod är respektlöst. Eftersom det enda alternativet till att sätta gränser verkar anses vara laissez-faire eller total anarki så måste det vara begreppet i sig som inte är särskilt töjbart. Vi kan alltså inte säga att vi sätter gränser när det vi i själva verket gör är att förklara.

Smaka på det: Att sätta en gräns. Föräldern måste sätta en gräns. Se det framför dig: En förälder som sätter en gräns, säger "hit men inte längre!" Hur reagerar barnet? Ger det sig meddetsamma? Accepterar det gränsen som föräldern har satt?

Föräldern sätter gränsen - en mur som ska förhindra barnet att gå längre.

I mitt fall, med mitt barn, så vet jag att han inte hade accepterat det blint. Det hade blivit en kamp. Han hade försökt sparka ner muren, klättra över den. Han hade helt enkelt ifrågasatt gränsen som jag har satt upp.

Kamp om gränser

Jag ser på gränssättande som något som är byggt av luft. De har ingen tyngd, de lär inte barnet något, varken ansvar eller om sociala regler, de lär bara barnet att lyda. Det är ett uppifrån-och-ner-perspektiv, det idiotförklarar barn och fråntar dem möjligheten att lära sig att ta ansvar för sitt beteende själv. Gränser är alltså något väldigt diffust för barn. Precis som brottslingar som försöker hitta kryphål i lagen beskrivs barn som inte riktigt har förstått denna gräns som föräldern har satt upp: "Hon försöker ständigt testa våra gränser". Kanske det helt enkelt är så att barnet undrar: Okej, jag får inte göra så, men får jag göra så här? Eller kanske så?

Att ständigt sätta gränser åt barnet skapar också ett beroende av föräldern - när inte föräldern är i närheten så finns det ingen där som kan sätta gränser. Dessa "odrägliga barn", som det talas om, kan det hända att problemet inte är att de inte har fått gränser, utan att de inte har fått förklaringar?

Förklaringar

En förklaring är inte en gräns, den ger utrymme för egna val. Att sätta sig ner med barnet och prata, förklara varför och varför inte, tror jag väger tyngre i det långa loppet.

"Han lyder er", har folk förvånat sagt till oss om Émile. Nej, han lyder oss inte, han lyssnar på oss. Det kräver ett ständigt förklarande med ord, gester och mimik, ibland ser det säkert närmast ut som ett skådespel, men det fungerar för oss.

Exempel - vi ska gå på fest. Innan vi går ut förklarar vi att vi ska på fest. Entusiastiskt berättar vi vad en fest är. Det är en massa folk där, säger vi, och folk ler och är glada och pratar högt och alla kommer att hälsa på oss. Det kommer att vara andra barn där, och en massa god mat. Vi visar hur man hälsar på folk och han lyssnar och lever in sig i det. På vägen ut fortsätter vi att prata om det, och också om hur man ska ha tålamod med yngre barn, något han brukar ha svårt för. Väl på festen vill han ta alla köttbullarna på fatet, och då förklarar vi att man får ta några men inte alla, för annars finns det ju inga köttbullar kvar till de andra och då kanske de blir jättehungriga och får ont i magen. Aj, aj, aj, säger han och klappar sig på magen. På samma sätt förklarar vi varför man inte ska skrika på biblioteket, varför man hellre kan stå på stolen än på elementet och varför man bara får äta en glass och inte tio.

Erfarenhet

Fast ibland får han visst äta tio glassar, och han får alltid gå ut utan kläder om han vill det. Vissa saker lär han sig bättre genom erfarenhet, genom att själv känna det på kroppen än genom alla förklaringar och gränser i världen.

Hur tänker du om gränser?

Vaggvisa

2012-01-19T23:48:00.000+01:00

När jag var barn hade jag en skiva med vaggvisor från hela världen. Jag undrar vart den tog vägen. Jag måste nog göra en själv. Här har ni en samisk av Mari Boine: Mu vahkar Lásse - (Lasse, min minsting)

Mångfaldig skönhet

2012-01-18T23:15:00.000+01:00

Först: Efterlysning - Lollo, maila mig gärna privat! :)

Det har varit jätteintressant att läsa era svar i mitt inlägg om Mammor och minimodeller. Jag har tänkt en massa, på hur vi pratar med vårt barn, hur vi värderar varandra och vilka egenskaper vi lägger vikt vid. Jag säger som sagt ofta till mitt barn att han är världens sötaste. Jag säger såklart mycket annat också, men jag försöker undvika att säga saker som "Vad duktig du är!" och andra komplimanger som har att göra med prestationer. Jag föredrar att ge ovillkorliga komplimanger.

Inläggen jag länkade till igår fick mig att fundera mycket. Jag har pratat med min man, som under hela sin uppväxt och tonår har haft komplex för och blivit mobbad för sitt utseende. I hans familj har de aldrig värderat eller uppmärksammat utseende, och de säger till exempel aldrig till min son att han är söt. Jag frågar min man hur han upplever att det har varit att aldrig få beröm för sitt utseende, och han säger att han faktiskt önskar att de åtminstone hemma hade sagt till honom att han inte alls såg konstig och ful ut, som han gick omkring och trodde och fick höra av de andra skolbarnen.

Jag har kommit fram till att jag inte känner att det är fel för oss att säga till vår son att han är söt eller vacker. Som Shadi skriver i sin kommentar så tycker jag att det är skillnad mellan att säga "du är så söt i den tröjan"/"vad söt du blev nu" och att låta sitt barn veta att hen alltid är söt, fin, vacker, oavsett vad hen har på sig.

Jag skulle hyckla om jag sa att utseende och yta inte är viktigt alls för oss, men det är heller inte de klassiska idealen vi finner vackra. Min man tillhör en modellagentur och jobbar nu uteslutande med det, men det är en modellagentur som inte har några krav om vikt, längd eller mått. Modellerna där är i alla åldrar, i alla färger och i alla storlekar. Gamla, tjocka, smala, med skägg, med stora näsor, alldagliga utseenden eller speciella utseenden. Ingen blir typecastad eller placerad i ett fack som "plus size model" eller "senior model". Det är ett skönt, roligt gäng och känslan jag får när jag är med på fotograferingarna är att alla typer av skönhet hyllas.

Jag är väldigt intresserad av hur urfolk ser på skönhet. Det kan verka som ett sidospår nu men det kommer en poäng. Jag satt en gång och tittade i den underbara UNICEF-boken Barn i världen tillsammans med min fyraåriga kusin. Den presenterar barn från hela världen, hur de lever, vad de äter och vad de leker med. När vi kom till aboriginflickan blev min kusin tyst. Sen tittade hon på mig. Sen tittade hon på flickan igen, och sa: "Ehm... hon är inte fin." Jag blev helt mållös, visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man egentligen i en sån situation till en fyraåring? "Hon ser jättesnäll ut!" försökte jag, och det höll kusinen med om, men att hon tyckte att flickan såg annorlunda och konstig ut kunde jag inte prata bort. Fan, aboriginerna kan inte ha det lätt när de gäller de västerländska skönhetsidealen. Man kanske skulle önska att folk skulle se bort från allt det där och istället bry sig om inre egenskaper, men så enkelt är det ju inte, och oavsett hur snäll och duktig min man fick höra att han var som barn så såg han annorlunda ut, och hans skönhet hade inget värde i den etniskt norska miljön här i stan. Jag tror att det hade varit fint för honom att få höra att man kan vara vacker på olika sätt, inte bara vacker inuti, för det fick han ju höra att han var, men också vacker utanpå, och att inte bara långa, vita, smala kvinnor och män är vackra. Det var först i och med den samiska revitaliseringen här i kustområdena på 90-talet, när det efter hundratals år av förnorskning återigen började bildas öppet samiska miljöer som min man kunde acceptera sitt utseende och få uppskattning för det. Och runtom i världen jobbar urfolk idag med att på olika sätt visa uppskattning för sin egen skönhet, som en motvikt mot de klassiskt västeuropeiska idealen.

Jag vet inte hur min son kommer att se på sitt eget utseende, och i vilken miljö han kommer att växa upp i, men jag tror att vår strategi, om man kan kalla det en strategi, snarare än att hävda att det yttre inte spelar roll, är att lära honom att alla sorters människor kan vara vackra. Klyschigt, men jo.

Ut ur mörkertiden

2012-01-18T16:03:00.000+01:00

Idag kom solen! En liten solstråle som varade i några minuter men som lyste upp hela himlen i olika rosa nyanser innan den försvann igen. Varje år känner jag att denna lilla solstråle är början på något nytt och värd all väntan. Nu har vi passerat 60 dagars mörkertid och dagarna kommer bara att bli ljusare för varje dag, men snön brukar ligga kvar ända till maj. Denna dag firas av många här, särskilt på förskolor. Barnen ritar solar och har solfest. Själv gjorde jag mig en riktigt solgul smoothie till frukost. För ett år sedan, runt första soldagen, drömde jag att jag tog den första solstrålen, hackade upp den och stekte den. Den smälte i munnen och smakade smör och ingefära.

Se fler bilder härifrån.

Mammor och minimodeller

2012-01-18T01:46:00.000+01:00

Ur Stoff o Stils katalog

När jag kommer till barnsidorna i klädkataloger brukar jag snabbt bläddra förbi. Det gör mig lite illamående att se barn i tillgjorda poser. Jag föreställer mig hur någon fotograf eller överivrig mamma har stått och hoppat bakom kameran och instruerat barnen att se tuffa ut, eller söta, att lägga armen på höften eller lyfta kjolen. Ofta tittar barnen ut ur bilden och frågar med en osäker blick: "Så här?"

Idag såg jag första avsnittet av Mammor och Minimodeller på TV3 Play och det var naturligtvis precis som man kunde föreställa sig. Barn som bara utstrålar ett enda stort "Duger jag? Blir du glad nu mamma? Är jag söt?"

Och om det bara var så att man kan sitta och titta på de där programmen och skaka på huvudet åt hur hjärndöda folk är, föräldrarna, modellmamman och programproducenterna. Men dessa program involverar tittarna genom att lägga upp barnen till allmän bedömning: Vad tycker du? Duger hon? Och på bloggar och i hemmen sitter folk och rangerar barnen: "Men hon var väl inte så söt. Men gud vad löjlig hon ser ut när hon gör så. Hon däremot var jättesöt. Hon har potential." Det tar fram den totalt hjärndöda idioten ur folk.

I Sydamerika är utseende verkligen stort. Sydamerika är plastikoperationer, misstävlingar, brazilian waxes, anorexia, bikinis, modellskolor, kalenderflickor, fina klänningar, machoideal och sexiga danser. Latinamerikaner har alltid öknamn på varandra: Tjockisen. Smalisen. Svartingen. Plattnäsan. Min mamma var långt ifrån värst bland sydamerikanerna, men jag har ändå vuxit upp med ständiga samtal om vikt och utseende, och än idag är det första, utan undantag, jag får höra när jag träffar släktingar: "Oj, vad smal du är", eller "Nu har du gått upp i vikt lite" eller "Sist jag såg dig såg du ut som en liten gris, nu ser du finare ut". Man blir ständigt bedömd, studerad och betygsatt.

Samtidigt har jag svårt för att låta bli att berömma mitt barn hejdlöst för hans utseende: Du är världens sötaste unge!!! säger jag hundra gånger om dagen och överöser honom med pussar. Är det också en betygsättning?

Jag läser dessa blogginlägg: Att påverka sin omgivning, och bli påverkad hos Sagogrynet, samt Som förälder måste vi vara en motpol till vansinnet som samhället förmedlar till våra barn hos Lady Dahmer och de får mig att tänka och fundera. Läs dem gärna, och jag blir glad om ni svarar på dessa frågor:

1. Ger du dina barn beröm för deras utseenden? Varför, varför inte?
2. Om det skulle komma fram en modellscout på stan och vilja ha med ditt barn i en modellagentur, skulle du säga ja om barnet ville?
3. Pratar du om ditt eget utseende inför dina barn?
4. Kommenterar du andras utseenden inför dina barn?

Svara gärna anonymt, och "Vet ej" är också ett giltigt svar.

Duktiga föräldrarna

2012-01-17T00:19:00.000+01:00

Ofta får jag kommentarer som kan delas in i tre kategorier:

1. "Jag uppskattar din blogg trots att jag ofta inte håller med. Mitt barn dricker komjölk/har vagn/plastleksaker/napp/går på dagis/sover i spjälsäng/har gränser etc."

2. "Jag uppskattar din blogg och håller med dig i det mesta du skriver och jag önskar att jag kunde vara mer som du."

3. "Jag uppskattar din blogg och jag kommer att göra precis som du när jag får barn."

Jag tackar för de fina orden, verkligen, men nu ska jag avslöja en sak: Jag lever inte alltid efter mina egna ideal. Alltså, jag är inte ständigt den fanatiska AP-föräldern och duktigmajan som jag tydligen framstår som. Jag har klara idéer om hur jag tycker att det ska vara och vad jag känner fungerar bäst med mitt barn, men jag går inte ständigt omkring och gör genomtänkta saker, ofta råkar jag bara falla in i de mönster jag har med mig från barndomen. Det finns saker som är självklara och enkla för oss, som att ge vårt barn stor frihet när det gäller att utforska världen och ta risker, och det finns saker som är otänkbara för oss, som att låta honom gråta sig till sömns eller behöva sova ensam om han inte vill det själv men det är nog det enda där jag känner att jag är orubblig.

När det gäller maten så handlar det om hälsa, den vi märker omedelbart (magen, migrän, energinivå etc.) och den vi märker i det långa loppet. Det är ingen religion för oss och vi tar oss gärna en pizza, eller glass eller chips när vi känner för det, och då stornjuter vi av det.

Vagn, det har vi, fyra stycken dessutom (gratis allihop dock) och tre av dem är framåtvända. Nu är han så stor att vi inte orkar bära honom jämt, och går gör han ju, men inte om vi är ute hela dagen.

Plastleksaker har han också och han tillbringar gärna timmar i leksaksaffärerna vilket maken tycker är skönt för då kan han mobilsurfa bredvid (medan jag är hemma och jobbar). Vi har i perioder tagit bort alla leksaker och det har funkat utmärkt, men så kommer folk på besök och tar med sig presenter och det fylls på igen. Det är helt okej.

TV har vi inte men vi har datorer och ipad. Och har ni inte kommit på det själva så kan man öppna ett fönster med youtube-snuttar (É gillar roliga kattungar, Alfons Åberg, Nicke Nyfiken och animerade barnvisor) och ett fönster med Facebook så blir både mamma och barn nöjda ;)

Förskola har vi tänkt på men vi är inte säkra ännu med tanke på att vi ska flytta.

Gränser, det har han ju, sina egna och våra som han måste ta hänsyn till. Vi förmedlar dem inte genom att skrika och skälla men inte heller genom att alltid prata lugnt och pedagogiskt, det kan bli för distanserat tycker jag. Vi försöker nog att appellera till känslor - AJ, sluta, det gör ont när du gör så, eller Shhh, folk får ont i öronen när du är så högljudd, de sitter och äter och vill göra det i lugn och ro. Hur man borde göra vet jag inte, men det är så vi gör och det funkar för oss.

Det är svårt det här med att förmedla en riktig bild av ens föräldraskap. Jag har skrivit en del inlägg om svårigheter, men jag skriver nog oftare om det som funkar och kan vara till inspiration än det som bara känns som dåliga gamla ogenomtänkta vanor. Hur är det för er andra som bloggar?

Bildbeviset

Födsel, kropp och själ

2012-01-16T14:17:00.000+01:00

Ibland när hemförlossning diskuteras dyker motargumentet upp att det där med stearinljus och lugn musik bara är trams och att man ju åker till sjukhuset för att få ut ungen och inget annat. Det är ett så mekaniskt tänkande och jag undrar om dessa människor glömmer bort att födseln inte bara är en kroppslig process, utan att den involverar psyket, känslor och hormoner, och att det därför är viktigt att vara på en plats där man kan slappna av.

Min egen förlossning startade med värkar mitt i natten, starka och regelbundna från första stund. Min jordmor kom och tittade till mig, maken började fylla bassängen med vatten, vi tände ljus och var lyckliga. Vi grät lite grann och sa att snart är vårt barn här med oss. Vi hade från början kommit överens om att vi inte skulle göra onödiga undersökningar utan låta kroppen jobba i lugn och ro, men dygnet gick och efter tjugo fruktansvärt smärtsamma timmar kändes det som om fortfarande inget hade hänt. Vattnet hade inte gått, och när vi undersökte var det inte mer än 3 centimeters öppning. Jag ville dö. All denna smärta helt i onödan, kände jag. Vi pratade en stund om varför det kunde vara så, om det var något som fick mig att hålla tillbaka. Jag visste vad det var, och jag och min man gick in i sovrummet och pratade om det. Jag grät över en abort jag gjorde för många år sedan, innan jag träffade min man. Jag var rädd att släppa det barnet nu, låta det dö, och låta det nya barnet komma till mig. Vi grät tillsammans, och då gick vattnet.

Efter det blev värkarna fort tätare, intensivare och mycket smärtsammare.

Where children sleep

2012-01-15T22:04:00.000+01:00

Om man verkligen vill lära känna ett barn måste man besöka deras sovrum, skriver Laura T. Coffey i en artikeln om boken Where children sleep, där barn från hela världen visar upp sina sovrum, från skjul byggda av plastpåsar i Kambodja till baseballrum i New Jersey till hyddor i Amazonas och kåkbostäder i favelan. Se boken här, det är fascinerande, i många fall skrämmande och alltid intressant.

Jag tänker på Émiles sovrum. Det är ett vitt sovrum med två madrasser på golvet, en garderob och en liten röd lampa som ger en mysig och varm belysning att somna till. Det är totalt fattigt och ofashionabelt, vi håller ju som sagt på och säljer ut allt vi äger och har, men vi kan i alla fall sträcka ut oss skönt på de två madrasserna, och vi sover gott allihop. Ofta går vi och lägger oss där i timmar och bara myser, kramas, läser böcker och tittar på film på datorn medan vår busunge hoppar, klättrar på oss, ammar och leker. Dessa stunder är väldigt värdefulla för oss och får oss att känna att vi lever världens lyxigaste liv, trots sunkiga madrasser och fula plastgolv.

När É föddes bodde vi i en större lägenhet, och vi flyttade dit med tanken på att bebisen skulle få ett fint sovrum som han kunde flytta till när han blev ca ett år gammal, men ganska fort insåg vi att vad vårt barn ville ha, i alla fall dessa första år av sitt liv, inte var ett stort, eget rum, utan närhet. Idag har han en liten hörna i vardagsrummet där han har sina leksaker och där han fixar med sitt medan vi gör våra grejer. När han blir större ska han få sig ett eget rum, för att som bokens fotograf säger få ha sitt "personal kingdom". Men när jag tittar på bilden ovan av Tokyo-flickan Kayas rum så undrar jag lite grann vem Kaya egentligen är, bakom allt det där.

Hur sover era barn?

Bebisen ramlade ur den höga sängen några gånger så vi slängde ut sängjäveln
och började sova på madrasser istället. Skönare för ryggen också, tycker vi.

É's hörna i vardagsrummet.

Mitt barn ska inte behöva ligga i någon jävla garderob

2012-01-15T01:55:00.001+01:00

Mina föräldrar var stora reggaefans när jag var barn, och de spelade in ett videoband med reggaemusikvideor till mig som jag tittade på om och om igen. Bob Marleys Waiting in Vain (se nedan) kunde jag titta på hundra gånger om dagen. Jag älskade den, flickorna som sprang hand i hand på stranden och badade i havet. "Mamma, mamma, hon är så söööt den där flickan, jag är kääär i henne!" sa jag och pekade på flickan i dreads. "Meh!" sa mamma förvånat. "Det där är ju ingen flicka! Det är en pojke! Det är Bob Marleys son!"

Alltså, än idag minns jag hur chockad jag blev. Hur himla besviken och lurad jag kände mig, och allra mest sur kände jag mig på min mamma som kom och förstörde allt. (Och än idag är jag besviken på den sunkiga videon när jag ser den.) Men i alla fall, jag hade alltså ännu inte fattat att det var det motsatta könet man förväntades gilla. Det förvånar mig lite grann, men det dröjde nog inte lång tid innan jag insåg det.

Som sjuåringar lovade jag och min kusin varandra att vi var de första som skulle få veta det om någon av oss var homosexuella. Sju år senare höll han sitt löfte och kom ut inför mig. Jag minns idag vilken pinsam situation det var, trots att vi stod varann så nära, och trots att vi båda visste att jag visste, och alltid hade vetat.

Jag har skrivit det förut, jag vill inte att mitt barn ska behöva komma ut ur garderoben inför mig. Jag hade känt att jag har misslyckats då. Han ska inte behöva ligga i nån jävla garderob och våndas ens i en sekund, eller undra hur jag skulle ta det. Han ska få lov att bli kär i vem han vill utan att behöva förklara sig över huvud taget.

Några år efter att min kusin kom ut inför mig flyttade han temporärt in hos vår morfar. Hans dåvarande pojkvän hängde där jämt och ständigt, och en dag hade vår moster fått nog. "Nu måste du berätta för morfar!" sa hon. "Han har rätt att få veta sanningen om T!" Det var tidigt morgon och hon slet upp morfar ur sängen. "J har något att berätta för dig", sa hon upprört. Morfar var fortfarande yrvaken. "Berätta då!" befallde hon min kusin. "Jo eh... T är alltså min pojkvän," sa han. Morfar såg helt likgiltig ut. Moster blev irriterad: "Pappa! Han är gay!" Morfar svarade bara "Jaha?" "Men pappa, du fattar inte! Han är bög, homosexuell!" Min kusin vred sig i stolen och började känna sig riktigt nervös.

Morfar reste sig långsamt upp och gick mot dörren. På vägen ut sa han till min moster: "Har du inget bättre för dig än att väcka mig bara för att säga det? Det är väl inget att berätta? Nu kan du dra åt helvete och låta mig sova och folk leva sina liv i fred."

Ungefär så. Underbare morfar, det ska inte vara något att berätta.

Några år senare är jag säker på att samma moster var tacksam över att ha en pappa som tycker att det inte är något att berätta. Hon träffade en kvinna och blev kär, och ja, det är de som genom lesbisk magi fick fem barn. :)

Läs förresten om utställningen och boken Gay Kids - Kule barn som også finnes.

Teckenspråk

2012-01-14T23:38:00.001+01:00

Ava, 24 månader, kommunicerar med sin mamma.

Min blogg och ni som läser den

2012-01-14T23:25:00.002+01:00

Jag undrar ibland vem ni är, ni som läser den här bloggen. Ofta får jag mail och kommentarer där det står att ni uppskattar min blogg men sällan eller aldrig kommenterar. Varför det? Jag älskar kommentarer. Jag är dålig på att svara på dem, jag försöker att ge mitt barn all min lediga tid eftersom jag stora delar av dagen är upptagen med jobb och studier och jag hoppas att ni har förståelse för det, men jag uppskattar verkligen varenda kommentar, att ni tar er tid att skriva några ord. Jag är också tacksam över att ni hittills har hållit en god ton, även när ni inte håller med mig.

Jag har ca 100 läsare per inlägg, ibland många fler, ibland färre. Det är en okej siffra, och jag har inte gjort något för att höja den. Jag är inte aktiv på några föräldraforum, jag kommenterar sällan i andra bloggar (av tidsbrist) och jag varken Twittrar eller har någon Like-sida på Facebook. Jag undviker också medvetet att kommentera i artiklar på nätet för jag vill inte dyka upp bland länkande webbplatser och få en massa idioter in på min sida. På något sätt så känns det som om all världens hatare samlas på nättidningarnas kommentarfält.

På min personliga Facebook-sida har jag heller ingen länk hit, ej heller brukar jag tipsa vänner om min blogg. Varför? Jag är nog blyg, och jag föredrar att ha en liten, men intim blogg. Jag föredrar också att folk hittar hit antingen genom att googla sig fram på ämnen jag skriver om eller via andra bloggar som länkar till mig. Jag vill inte att vänner ska känna att jag försöker pracka på dem mina idéer om föräldraskap. Dessutom har jag många lärare och gamla arbetskamrater på Facebook, och jag vill hålla dem borta från mitt privatliv.

De vanligaste sökorden hit, förutom höstlycka och vilda barn, är gröna smoothies, raw food för barn, sticka ullblöjor, matpyramiden, ulltossor, mororeflexen och familjesäng. Det känns representativt för min blogg. Eftersom jag skriver ganska långa inlägg känns det som om ni som läser min blogg är folk som redan har ett ganska stort intresse för ämnena jag skriver, vilket också era långa och inspirerande kommentarer tyder på.

Men vem är ni? Det hade varit roligt att veta. Varför läser ni den här bloggen, vad uppskattar ni med den, vilka inlägg gillar ni bäst? Tacksam för feedback, och kram på er alla!

Magiska lesbianer

2012-01-14T01:02:00.001+01:00

Jag gjorde ett fältarbete på en ö i Melanesien. En ö som är svart, täckt av ett fint lager svart lavasand från två aktiva vulkaner. Folket där tror på och praktiserar svart magi, och missionärer kallade ön The Mother of Darkness, men egentligen heter den Ambrym. Min tid på Ambrym är den mest fascinerande, skrämmande och spännande i mitt liv. Ofta ligger jag på natten och spelar upp minnen därifrån. Det var svart, svart, svart, nätterna var svarta, och havet var så svart. På nätterna sprang jag ensam genom djungeln för att träffa min älskare i smyg. På dagarna satt jag tillsammans med kvinnorna och barnen i en flock och fick lössen plockade och håret flätat medan vi pratade och skrattade. På kvällarna sjöng vi, och pratade om livet, så som vi såg på det. En kväll medan vi satt där kring kerosenlampan frågade de om min familj. De ville veta om syskon, kusiner, mostrar, fastrar, sysslingar och pysslingar. Min mammas storasyster är gift med en kvinna, berättade jag. Oj, tyckte de. Då har hon inga barn! Jo, sa jag, de har fem barn, döttrar allihop. De tittade förvånat på varann. Hur är det möjligt? frågade de. Jooo, sa jag finurligt, de har det. Gissa hur! De grubblade en stund, sen konstaterade de, med en min som tydligt sade: Aha! Oss lurar du inte! Vi har nog kommit på hur - White people's magic!

Se fler bilder här.

Att få känna

2012-01-13T18:00:00.000+01:00

I mitt inlägg igår, om fussy babies och AP-föräldraskap missade jag en sak som några av er som kommenterade påminde mig om, nämligen hur barn och vuxna förväntas vara, och att det ofta ges rådet till föräldrar med svåra barn, att de ska göra allt i sin makt för att få barnet att anpassa sig.

Många gånger om dagen vill jag skrika och gråta. När jag går ut ur duschen och det är iskallt och handduken river. När jag vaknar på morgonen och inser att jag måste gå upp. När jag är hungrig och inte orkar laga mat. När jag öppnar mitt årsbesked från CSN. När BVC-tanterna är dumma. Men jag gör det ju inte, för jag har lärt mig att uppföra mig, och för att jag har lärt mig att förnuft måste gå före känslor. Däremot kan jag skrika och gråta vid andra tillfällen. När det helt enkelt bara är för mycket. Efteråt känner mig lättad över att ha sagt vad jag kände, men jag känner också skuld och skam. Som barn blev jag förlöjligad när jag blev arg, jag hade ingen rätt att bli arg, det var bara de vuxna som fick lov att bli arga.

För min man är det annorlunda. Han visar aldrig ilska och har ett oändligt tålamod med alla. Jag tycker att han ofta låter sig köras över, av myndigheter, av sina syskon, av sin mamma, och av mig. Sedan är han ledsen och tyst. Ge mig motstånd för helvete, kan jag skrika. Hur känner du egentligen? Jag tar inte illa upp av att du är arg, jag vill veta hur du känner! Men han har lärt sig att aldrig, aldrig visa ilska. Ingen i hans familj visar känslor, han vet inte hur känslor ser ut. Som bebis lämnade hans mamma rummet när han grät. Han var också ett "fussy" barn, och hans mamma brukar säga att han hade kolik i tre år. Men efter det var han tyst och snäll, och det är han än idag.

Med enträget arbete går det att bryta ner vem som helst. Om målet är att få ett lydigt, stillsamt och tyst barn så finns det metoder för det. Man kan börja redan dag 1, som "The Baby Tamer", Claire Verity förespråkar, genom att envist ignorera varenda känslouttryck som det lilla barnet ger ifrån sig. Eller så kan man göra som folk i allmänhet råder en - att man visar vem det är som bestämmer. Att man lär barnet sin plats, att det inte hjälper att skrika och att ilska, energi, gråt och starka känslor är något fult.

Som vuxen har jag reclaimat min ilska. Det har hänt att jag har exploderat på min mamma och till och med kastat saker omkring mig (tips: mjölpåse!). Hon blir skräckslagen, och det är en skön känsla. Jag känner att jag inte blev vuxen förrän jag tog mig rätten att vara arg på henne. Så är det inte för min man. Nedbrytningen var mycket mer effektiv där.

Det är inte mitt mål att få ett lydigt, fogligt och dämpat barn. Jag vill att mitt barn ska få lov att visa starka känslor, det är sån han är. Barn behöver hjälp med att hantera sina känslor, känna på dem, förstå dem, sätta ord på dem. De behöver inte få sina känslor förnekade, ignorerade och förlöjligade.

Vad gick fel? Om fussy babies och AP-föräldraskap

2012-01-13T04:02:00.001+01:00

Jag fick en bra fråga om ett ämne som jag länge har tänkt skriva om. En läsare som ännu inte har fått barn undrar vad det var som "gick fel" med mitt barn, eftersom han trots all närhet, trots vår strävan efter att respektera alla hans behov och allt det där blev "ett svårt barn".

Först vill jag klargöra på vilket sätt jag anser att vår son har varit "svår", för det är ju ett väldigt luddigt uttryck. Redan i magen var han extremt aktiv och ljudkänslig. Mina väninnor från gravidyogan gick till exempel på bio under hela graviditeten, vilket var fullkomligt omöjligt för mig eftersom min bebis höll på att sparka ihjäl mig så fort filmen började. Redan de allra första dagarna efter födseln började folk kommentera att han var så himla "vaken" och "med". De första månaderna gjorde vi några försök på att gå på kafé, vi hade ju sett hur bebisarna låg på rad i sina vagnar utanför kaféerna och sov, eller hur de låg i armarna på sina föräldrar och ammades eller flaskmatades sådär mysigt, men det visade sig också vara omöjligt. Vår bebis bara grät och verkade hyperstressad av alla intryck. Jag minns också hur chockad jag brukade vara av att se vänners bebisar ligga i babysittern, på skötbordet eller i vagnen i lugn och ro eftersom vår aldrig hade gjort det. Det hjälpte att ha honom vid bröstet konstant, dag som natt, men så fort det var minsta ljud eller annat i rummet så blev han distraherad, nyfiken och stressad. Vi upplevde att han från första dag tog in allt, på gott och ont, och att han hatade att vara bebis, att han kände sig fångad i sin kropp. (Visst är ni flera som har upplevt det?) Han var så extremt rastlös och ivrig med allt, ville lära sig allt, göra allt vi gjorde, och redan innan han hade fyllt fem månader var han redo att slita sleven ifrån våra händer och ta över matlagningen själv. Visst lät vi honom delta i mycket, men raseriutbrotten uppstod när han insåg att han inte klarade av att göra allt han hade tänkt sig. Det var mycket gråt och konstant kinkighet under den här tiden, men bröstet hjälpte ofta, i alla fall tills nästa distraktion uppstod. Jag vet att många säger att "det låter helt normalt", men tro mig, det var rätt extremt, och folk påpekade det jämt och ständigt.

Miranda skriver om Attachment Parenting och hur risken är att föräldrar förlitar sig för mycket på AP-verktygen; amning, bärande och samsovning, när det viktigaste är helheten, att föräldrar och barn trivs ihop. Som The Feminist Breeder skriver kan många föräldrar till svårtröstade barn, (som på engelska kallas "high-need babies" eller "fussy babies") uppleva att det typiska AP-snacket känns som ett hån. I AP-litteratur läser man ofta att "bara du gör så här så kommer du att få ett nöjt barn", eller att afrikanska barn inte gråter, eller att tillfredsställda barn är lugna och avslappnade. Men självklart är det inte alltid så, och det ÄR en myt att afrikanska, melanesiska, indianska eller balinesiska barn inte gråter. Jo, de gråter, tro mig, jag har varit på världens mest avlägsna platser där barn ammar fritt och bärs dygnet runt, och de gråter, och jag har till och med sett folk på dessa platser strunta en stund i att barnet gråter. Men barn föds alltså inte som blanka ark, de föds med ett bestämt temperament, och high-need babies finns i alla kulturer. Det finns en berömd studie bland maasaierna där bebisar som kategoriseras som high-need är de som visar sig ha störst chans att överleva svält eftersom det är de som får amma mest. Man behöver alltså inte se på det som något negativt att få ett jättekrävande barn eftersom de alltid är så tydliga med sina behov.

När É var nyfödd sa folk alltid till oss att vi borde passa på och njuta när de var så små, för så fort de börjar krypa, eller gå, så blev det genast jobbigare, och sen, när de kommer i trotsåldern blir det outhärdligt. För oss har allt bara blivit oändligt mycket lättare ju äldre han har blivit, och ju mer han har klarat själv. Det är som om hans kropp börjar hinna ikapp hans självbild, och ju mer han klarar av, desto nöjdare blir han. Runt ett års åldern började vi kunna andas ut för första gången, och mer och mer kände vi att det var en ren fröjd att vara hans föräldrar.

Psykologen vi hade kontakt med under det första året sa att fussy babies behövde mycket strikta ramar, mycket gränser och bestämda scheman för både mat och sömn. Han sa att det var viktigt att lära honom att somna själv och aldrig amma honom till sömns. Ofta har jag tänkt på hur det skulle ha blivit om vi hade kört denna auktoritära stil och fört krig mot vårt barn. På fussy baby-hemsidor står det att dessa barn responderar väldigt dåligt på gråtmetoder á la 5-minutersmetoden. De kan gråta i timmar, dagar och veckor utan att ge upp. Det skrämmer mig att det finns föräldrar som ändå envisas med att försöka. Jag har undrat hur det hade sett ut om vi skulle ha försökt styra honom mer, förvägrat honom konstant närhet, ignorerat hans gråt när han inte ville sitta i bilen eller liknande. Jag tror att vi hade fått ett trotsigt, argt och sorgset barn. Ibland skriver jag bara om svårigheterna, och inte om hur tacksam jag är över att livet har gett mig just detta barn. För ja, han har fortfarande en bestämd vilja, men han är idag också är en otroligt samarbetsvillig, lugn, kärleksfull och glad unge. Det går alltid att prata med honom och övertala honom med ord och han litar alltid på att vi vet hans bästa och att vi aldrig lurar honom. Inget gick fel, tvärtom. Allt har bara blivit bättre, enklare, mysigare.

Konklusionen är att jag inte tror att man ska förvänta sig att ett lyhört föräldraskap automatiskt ger lugna nöjda bebisar, men att jag tror att detta förhållningssätt är det bästa, i synnerhet för "svåra" barn. Att föra krig mot dessa barn tror jag är dömt att misslyckas. Love bombing, respekt, frihet och närhet, det tror jag på.

Morotssmyg

2012-01-12T00:25:00.000+01:00

Här ska ni få ett jättebra tips på vad man kan göra med överblivna, kokta morötter. GLASS! Ja, det funkar faktiskt helt fantastiskt i glass om man blandar det med exempelvis banan och antingen jordgubb, hallon, mango, papaya eller ananas. Smaken av morot, som ju är söt, försvinner helt i kombination med söta frukter, och konsistensen blir perfekt för isglassar. Testa, testa, testa!

Brev till BVC/Helstestasjonen

2012-01-11T23:50:00.000+01:00

Vem äger ditt barn? Ingen såklart, kanske en del svarar, mitt barn äger sig själv. Andra kanske känner att de som är ansvariga för barnet, i de flesta fall föräldrarna, "äger" barnet. Kanske är hela frågan idiotisk, men när det visar sig att en institution som Helsestasjonen, BVC, kan kräva* att få testa mitt barn, bedöma honom och sätta en stämpel på honom så undrar jag faktiskt om de i själva verket anser att de äger honom.

Vi har blivit kallade till 2-årskontroll. Med inkallningsbrevet fick vi en lista med saker och ord han bör kunna. Inget av det oroar oss, även om hela listan stinker av allvarlig etnocentrism. Det är hela upplägget jag ogillar.

Orkar ni läsa på norska?

Hei,

Vi har fått innkallelse til 2-årskontroll mandag ---/--- 2012 klokken ---. Vi har i forkant noen synspunkter som vi vil fremføre. Som vi tidligere har gitt uttrykk for har vi ved flere tilfeller følt at de rådene vi har fått fra Helsestasjonen ikke er forenelig med vårt syn på foreldreskap og barneomsorg.

Nå når vi har blitt innkalt til kontroll for vårt barn vil vi forberede dere på hva vi anser er rimelig og akseptabelt at dere tar opp. Til å begynne med anser vi at tester der et fremmed menneske skal observere og bedømme vårt barn er en krenkning mot hans integritet. Vi mener at det ikke er rett at et barn skal behøve å bevise noe for noen, og spesielt når det er lagd opp etter rettningslinjer som helt åpenbart ikke tar hensyn til kulturelle og familiemessige ulikheter. Vi forstår at dere er opptatt av å fange opp barn som lider av omsorgssvikt eller har sosiale, mentale eller psykiske vanskligheter, men da anser vi at dere kan fokusere på de temaer som er av faktisk betydning for disse spørsmål. Spørsmål om søvnrytme, leggetider og søvnvaner er avhengig av kultur, og det typisk vestlige kravet om at barnet skal sove hele natten tar heller ikke hensyn til at også en del barn over 2 år ammes.

I vårt tillfelle er vi så leie av å få det spørsmålet at vi vi vil klargjøre det med en gang. Ja, han sover hele natten og det er en selvfølge for oss at han også nattammer. Å slutte med nattamming skulle kreve en avvenning med metoder vi ikke føler respekterer barnet og dets behov. (Här drar jag till med hårda ord, jag skulle faktiskt kunna tänka mig att sluta nattamma nu när han är så stor, jag vill bara ge dem en tankeväckare eftersom de har för vana att försöka övertala alla att sluta nattamma vid 6 månaders ålder.) Å bruke smokk, sutteklut, kosedyr eller andre substitutt for foreldrenes nærhet er utenkelig for oss, og vårt barn har heller aldrig vist interesse for slikt. Vårt ønske er at amningen skal få en naturlig avsluttning når vårt barn selv er følelsesmessig klar til det. Den ekstra næringen og beskyttelsen som morsmelken gir på natten (noe som smokk ikke gjør) er bare en bonus. Når det gjelder amming og tannhelse så tar vi hensyn til vitenskapelig forskning som tydelig, gang pa gang, har vist at morsmelk beskytter tennene, også ved fri, hyppig amming. (Bifogar länkar och info, bl.a. från Sagogrynets blogginlägg Nattamning)

At det deles ut brosjyrer og gis råd på Sentrum Helsestasjon om å la spedbarn gråte seg i søvn alene er for oss helt forkastelig og gjør at vi helt mister tiltroen til at helsestasjonen faktisk ønsker det beste for barn og deres nevrologiske og emosjonelle utvikling. Slike metoder er ikke noe annet enn barnemishandling og dette er ingen synsing, dette er underbygd av psykiatrisk forskning de siste seksti år. (http://www.psychologytoday.com/blog/moral-landscapes/201112/dangers-crying-it-out) Kanskje er dette harde ord, men det er faktisk årsaken til at vi kjenner motvilje mot å besøke helsestasjonen. Vi blir utrolig triste og sinte av å høre og av å få slike råd, og vi kjenner at vi reagerer på samme måte som om vi hadde sett et barn bli fysisk mishandlet.

Og når spørsmålet om hvorvidt han er trygg på fremmende er med i formularet blir vi sjokkartet klar over hvor mye deres syn på barn skiller seg fra vårt. Nei, takk og lov er han ikke trygg på fremmende, han er trygg på oss og de han kjenner, familie og venner.

Vi vil presisere at vi ikke har noe personlig imot deg ----- (vår helsesøsters namn), tvertimot liker vi deg godt, og vi kommer selvsagt på kontrollen ettersom vi må, men vi vil i alle fall forklare vårt standpunkt på forhånd.
Med vennlig hilsen,
---------

Relaterat inlägg: "Det viktiga magläget ur ett etnopediatriskt perspektiv" om hur kulturen inverkar på barns utveckling.

*Jo, det är obligatoriskt att gå på 2-årskontroll här i Norge

Smakprov från boken

2012-01-10T14:32:00.000+01:00

Åh, jag har haft hektiska men roliga dagar! För ett par dagar sedan tog vi de sista bilderna till utställningen. Vi ska visa hur de olika bärverktygen används genom tre-stegsbilder och jag fick agera modell. Gud så roligt det var att prova allt! Nu är det mesta av arbetet med både utställningen och boken är färdigt och den grafiska designern jobbar för fullt. Här nedan ser ni smakprov från boken och utställningen samt två bilder från fotosessionen i söndags. Nu väntar jag bara på att få se den tryckta boken, som är på både norska och samiska. Spännande, spännande, spännande!!!

Neger-ordet och folk som inte förstår

2012-01-08T04:14:00.000+01:00

För ett tag sedan påbörjade jag ett inlägg om ordet neger men blev aldrig färdig. Efter att ha blivit tipsad om, och läst lite i tråden "De som brinner för sin rätt att säga negerboll" på Sjalbarn så fick jag ny lust att skriva om ämnet. Det finns på allvar folk som inte förstår att ordet neger inte bara är en sammansättning av bokstäver, utan ett väldigt laddat ord, ett ord som bär på en historia och som har förmågan att såra och kränka folk. De som tjuter mest om sin rätt att använda ordet är såklart de som inte är mörkhyade själva. Många argumenterar med att de har kallat folk för negrer utan att de verkar ha tagit illa upp, eller att de har hört folk säga neger om sig själva, precis som Alexander Bard som tycker att han ska ha rätten att kalla folk negrer eftersom han kallar sig själv för bög.

Som jag skrev på Sjalbarn: Att folk inte verkar ta illa upp av att bli kallade det ena eller det andra betyder inte att de inte blir det. Många människor försöker hålla huvudet högt när de känner sig kränkta och många människor är för rädda att konfrontera andra. Det finns människor som faktiskt inte ens tycker att de är värda att bemötas med respekt eftersom de har internaliserat maktelitens värderingar om sig själva som lägre stående. Andra kanske faktiskt inte blir kränkta, kanske de helt saknar en historisk förståelse eller förmåga till analys av situationen och ordets bakgrund. Kanske vi skulle ställa oss lika förstående till folk som kallar kvinnor slampor eftersom det finns kvinnor som använder det ordet om sig själva?

Viktigast av allt, när folk använder ord som neger, hora eller liknande om sig själv så har det oftast en slags terapeutisk orsak. Genom att använda det så försöker man bearbeta känslorna av att ha blivit kränkt och ta udden av ordet, skratta åt det sorgliga och onda. När min pappa och hans bror talar i telefon har jag hört dem säga "indio de mierda" - indianjävel till varann, precis som många samer kan säga "lappjävel" till varann. Det ger inte andra rätten att göra det.

Att avväpna ett ord är att ta makten över det och försöka omdefiniera det och dess konnotationer, och när det gäller ordet neger så är det är inget som vita kan eller bör försöka göra. Det blir inte mindre laddat, mindre sårande för att vita brölar neger hit och neger dit, tvärtom har det motsatt effekt. Tänk att man ska behöva förklara sånt för en del människor, som verkligen inte förstår. Det är ungefär som den där icke-judiske mannen som har tatuerat in hakkors över hela kroppen, han kan försöka hävda hur mycket som helst att det är ett försök att ofarliggöra hakkorset, men att försöka få judar att tycka att det är en kul idé har tydligen varit svårt. Hakkorset är inte bara ett tecken, den är en symbol. Symboler är tecken som har en mening, och ord är faktiskt symboler, de är en samling tecken som står för något.

Rabén & Sjögren visar på en enorm okunskap och faktiskt hånfullhet när de i en fotnot till ordet negerkung i en Pippi-bok skriver "Texterna är de ursprungliga, vilket medför att rättighetsinnehavarna är medvetna om att ordet 'negerkung' (i Pippi Långstrump flyttar in) kan uppfattas som stötande. Men för den som en gång skrev det och den Pippi som säger det innebär det inte något nedvärderande, tvärtom något fint och exotiskt, vilket tydligt framgår av sammanhanget."

Jaha, vad exakt är det som är fint med att en vit man är "kung över negrerna"?

Trauman vid matbordet

2012-01-03T02:29:00.000+01:00

För några dagar sedan pratade jag och min mamma om frustrationen hon kände inför att jag matvägrade i princip hela barndomen. Hon minns särskilt en gång när jag skulle på skolutflykt och hon lät mig bestämma själv precis vad jag ville ta med i matsäcken för att försäkra sig om att jag inte skulle komma hem med matlådan oöppnad, som jag alltid gjorde. Jag bad entusiastiskt om grillad kyckling med pommes frites, ett grönt äpple och läsk. Hon stekte en hel kyckling i ugnen och ordnade allt precis som jag hade bett om, trots att vi i vanliga fall aldrig åt pommes eller drack läsk. Jag hade sett klasskamrater ta med sig det och ville ha detsamma. Men när jag kom hem från skolutflykten nästa dag var matsäcken ändå oöppnad. Dagarna som följde blev rena mardrömmen för mig. Mamma blev så rasande att hon satte upp ett schema: måndag - bruna bönor, tisdag - lins- och fläskgryta, onsdag - fisk, torsdag - stekt lever, osv. Alla de rätterna som hon visste att jag hatade allra mest skulle hon liksom plötsligt lära mig att äta. Tack och lov tog helvetet slut på tisdagen då vi fick besök av en vän som stod upp för mig och talade min mamma till rätta.

"Vad ville du uppnå med det?" frågade jag henne nu. "Jag var nog mest bara arg och frustrerad och jag var en idiot" sa hon. Och så berättade hon om sin barndoms traumatiska upplevelser av mat, och hur hon ofta såg sina kusiner få stryk vid middagsbordet och sen bli tvingade att äta upp allt på tallriken.

Själv minns jag hur det var i skolan. Man fick inte själv ta av maten, det var mattanterna som slängde en skopa fiskgratäng på tallriken och sen skulle man äta upp den. Om man inte ville äta upp maten fick man gå till läraren och be om lov att slänga maten, och ibland fick man beskedet att gå och sätta sig igen och äta lite till. Jag brukade arrangera om maten på tallriken så att det såg ut som om jag hade ätit mer av den, och med svettiga händer gick jag tillbaka efter en stund och bad om att få slippa äta mer. Och sen, det ständigt dåliga samvetet för att man inte åt upp maten. Den ständiga oron när man stod i matkön. Köttbitar som växte i munnen, servetter med utspottad potatismos och blomkrukor fulla med gömda korvar.

Det finns dagar då É inte vill äta alls, eller då han bara vill äta frukt, eller bara riskex. Vi har bestämt oss för att inte göra en sak av det. Tack och lov ammar han, och tack och lov tar han igen det efter ett tag, då han har dagar då han äter som en vuxen människa. Oavsett så tänker jag att det att tvinga eller truga är otroligt dumt. Det fina med att vara vuxen är att ingen tvingar en att äta mat man inte tycker om, och man har faktiskt rätt att inte tycka om mat. Det dröjde nog ända tills jag blev vuxen tills jag fattade att det fanns mat min mamma inte tyckte om, för vuxna verkade alltid ge intryck av att man måste gilla all mat - ärtor och överkokt broccoli och seg, stinkande fisk och allt - in skulle det!

Jag har hört att barn som inte går på dagis oftare äter mat som av de flesta andra barn anses vara äcklig mat, och att barn lätt påverkas av vad kompisarna (eller föräldrarna såklart) tycker är god och äcklig mat. Här hemma får man lov att inte gilla viss mat. É vill gärna mata oss. Mums, kan jag säga, men när skeden är på väg till pappa så säger vi som det är -Nej, pappa gillar inte det. Du och jag tycker att det är gott, men inte pappa. -Nei, ikke til meg, säger pappa. Du og mamma får spise, æ liker ikke det.

É vet vilken mat vi tycker om, och han vet att han inte behöver tycka om all mat och att han aldrig någonsin behöver stoppa in något i sin kropp, som han inte vill ha där. Det är hans kropp, så enkelt är det.

Hur man gör med totalt matvägrande barn vet jag inte och det har nog många olika orsaker, men här finns en TV-dokumentär om barn och mat, med en del faktiskt fina, lite annorlunda förslag på hur man kan hjälpa sitt matvägrande eller fast food-tokiga barn att våga smaka på ny mat.

Rutt mot bröstet

2012-01-02T00:46:00.002+01:00

Amningsbloggen önskar oss gott nytt år och delar med sig av ett filmklipp om hur nyfödda barn, om de ges möjligheten, har förmågan att själv kravla sig fram till bröstvårtan. Innan mitt barn föddes hade jag läst och sett filmer om detta, och i en bok läste jag en fantastisk historia om ett skandinaviskt team av barnmorskor som var på studiebesök på ett sjukhus i Ryssland. Under en rond hade de träffat en mamma som låg apatisk i en sjukhussäng medan hennes bebis matades med ersättning av sköterskorna. Läkarna förklarade att mamman inte hade mjölk och att barnet verkade ointresserat av bröstet. De skandinaviska barnmorskorna hade frågat om de hade provat att lägga barnet på mammans mage så att det själv fick leta sig upp. Nej, det hade de inte, svarade de, och det tyckte att hela tanken var fullkomligt absurd. Hur skulle det kunna hjälpa? De skandinaviska barnmorskorna sa att de inte kunde lova något, kanske tog det en timme, kanske tog det en vecka, men de insisterade och fick tillslut lov att prova. Det tog fem minuter! När de ryska läkarna kom in låg barnet i mammans armar med ett ordentligt tag om bröstvårtan, och mamman hade tårar i ögonen av lycka.

När mitt barn fortfarande var pyttelitet åkte min väninna på en internationell amningskonferens i London och kom sen hem och berättade att det stora samtalsämnet hade varit "laid back breastfeeding", och att alla hade varit så lyriska över föreläsningarna om det. Laid back breastfeeding är helt enkelt att amma halvliggandes, helt avslappnat med barnet ovanpå en, mage mot mage. Det ska vara en optimal position då barnets biologiska reflexer stimulerar amningen på olika sätt. Och då tänker jag: Vad fan höll de på med där på BB när de skulle hjälpa mig med amningen? Tvingade mig att sitta upp, rak i ryggen, tryckte ner mina axlar, gav mig en sträng befallning att slappna av, nöp mig om bröstvårtan och tryckte in den i munnen på min vilt skrikande bebis. Inte så konstigt att hela min kropp låste sig och stängde av totalt. Jag vet, jag bara vet, att allt hade gått så mycket bättre om jag bara hade fått ett par ostörda timmar, hud mot hud med min bebis på min mage.

Läs mer om laid back breastfeeding här, och se den underbara, roliga lilla filmen nedan, om hur kängurubebisarna föds och hittar till bröstet.

Nytt år, ny blogg!

2011-12-31T02:26:00.000+01:00

Då har jag äntligen haft tid att göra om bloggen. Höstlycka har bytt namn till Vilda barn. Mer om namnbytet kan ni läsa om i fliken 'Höstlycka' längst upp. Jag är tacksam om ni som har länkat till min blogg ändrar det i era länklistor. Jag har också gjort om utseendet och hoppas att den känns okej att titta på. Jag har rensat bland mina inlägg och tagit bort de som inte längre kändes intressanta, aktuella eller viktiga. Jag har lagt till en blogglista med mina favoritbloggar, något som jag har varit för lat för att ta itu med tidigare. Och jag har lagt till kontaktinformation, om ni vill maila mig privat. Tips eller önskemål?

Kram på er och gott nytt underbart år!

Amningskläder, nej tack!

2011-12-06T11:07:00.001+01:00

Är det bara jag som inte förstår mig på det här med amningskläder? Som tycker att urringat, koftor, linnen, V-ringat och skjortor funkar utmärkt? Dra ner, dra upp, knäppa upp. Snygg sjal eller halsduk att täcka över lite med. Svårare än så är det inte.

Men det är inte bara det att jag tycker att det är onödigt, jag får liksom en obehaglig känsla och tycker att det är läskigt att någon vill profitera på mina bröst, och det ordentligt. Amningskläder och -prylar är hutlöst dyra och man kan lätt få för sig att amning, som i utgångspunkten är gratis, faktiskt i själva verket är en dyr affär. Det har bildats en hel industri kring det, med prylar och kläder och armband och gud vet vad som folk tror och plötsligt tycker att de behöver. Innan jag fick barn så blev jag nästan helt yr av allt jag trodde man var tvungen att ha för att amma. De enda gångerna jag har velat ha amningskläder är under iskalla vinternätter, eller när vi är till fjälls, då jag önskat att jag hade en gosig amningströja i ull. Men det verkar ironiskt nog inte finnas.

En annan sak är att jag tycker att det är fult med amningskläder. Jag vill klä mig som jag, inte plötsligt börja gå omkring i rosa elastantröjor med hål under bysten, eller draperade saker, eller ständigt i omlott, bara för att jag ammar. Amma kommer jag att göra i många år. "Här kommer ammerskan!" tycker jag att man signalerar med en amningströja. Och jag är varken stolt eller skamsen över att amma. Jag bara gör, i vilka kläder och situationer som helst.

Påminner om det här och det här inlägget.

Vi psychomammor

2011-12-04T02:07:00.001+01:00

En vanlig kommentar när långtidsamning diskuteras är att mamman inte tillåter sitt barn att växa upp och bli självständigt. Ett vanligt svar är ofta att långtidsammade (eller burna) barn blir mycket mer självständiga eftersom de har fått sitt närhetsbehov tillgodosett. Det stämmer säkert i många fall, det tråkiga är bara att ett sådant svar befäster idéen om att barn BÖR bli självständiga, så självständiga som möjligt, så fort som möjligt.

Det finns en skräck i vårt samhälle för närheten mellan mor och barn. Vi måste ursäkta den - "det är bara temporärt, snart blir barnet självständigt" och vi måste träna bort den. Folk är stolta över att ha barn som inte gråter när de lämnas och det anses pinsamt att ha en mammig unge. Det finns också en idé, inte bara i vårt samhälle utan i de flesta samhällen världen över, om att mamman aldrig kan eller bör vara ansvarig för barnets utbildning eller socialisering. I många samhällen förs barnen bort när de börjar komma upp i puberteten och tas om hand av släktingar eller nära vänner som ska sörja för att det blir folk av dem. Här i västvärlden är det förskolan och sedan skolan som ska ha det ansvaret. Vi ser skeptiskt på föräldrar som säger att de vill hemskola sina barn. Vi tror inte riktigt på att dessa barn kommer att lyckas bli sociala varelser. Det krävs en känslomässig distans mellan barn och vägledare för det.

Har ni tänkt på att vi har en hel genre, skräckgenren, som ofta tar upp detta tema? Den livsfarliga närheten mellan mor och barn. Hur de allra mest perversa, sjuka och farliga männen är de som fortfarande bor hemma hos sin mor, de som står henne för nära och gör allt för henne.

När min man är ute med Émile får jag ofta lugnande sms om att de har det bra och stannar ute några timmar till så att jag kan jobba vidare. Jag tänker att det är bra, jag har mycket att göra och det är omöjligt att jobba så koncentrerat när É är hemma. Men efter en stund börjar hela min kropp att värka, av saknad, av längtan, av ofullständighet. Jag skiter i jobbet och springer ut för att möta dem på lekplatsen. Mitt hjärta bankar som om jag skulle gå på dejt. Snart, där om hörnet står lyckan i mitt liv och skiner som en sol när han ser mig, springer emot mig och kastar sig om mig. Först då är jag hel igen. Han är fortfarande en så stor del av min kropp, psychomorsa som jag är.

(I Bangkok)

Baby cupcakes

2011-12-01T19:56:00.001+01:00

Här kommer ett litet tips på världens enklaste små cupcakes som små barn kan göra. Perfekta att göra när man får besök av släkten och vill bjuda på något som ser fint ut - barnen kommer att bli så stolta över att få impa med något gott de själva har gjort. De är ingen smaksensation men jag lovar att far- eller morföräldrar kommer att tycka att det är de godaste kakor de någonsin har smakat! Émile som är två år har gjort dessa - alla moment är enkla och kräver varken maskiner, mått eller verktyg, det är bara att blanda ihop de två ingredienserna, havregryn och dadlar med händerna. Dessa cupcakes har räddat livet på mig flera gånger nu när É har varit grinig och det har kliat i fingrarna på honom efter något att göra :)

Havregryn: Jag använder havre, bovete eller quinoagryn beroende på vad jag har hemma.

Dadlar: Nu under julen är många av dadlarna man kan köpa sötade med sirap eller socker - stay away från dessa! Det är de färska, osötade dadlarna ni ska använda. De finns ofta i fruktdisken, i en liten låda, och är små, tjocka, svarta och jättemjuka. Alternativt kan man använda de underbara men dyrare medjool-dadlarna som också är färska och som man köper i lösvikt, de finns i stora trälådor, också vid fruktdisken.

Gör så här:

Ta circa 10 små dadlar (eller 5 medjool), låt barnen ta ut kärnorna och ha dem i en skål. Häll lite havre över och kladda ihop allt. Konsistensen ska bli som chokladbollar. Rulla små bollar eller tryck ut små kluttar i mini-cupcakeformar och ha slutligen lite bär eller frukt över. Färdigt!

Nu till det bästa: Om man blandar denna deg med kakao, vaniljpulver, salt och eventuellt lite kaffe och kokosfett blir det den perfekta socker-, mjölk-, fett-, och nötfria chokladbollsdegen! (Men kalorier - javisst!) Slår faktiskt mina raw chokladbollar som jag har skrivit om innan, och passar också som botten till tårtan jag tipsade om nyligen, om man inte vill att ens barn ska äta nötter.

Utbrottens tid

2011-11-26T20:34:00.001+01:00

För några veckor sedan gick vi in i en otroligt jobbig fas med É. Han har som sagt alltid varit typiskt "high-need", med låg frustationströskel och starka reaktioner, men detta var en annan sak. Det började med ett skrämmande utbrott ute på stan, som varade länge och var det läskigaste vi har upplevt under vår tid som föräldrar. I säkert en timme stod vi och försökte trösta honom och lugna honom med alla medel, men han betedde sig som om han hade blivit besatt av djävulen. Jag vill inte gå in på detaljer men det var så illa att vi tänkte ringa ambulans, vilket vi tillslut inte gjorde, men efteråt var vi i chocktillstånd i många dagar. Liknande utbrott följde dagarna efteråt, och det kändes som om världen bara rasade samman. Ska det vara så här nu? tänkte vi.

En kväll såg vi filmen Hästpojken, om ett autistiskt barn, och blev övertygade om att vår son var autist. Han betedde sig som Meryl Streep i Djävulen bär Prada och satte skräck i oss med bara en sur min. Vi gick omkring och var konstant panikslagna för att han skulle få ett utbrott. Det var så obeskrivligt skrämmande. Frustrationen, tröttheten och desperationen fick fram mina sämsta sidor, ena dagen underkastade jag mig honom totalt och gjorde precis som han ville i minsta lilla situation, andra dagen tappade jag tålamodet totalt och blev arg, skrek och sa elaka saker åt mitt älskade lilla barn. På nätterna grät vi och sa att nu hade vi nästan över en natt gått och blivit sådana där föräldrar som är i ständigt krig mot sina barn.

En dag råkade jag slå på Supernanny och tänkte modlöst att jag kanske inte hade annat val än att lära mig något av tanten, köra något belönings- och bestraffningssystem med stjärnor och time-outs (något som jag i sansat tillstånd totalt förkastar!) Efter att min mamma bevittnat ett av hans utbrott en dag så vi satte oss ner och hade några ordentliga samtal om hur och varför det hade blivit så. Mamma är specialpedagog och har tidigare jobbat med barn med särskilda behov (autism, ADHD etc.). Under några dagar gav hon oss all sin lediga tid, och tack gode gud för hennes kunskaper. Det har varit en fröjd att se henne bemöta honom när han börjar bli arg, se hur hon skickligt styr bort honom från ett utbrott i olika situationer, på sätt som jag inte hade kommit på själv. Vi har lärt oss mycket, och nu känner vi oss mycket lugnare.

Utbrotten är över för denna gång, han är lugn och samarbetsvillig igen, men vi vet nu att det kommer att komma sådana faser då och då igen, och jag är inte panikslagen längre. Vi har tur som har min mamma som är bra på det här, och jag hoppas och tror att det också i framtiden kommer att hjälpa att själv ändra vårt förhållningssätt till honom, hur vi pratar, hur vi bemöter honom. Men lätt är det inte. Explosiv mamma, explosivt barn, starka viljor, uuuh, farlig kombination. Tur att man har folk runt omkring en som är bättre på att släcka elden. En sak bestämde vi oss för i alla fall: Att aldrig stå enade emot honom. Ja, just det man läser att man SKA vara. Blir jag någon gång arg och skäller så VILL jag att min man ska trösta honom. Det är inte snack om att ta hans parti eller säga att han har rätt och mamma har fel, det handlar bara om att vara där för honom, när jag har tappat kontrollen.

Här finns några böcker i ämnet - alla skrivna utifrån en tanke om att barn bör behandlas med respekt. En del av dem har jag läst, andra har jag hört ska vara bra.

Raising Your Spirited Child: A Guide for Parents Whose Child Is More Intense, Sensitive, Perceptive, Persistent, Energetic av Mary Sheedy Kurcinka
Kids, Parents, and Power Struggles: Winning for a Lifetime av Mary Sheedy Kurcinka
How to Talk So Kids Will Listen & Listen So Kids Will Talk av Adele Faber och Elaine Mazlish
Raising Our Children, Raising Ourselves av Naomi Aldort

Utställningen

2011-11-26T03:16:00.001+01:00

Som ni kanske vet om så håller jag för fullt på och jobbar med min utställning som handlar om hur människor runt om i världen bär sina barn. Det är ett fantastiskt roligt jobb och jag är så glad att jag har fått möjligheten att jobba med det här. Mitt jobb går ut på att leta upp bärverktyg från hela världen, handla in dem, lära mig om hur de används, skriva små texter till dem och hitta vackra fotografier som hör till. Nu har jag handlat in allt som ska handlas in och väntar bara på att få hem paketen med bärsjalar, bärselar, bärremmar, bärkorgar, bärjackor och bärställningar. Det är traditionella bärverktyg från bl.a. Papua Nya Guinea, Afrika, Amazonas, Anderna, Vietnam. Eftersom det är muséet för nordliga folk som har utställningen så har vi ett särskilt fokus på de nordliga områdena, Sápmi, Nunavut och Sibirien. Jag kan lova er att det blir en spännande, färgrik utställning där besökarna får möjlighet att själv prova på de olika verktygen.

Julklappstips!

2011-11-25T01:03:00.001+01:00

Jag stödjer hellre hantverkare och hobbyföretag än de stora kedjorna, och då är Etsy en fantastisk plats att handla på. I många fall är de som gör dessa saker hemmaföräldrar som har satsat mycket för att vara hemma med sina barn, och många av sakerna är ekologiska. Det är saker gjorda med kärlek.

Små träskålar från The Enchanted Cupboard och ekollon i filt från FairyFolk.

Julgransdekoration från FairyFolk.

Hemmagjort sockerfritt/glutenfritt/allergigodis från Pernilla's Something Swedish

Giftfria kritor av soja från Earth Grown Crayons

Landskap av filt från KensaWool

Tvålar gjorda av människobröstmjölk från Cahmille

Filtade tofflor av recyclad ull, till vuxna och små, från Wooly Baby

Mina sökord har varit Waldorf, Montessori, Handmade toys, Woolen, Wooden Toys, Felted, Homeschooling, Eco-Friendly. Titta också under Buy, där de lägger ut favoriter.

Gröna smoothies för barn

2011-11-24T01:26:00.001+01:00

De flesta av oss har vuxit upp med tron på att salladsblad och gurka är mat som inte innehåller så mycket mer än vatten, och att det inte finns några näringsmässiga fördelar med att äta det. Faktum är att bladgrönt är fantastisk mat som också våra barn borde få mer av. Men hur ska man då få barn att äta salladsblad? Genom underbara gröna smoothies!

Därför är gröna smoothies bra för barn:

1. Bladgrönt är basisk mat som balanserar PH-värdet i våra kroppar. De flesta människor har väldigt försurade kroppar eftersom spannmål, kött och tillagad mat är syrabildande. Bakterier och virus trivs i sura kroppar så det är alltså viktigt att äta basbildande mat, som gröna blad, nötter, citron (ja faktiskt!), melon, gurka, broccoli etc. Många föräldrar som har börjat ge sina barn mycket bladgrönt har upplevt att det har haft en fantastisk effekt på barnens tandhälsa. Googla på basisk mat, eller alkaline food om detta intresserar dig.

2. Bladgrönt rensar tarmen, det fungerar som en skrubbsvamp som tar med sig gamla slaggprodukter. När du börjar dricka gröna smoothies kommer du att uppleva en ordentlig utrensning av tarmen och efter hand kommer tarmtömningarna att bli mer regelbundna, tätare och se bättre ut.

3. Bladgrönt innehåller en massa näringsämnen, inte minst proteiner. Gorillor äter till största delen frukt och bladgrönt, men de tuggar också sönder bladen ordentligt, vilket vi inte gör. För att komma åt alla näringsämnen i de gröna bladen måste fibrerna sönderdelas ordentligt vilket man lättast gör i en mixer. Gröna smoothies är alltså det enklaste sättet att få i sig sin dagliga portion bladgrönt.

Men smakar det gott då? JA! Bladgrönt är jättelätt att kamouflera med frukt, och så småningom vänjer man sig mer och mer vid den gröna smaken, och då kan man också ha i mer grönt. Till barn kan man t.ex. börja med små mängder bladgrönt, kanske kamouflerade med röda bär och banan om de har problem med färgen, och efter hand göra smoothien grönare och grönare.

Här är receptet på Émiles favorit-smoothie som han dricker varje dag - jag kan nästan garantera att de flesta barn skulle gilla den här.

Till en smoothie:

- Saften från 2 apelsiner

- En bit banan

- Lite (eller mycket) bladgrönt. Just nu använder vi mycket grönkål, som också barn under ett år kan äta, annars är mangold, romansallad eller färsk babyspenat mums. Grönkål kan vara lite svårt att finfördela i en vanlig blender men det går.

- En liten bit kiwi, ananas eller någon annan söt frukt vi har hemma.

+ Eventuellt lite hampafrön om man vill det, men det smakar lite speciellt om man inte är van.

För att få bladen ordentligt upplösta i en vanlig mixer måste de först mixas med en pytteliten mängd vätska, ha sen i resten av apelsinsaften och frukten. (Har ni Tribest Personal Blender görs det enklast med först smoothiebladen och en gnutta vätska, sen med bladen som man maler nötter med, sen har man i resten av ingredienserna och kör med det vanliga bladet igen. Inte så krångligt som det låter faktiskt :)

Vore kul om ni testade och skrev här sen hur det smakade och vad barnen tyckte!

Lycka till!

Ännu en raw cake

2011-11-21T02:02:00.001+01:00

Jag har skrivit lite om raw food-desserter tidigare och denna är inget nytt eller speciellt, jag vill bara visa er hur enkelt det är att göra något som blir så himla gott, och så nyttigt att man kan äta det till frukost.

Lite olika nötter och skalade hampafrön (eller inga frön alls, eller de fröna man har hemma) mixas med en näve färska dadlar, en stor gnutta salt och vaniljpulver. Byt ut nötterna mot havregryn om du inte tål nötter. (Men det blir inte raw då.)

Konsistensen ska bli klibbig och smuldegsaktig. Degen trycks ut i en pajform.

Sen mixas frysta bär och frysta bananer. Lite vaniljpulver gör att det får en riktigt glassig smak. Mixa, mixa, mixa till en slät konsistens.

Och smeta ut det ovanpå nötbottnen.

Dekorera med bovetecrisp och bär. Frys in lite till. Sjukt gott.

Vi har packat bort alla leksaker

2011-11-20T20:58:00.001+01:00

Det kommer säkert att vara saker i mitt föräldraskap som jag i framtiden kommer att revidera och tänka att jag kunde ha gjort annorlunda. En sak däremot, som jag verkligen känner har fungerat för oss, och som jag kanske skulle kunna säga har varit bland det viktigaste i vårt föräldraskap, har varit att låta vårt barn vara delaktig i hemmets sysslor så mycket som möjligt. Jag har skrivit om det tidigare på bloggen, och jag tänker återkomma till det oftare i framtiden.

En vän tog nyligen upp ett intressant ämne i sin FB-update: Barn ses som ofullständiga vuxna, att vara barn är ett ofärdigt stadie och målet är alltid att bli vuxen. Detta sägs vara anledningen till att barn till exempel aldrig är nöjda med sina teckningar och alltid försöker rita mer vuxet. Min vän frågade sig om det fanns kulturer som hade en annorlunda syn på barndom, där barndomen har sitt egenvärde och där således barn är mer nöjda med sina prestationer.

Mitt svar var att jag inte vet, men jag tror inte det. Jag tror snarare att de västerländska kulturerna är bland de kulturerna där barn tillåts vara "bara barn" mer än på andra platser, och att man här definierar barndom som ett stadie av lek, glädje, naivitet och sorglöshet. Men detta innebär också att vi oftare segregerar efter ålder och delar upp livet, vardagen, tider på dygnet och till och med objekt, i vuxen- och barnkategorier.

Jag och min man har alltid haft en idé om att vårt barn ska få vara med på allt från första början, och att vi ska ha så lite leksaker som möjligt. Vi har alltid varit övertygade om att det mest intressanta för barn är vuxenlivet. Efter hand, och särskilt under resan till Thailand och Bali, blev det en hel del leksaker ändå - för att underhålla É under tråkiga flygresor och på hotellrum samt för att muta med under långa, jobbiga dagar på marknader och shoppingcenter. Ja, så kan det gå. Det var en av de nackdelarna med att resa med barn som vi upptäckte - man har inget vardagsliv som barnet kan ta del av. Man äter ute, man städar inte, man tvättar knappt sina egna kläder. När vi kom tillbaka till Malmö var É stressad och djupt frustrerad. Inte bara av själva resandet upptäckte vi, utan mest av allt av alla dessa leksaker som han plötsligt ägde och som skulle underhålla och stimulera honom. Leksaker som man kunde bygga med, som föll isär, gick sönder, tutade, blinkade, lyste. Och han ville bara ha mer och mer.

Vi tog bort allt skräp. Träleksaker har den fördelen att de är enklare och mindre stressande för barns sinnen. Det blev lite bättre. Han ville ha oss med i lekarna men irriterade sig samtidigt på allt vi gjorde. Det resulterade i att vi satt bredvid, totalt uttråkade, och tittade på medan han lekte. Som Liedloff har sagt det: Föräldrarna tittar på medan barnet lever sitt liv, och berövar barnet rollen som åskådare (en roll som barnet trivs med eftersom det har ett intresse av att lära sig av de vuxna).

Så helt plötsligt en dag så bestämde vi att vi skulle packa bort ALLA leksaker och bara ta fram de han bad om. Vi ville inte lägga beslag på hans saker, bara se hur länge det gick innan han saknade dem. Nu har det gått en vecka, och han har fortfarande inte bett om en enda. Vi har återgått till hur vi hade det förr, innan resan. Vi inkluderar honom i allt, i alla hushållssysslor och lite mer. Har vi inget att göra så hittar vi på något. Det kliar i fingrarna på honom efter att få göra något vuxet. Jag älskar att se honom koncentrera sig om sin uppgift, göra allt med sin typiskt viktiga min och sen stolt studera resultatet. Ibland har han en oro i kroppen och vill inte gå och lägga sig. Springer omkring och pillar på allt, letar efter något att göra. Då tar jag fram skärbrädan och några bananer och en kniv och ber honom hjälpa mig att skala och skära bananerna i bitar och lägga dem i en burk så att vi kan frysa in dem. Inte "nu ska vi hitta på något jättespännande!!!" utan "Du kom, du måste hjälpa mig med det här, vi måste frysa in banan innan vi går och lägger oss!" Han kommer springandes och känner sig som världens viktigaste person med en livsviktig uppgift att sköta. Och först när han har fått det behovet ordentligt tillfredsställt kan han somna.

Så ja, jag tror att västvärldens hyllande av barndomen både har sina fördelar och nackdelar. Den kravlösa leken är avslappnande, viktig och stimulerande för barns fantasi, men jag tror att ansvar och uppgifter är minst lika viktiga eftersom de ger en annan slags tillfredsställelse, så länge de tilldelas och tas emot utan förmaningar och bedömningar.

Lägg en handduk på diskbänken, sätt barnet där naket och ge honom eller henne en uppgift medan du diskar, städar eller lagar mat. Prata och berätta om allt du gör. Skära banan med en vanlig matkniv är en ofarlig uppgift som är rolig. Försök att inte kommentera resultatet eller lägga dig i för mycket. Låta barnet pilla ut kärnor ur frukt, t.ex. dadlar, eller riva sönder sallad med händerna och lägga i en salladsskål är andra små uppgifter som man kan göra med barn. Fler tips kommer i framtiden under kategorin Hjälpa till som jag har lagt till nu, och jag tar tacksamt emot era egna tips också!

En sista sak: Leken, den vanliga barnsliga leken försvinner ju inte för att leksakerna gör det. Det är fantastiskt glädjande att se hur kex blir bilar, böcker staplas till broar, apelsinskal blir delfiner och stolar blir kojor.

Att leka indian

2011-11-18T00:17:00.001+01:00

En vän frågade mig nyligen: Är det okej att sjunga barnvisor om indianer som smyger och skjuter med pilbåge? Jag var tacksam över att någon ställde mig den frågan, för jag har ofta undrat om folk inte tänker på hur märkligt det faktiskt är. Som barn tyckte jag att det var väldigt obehagligt när vi skulle sjunga "Tio små indianer", hur söt och harmlös den än kan tyckas vara för andra.

Ni som har läst min tidigare blogg minns kanske när jag tillsammans med tre vänner, varav en är Apache och en Cherokee-indian skrev ett par mail till Unga Fakta angående deras informationssidor om indianer. Det faktamässiga om de nordamerikanska folken hade jag inte tillräckliga kunskaper om, men mina vänner tyckte att det var många väldigt allvarliga felaktigheter i deras texter, för att inte tala om mängder av grovt föraktfulla åsikter som lades fram, i texter som ska vända sig till barn. Unga Fakta skrev att de inte kunde ta till sig kritiken alls. Nu, några år senare har deras texter faktiskt ändrats en del, men fortfarande kan man läsa saker som "Idag är indianerna ett splittrat folk. Många har helt övergett sina gamla traditioner, medan andra klamrar sig fast vid dem som det enda av värde här i livet."

Det jag framför allt ville veta var vad en etnisk folkgrupp gjorde där, bland vampyrer, dinosaurier, alver, troll och däggdjur? Unga Fakta menade att de ville skriva om sånt som barn var intresserade av, men det är just det som är problemet. Jag är inte för att censurera barns lekar, och att leka indian är väl en av de få lekarna som tycks ha varit lika populärt på 20-talet som på 50-talet som idag, men det är också för att man ständigt uppmuntrar till det genom barnböcker, barnvisor, barnprogram, förskoleprojekt, utklädningskläder och leksaker.

Jag vill att folk ska tänka på vad det är de uppmuntrar till. De uppmuntrar till stereotypa bilder av två kontinenters folk. De bidrar till att upprätthålla bilden av indianer som mytologiska varelser, någon slags sagofigurer som inte är ett verkligt folk idag. Jag tror att folk idag hade reagerat på om det hade kommit ut en bok som hette "När mamma var zigenare". Eller "När pappa var jude". Eller kanske "När mamma var asiat". Och tjing-tjong och rishattar, eller rättare sagt lishattar. Jag tycker också att det är allvarligt att ständigt göra indianen till en figur för var och en att appropiera. Idag är det inte alls ovanligt med vuxna västerlänningar som leker indianer och sitter i tipis och leker sweat lodge på "indianläger" runtom i Europa och USA, eller som anser sig vara inkaschamaner, eller som tar sig ett namn som White Bear och tjänar stora pengar på sina påhittade ceremonier. Det är inte okej. Jag inser såklart att indianer har blivit en symbol för en slags längtan till naturen, frihet och andlighet, som i boken "När mamma var indian" (Ulf Stark och Mati Lepp) men detta är också en bild som är väldigt olycklig och framför allt ett hån mot indianernas historia och fortsatta kamp idag. Men indianers verkliga liv skrivs det knappast barnböcker om. Tycker vi att det är fel att barnböcker och barntidningar cementerar bilder av kvinnor som utseendefixerade bimbos så bör vi också ta avstånd från etniska stereotyper och inte vidareföra dem till våra barn.

Läs gärna om Gwen Stefani som köpte sig några asiater, eller tidningen Blue Corn Comics, som har skrivit en massa om indianska stereotyper.

Att tävla om vem som älskar sitt barn mest

2011-11-13T16:01:00.001+01:00

Det är inte lätt eller roligt att skriva det jag skrev nyligen, att jag ibland får lust att vara ifrån mitt barn. Det finns alltid folk som tolkar det fel och gör det till en tävling om vem som älskar sitt barn mest. För ett år sedan skrev jag på ett forum att jag höll på att bli toookig på É för att han klättrade på bordet och upp på mig när vi satt och åt, kladdade på mig, spottade ut maten i min famn och allt det där som ungar gör ibland (eller min i allafall). Genast var det någon som tolkade det som om jag var en förälder utan tålamod och att man faktiskt får tänka på att barnen ju är så små. Personen fortsatte med att kritisera allt och alla och slå sig själv för bröstet och konstatera att hon var så himla kär i sin unge och aldrig irriterade sig på något.

Ja för vi andra hatar ju våra ungar.

Irritera sig kan man ju göra. Bli trött, bli förbannad och inte veta vad man ska ta sig till. Det är en annan sak att totalt tappa kontrollen och slå sitt barn, eller misshandla det psykiskt eller verbalt. Det hade jag aldrig förväntat mig att någon skulle ha sympati med mig för. Men som sagt, att skriva att man är trött eller håller på att bli tokig måste man få lov att göra.

När det gäller att gå ut, ha egentid, så har varken jag eller min man något behov av att festa. Vi dricker inte och har aldrig gillat att festa. Det jag menar med att jag kan avundas folk som går på fester trots att de har barn är att de verkar så obekymrade. Vi saknar att gå till affären på kvällen och inte behöva skynda oss hem, eller bekymra oss för hur den andra har det, eller hur É har det. Eller att sitta på kafé på kvällen och läsa en bok och slappna av och veta att mitt barn mår bra. Det är därför som det ofta kan vara en lättelse att inte ha fasta kvällsrutiner, och att É ofta går och lägger sig sent på natten. Då kan också jag ta mig en promenad ner till affären på kvällen. Nu måste jag bara lära mig att slappna av när jag gör det, och att skriva om svårigheterna hjälper faktiskt. Jag tycker att det känns dumt att skriva att jag är tokigt, makalöst kär i mitt barn, som om inte alla föräldrar var det, som om vi inte alla vet att våra barn gör oss toookiga med sin underbarhet.

Snäll mot barnet - taskig mot sig själv?

2011-11-11T02:28:00.001+01:00

Idag gick jag ut själv medan É låg och sov middag. Det kändes som ett väldigt stort steg att ta, jag har aldrig gått ut medan han sov, för jag har alltid tänkt att jag inte vill att han ska känna att jag kan försvinna när som helst utan hans vetskap. När han vaknar mitt på dagen gråter han lite ibland, och då tycker han om att kramas och snutta en stund. Jag vet vad en del tänker, att det låter som en otrygg unge, eller att det är galet att jag inte har varit ute på kvällen (eller ens under hans middagssömn) på två år. Jag tänker kanske så själv ibland, och jag tänker mycket på om jag gör rätt, mot mig själv, mot mitt barn och mot min relation med min man.

Ofta hör man folk säga att de inte orkade samsova med sitt barn eftersom samlivet med partnern kändes viktigt att värna om. Eller att de slutade amma tidigt för partnerns skull. Och då svarar ofta AP-folk att det är tokigt att tänka så. Jag tycker själv att det absolut viktigaste att se till barnets behov först. Samtidigt måste man väl säga att det finns föräldraskap som kanske är mer gynsamma för de flesta förhållanden, än ett där barn och mor är i symbios under lång tid. Ibland kan jag med en gnutta avund tänka på min kusin, som trots tre små barn ofta går på konserter och fester med sin man, jämt ser snygg och fixad ut och kan sova hela natten utan avbrott. Vi har aldrig lämnat É med någon, andra än våra mammor, och då bara under korta stunder mitt på dagen. Visst kan jag sakna att bara vara med min man någon gång, gå på restaurang eller bio en kväll. Och jag har hela tiden undertryckt mina egna behov, det måste jag vara ärlig om.

Så idag var jag som sagt ute en stund själv, och jag kunde inte njuta av det alls. Jag insåg att jag är konstant stressad, hela dagen. Är É vaken så kräver han uppmärksamhet. Äta, snutta, hoppa, leka, bäras, gå ut, titta, kladda, läsa, rita, bygga. Jag skulle vilja säga att han är ganska självständigt, klarar mycket själv och kan leka långa stunder med sin tågbana. På dagarna är han ofta ute i många timmar med min man medan jag jobbar hemma vid datorn. Men ändå. När jag någon gång går ut själv så tänker jag ständigt på hur han har det, vad han gör, om han känner sig försummad av mig. Min man känner likadant när han är ute själv. En konstant oro och stress.

Är AP-föräldraskap påfrestande för förhållanden? Jag kan inte säga att vi har valt den här typen av föräldraskap. Vi har alltid bara gjort det som känns rätt i hjärtat, och varje morgon när vi vaknar tillsammans med vår gosiga, glada bebis mellan oss känner vi att allt är så rätt. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att känna mig lite fången. Och så mår jag konstant lite dåligt, över att jag vill vara ledig från mitt barn en liten stund, över att jag jobbar för mycket, över att jag jobbar för lite. Och värst är oron för att jag kanske är en överbeskyddande, barncentrerad mamma.

Jag vädrade det här på Sjalbarn en gång, och då var det många som skrev att de aldrig hade känt ett behov av att gå ut, att de bara var nöjda med att vara hemma med sitt barn konstant. Uuuh, jag önskar att jag var sån. Men jag vill inte ha några goda råd som handlar om att distansera mig från mitt barn. Jag gillar inte kommentarer som att "du måste först och främst ta hand om dig själv" eller "nu måste du börja tänka på dig själv också" eller "om inte du mår bra så mår inte ditt barn bra heller". Tack, vill jag säga, men jag tror inte att mitt barn kommer att må bättre av att jag slutar amma honom, tvingar honom att sova i en annan säng och lämnar honom hos en dagmamma hela dagen. Åh, hur gör man då, för att både ta hand om sig själv, sin relation med partnern, och sitt barn, på bästa sätt? Ni "nära föräldrar" hur fixar ni det i era liv?

Amma under en filt

2011-11-10T00:16:00.000+01:00

I bloggen Amma vidare läste jag nyligen: "Ammande mödrar brukar vara diskreta och har ofta speciella amningströjor på sig och visar sällan särskilt mycket hud. Men när det har gått så långt att kvinnor i dag antingen lägger en stor filt över barnets huvud, ammar på toaletten, eller känner sig tvingade att ge barnet nappflaska i stället för bröstet ute på stan, så har något gått snett. Vill vi vuxna äta lunch under en filt? Skulle vi vilja äta på en toalett? Var finns respekten för det lilla barnets behov?"

Nu måste jag protestera lite. Jag förstår poängen, jag är ett fan av bloggen Amma vidare, och jag vet att skribenten Cecilia bara menar att vi inte ska behöva gömma oss när vi ammar, men jag vill ändå påpeka en sak som jag vill att man ska tänka lite på. När jag ammar på stan eller bland folk har jag gärna en sjal eller tunn filt över mig. Ibland går jag en bit bort eller sätter mig i ett annat rum. Av en äldre norsk kvinna fick jag en gång höra: "Du är väl inte en sån som går och gömmer dig när du ska amma?" Jag blev på samma gång jätteglad och lite stött för den kommentaren. För jag är tacksam över att få stöd i mitt ammande. Samtidigt vill jag gärna amma ifred ibland, utan att behöva känna att folk tror att jag skäms eller att jag är respektlös mot mitt barn.

Jag har aldrig klätt om i offentliga omklädningsrum. Det hör inte till mitt sätt eller min kultur att klä av sig och gå omkring naken inför okända människor. Hemma går vi gärna nakna, men ute bland folk är jag blyg. Att det är naturligt med nakenhet är inte ett argument som spelar någon roll för mig, i slutändan är det min kropp. På samma sätt tänker jag om min amning. Jag lägger som sagt en filt, en sjal eller vad som helst över mitt bröst, och om mitt barn ska sova så är det perfekt att lägga en filt, en jacka eller något annat en bit över hans huvud också, för att skärma av från intryck eftersom han annars aldrig kan få ro. Tro mig, om han inte hade tyckt om det så hade han högljutt protesterat, så att det skulle vara respektlöst mot barnets behov förstår jag inte.

Det finns inget jag avskyr mer än folk (oftast äldre kvinnor) som kommer fram och ska titta när jag ammar. Prata med barnet, stå och stirra en över axeln och säga uppmuntrande saker. Tänk på oss som är lite blyga av oss!

Till och med regnet

2011-11-07T23:41:00.000+01:00

Jag hade länge sett framemot att få se filmen Till och med regnet (Tambien la lluvia), som nyligen hade premiär i Sverige, och som utspelar sig i min familjs hemland Bolivia. Den gjorde mig inte besviken, den visade sig vara filmen jag alltid har väntat på, med en historia och ett budskap som kändes i hela kroppen. Jag såg den tillsammans med mamma och morfar och vi alla grät tillsammans.

Jag ska inte spoila filmen, men en scen som gav mig gåshud måste jag ändå berätta om. Den mexikanske regissören befinner sig i Bolivia för att spela in en film om Columbus ankomst till Amerika. De håller på att spela in en scen där Columbus och hans män jagar ett gäng indianska män, kvinnor och barn genom djungeln. Filmandet tar en paus, regissören går fram till kvinnorna och berättar om nästa scen. Det är en väldigt svår scen, han är medveten om det, säger han. Kvinnorna ska dränka sina barn. Barnen kommer inte att skadas på något sätt, det försäkrar han dem, de kommer att klippa precis innan barnen sänks ner i vattnet och sen byta ut barnen mot dockor. Kvinnorna ser skeptiska ut och pratar upprört sinsemellan på quechua. Regissören är ivrig att få sätta igång, men kvinnorna ser inte ut att vilja samarbeta. En manlig skådespelare hoppar in och erbjuder sig att tala med kvinnorna. Regissören tar ett steg tillbaka, och på avstånd får vi se kvinnorna prata med mannen, allt medan de vyssjar och vaggar sina gråtande barn. En stund senare kommer mannen tillbaka och säger till regissören att kvinnorna vägrar göra scenen. Regissören förstår inte varför, ingen kommer ju att skadas, de kommer att använda dockor! -Nej, du förstår inte, säger mannen, de kan inte ens föreställa sig tanken på att göra det. Regissören blir frustrerad, det är en extremt viktig scen! -Sebastián, det finns viktigare saker än din film, säger mannen.

Att prata om övergrepp

2011-11-03T18:38:00.000+01:00

Har jag skrivit om det här tidigare? Jag har i alla fall länge tänkt göra det. Jag har i min närhet en person som under hela sin barndom blev utsatt för sexuella övergrepp, och det är något som har gått djupt in på mig. Jag har i många år hatat mig själv för att jag inte fattade när vi var barn, eller för att jag misstänkte men inte sa något. Men jag var själv ett barn, och det var inte mitt fel.

När jag var tio år gammal hände en obehaglig sak: Jag var på väg hem från skolan när en man kom fram och pratade med mig. Han följde mig hela vägen hem och när jag skulle in i min port så sa han att om jag hade lust så kunde vi mötas utanför en timme senare. Jag minns att jag blev nervös och liksom kände att jag var tvungen att hitta på en ursäkt, kanske för att inte förolämpa honom. Jag sa att jag skulle titta på "Den lilla vampyren" på TV och inte hade tid att träffa honom. Han frågade mig om jag var rädd, och jag svalde hårt och sa nej, inte alls, och då sa han att "Det är inget sexuellt, om du tror det." Sen sa han att han skulle vara där och vänta på mig om jag ändrade mig, eller att jag annars alltid kunde träffa honom på en restaurang här i stan. Jag berättade inget för familjen för att jag inte ville skrämma upp dem, men jag har i alla år varit livrädd att stöta på honom igen när jag går förbi restaurangen.

Jag har ofta tänkt på hur han vände hela situationen till att skuldbelägga mig, göra mig, en 10-åring, till snuskhummern som trodde att det skulle vara sex inblandat. Och jag har frågat mig själv varför jag kände att jag var tvungen att hitta på en ursäkt till att jag inte ville träffa honom.

Hur pratar man med barn om övergrepp, utan att skrämma upp dem? Jag vet inte, om någon har tips på litteratur så är jag tacksam. Lika viktig är frågan om hur man gör så att barn känner att de kan berätta? Trygg anknytning är såklart det första jag tänker på, att barnet litar på att man är där för det och kan berätta om allt. Men jag hörde också en fin sak (på Oprah av alla platser) och det är att man gärna kan säga att det är okej att ha hemligheter, men att hemligheter ska kännas bra när man tänker på dem, att de ska vara fina att tänka på. Om det känns dåligt att tänka på dem så ska man berätta om dem för någon man litar på.

Ett "krävande" barn

2011-11-02T20:14:00.000+01:00

Jag har inte lagt ner bloggen, eller skaffat lösenord till den, jag hade bara temporärt lagt den på is eftersom den tog så mycket tid ifrån mig under en stressig vecka. Men era kommentarer i den andra bloggen värmer mig, så tack så mycket! Jag lovar att ta farväl när det är dags att lägga ner på allvar.

Nu är vi i Malmö och det känns jättejättejättemysigt! Jag har inte upplevt hösten i Malmö på elva år, och det är hur mysigt som helst att gå bland gula löv och dimma, leka på lekplatsen och sitta på kafé med min man och mitt barn. Vi tycker att det känns jättespännande, ja nästan exotiskt att uppleva småbarnslivet här i Malmö, det där lite vanligare livet med rutiner, öppen förskola och lekplatser, som vi ju inte är vana vid alls. Det känns verkligen annorlunda.

Det för mig in på en sak jag vill säga, för jag får ju ofta kommentarer i stil med att "det är inte alls så enkelt som du får det att låta, ibland måste man sätta gränser/inte låta dem springa hur fritt som helst/osv osv," eller, "jag har en väldigt bestämd/envis unge, det där funkar inte för oss". Ni har ju rätt, utifrån era liv, men jag skriver ju utifrån mitt liv och mitt barn, och ni får komma ihåg att vi lever ganska så annorlunda på många sätt. Varken jag eller min man har 9-5-jobb, vi är hemma båda två, har bara ett barn, har all tid i världen och kan verkligen strunta helt och hållet i tider och rutiner. Springa till bussen finns inte. Vi har tid att stå och vänta på att lillen ska göra sig färdig med sina grejer. Så på det sättet har vi det enkelt.

Men på ett annat sätt har vi det svårt. Min É är och har alltid varit det man kallar ett "high-need"-barn, alltså ovanligt krävande. Han har aldrig gett ifrån sig små signaler utan exploderat direkt om något inte stämmer. Supermegabestämd, ilsken, aktiv, egensinnig och extremt blyg. Och han vill gärna vara nära mamma jämt, hela tiden, amma hela nätterna. Jag har alltid med avund sett på föräldrar som ser ut att ha det så chill när de går på stan med sina barn i vagn eftersom É aldrig har accepterat vagn, inte gillar att bäras i sjal eller sele, vill gå ibland men ofta bara bäras i armarna osv. Oftast är han numera en otroligt trevlig kille att ha att göra med, men det kräver mycket jobb.

Så det är det som är vår utgångspunkt, inte en medgörlig, lugn liten pojke. När jag skriver att jag gör si eller så, så är det för att jag alltid försöker ha ett långtidsperspektiv. Jag kan - och jag gör det ibland! - bara bestämma mig för att nu gör vi så här och jag struntar i att du inte vill det. Eller jag hade kunnat köra med "nu går jag och du får stanna" (jag har testat!) men jag tycker inte att det funkar med mitt barn, och det känns inte rätt i hjärtat heller. Jag är rädd att det ska innebära att man tänjer gränserna mer och mer, ungefär som att folk som ger sitt barn en smäll på handen varje gång de beter sig fel tillslut måste använda värre bestraffningar för att barnen ska lyda. Alltså, det funkar kortsiktigt. När jag bara bestämmer mig för att köra över honom, hota med att gå eller liknande, är resultatet att han blir raaaasande, det blir skrik och gråt och han är så stark att jag varken lyckas bära med mig honom, klä på honom eller göra något annat. Känns inte särskilt lyckat, så det undviker jag till varje pris.

Så ni får ursäkta mig, om det låter som om allt är så enkelt för mig. Jag har skrivit en hel del om våra svårigheter och mina nya läsare har kanske missat det. Och jag tycker INTE att barn ska bestämma allt själva, som en del verkar tro. Jag har skrivit om det här. Och slutligen, jag är helt för sköna lösningar som underlättar livet. Under en period struntade vi i tygblöjor och använde up&go, visst har vi köpt några burkar barnmat när det har krisat, jag sätter gärna på youtube-klipp av apor och söta katter och annat sånt när jag bara vill ha lugn och ro, och tack GODE GUD för lego! Mitt bästa kort är dock att ständigt vara en lite småtråkig morsa. Trygg, kärleksfull och allt det där, men inte särskilt lekfull, så när mormor, farmor, faster eller min kompis Marina dyker upp och vill leka så tycker han att det är jätteroligt och vill hellre hänga med dem än sitta med mig.

Kram på er!

Övertalning genom hot

2011-10-19T20:43:00.000+02:00

Det har, som väntat, inte varit helt konfliktfritt att resa med min svärmor. Jag hade inte velat vara utan henne, för det har betytt mycket att få hjälp av henne med É, men vi är väldigt olika som människor, och jag känner att jag då och då måste vara tydlig med hur jag vill att mitt barn ska behandlas. Det är till exempel inte okej att hota, skrämmas, ljuga eller försöka tvinga, något jag förresten ofta hör föräldrar göra, kanske utan att ens vara medvetna om det själva.

Vi var på flygplatsen när jag plötsligt hörde ett vråltjut inifrån toaletten där min man var med É. Det ekade genom hela terminalen, så jag sprang dit för att kolla vad som hände. Det var É som vägrade ha på sig byxor. Han ville gå ut i bara T-shirt med snoppen i vädret. Jag försökte förklara och förhandla men det var förgäves, så jag svepte ni honom i en sjal och vi gick ut, det var ändå stekande varmt och jag tänkte att han säkert skulle gå med på det efter en stund.

När det var dags att gå till gaten hade han fortfarande ingen lust att ha byxor på sig. Hans farmor sa då att "Nu måste du ha på dig byxor för annars så får du inte gå ombord på flyget och då går mamma, pappa och bestemor ombord utan dig."

I en enda mening har hon alltså ljugit, hotat, skrämt och försökt tvinga honom att göra som hon vill. Visst hör man det ofta? T.ex. när barnet inte vill följa med - "Nu måste du följa med för annars går jag utan dig!" Jag tycker att det är hemskt att säga så.

-Nej, det gör vi INTE, sa jag skarpt till svärmor. -Émile, vi skulle aldrig lämna dig, men du måste ha på dig byxor så att vi alla kan gå ombord nu. (Sen förklarade jag varför vi inte går omkring nakna men jag vet inte hur mycket av det han förstod, för honom är ju rumpan fortfarande en kroppsdel som alla andra).

Jag gillar bättre att försöka appellera till hans samarbetsvilja, känsla för empati och grupptillhörighet. Vi är en familj, vi hjälps åt, om du inte vill följa med eller samarbeta så går det ut över oss alla. Men i slutändan är ändå det som funkar bäst att inte stå och tjata och be, utan göra mig färdig själv och signalera att nu är det bråttom och viktigt (och då dras han med av stämningen och glömmer bort att klädvägra och inser att nu händer det grejer, kanske något spännande?).

Vad funkar för er?

Projicering

2011-10-15T21:31:00.000+02:00

I vissa länder är det vanligt att retuschera eller täcka över bebisar och små barns könsdelar på bilder. Gäller det flickor så händer det även att de icke-existerande brösten får en stor fet svart censureringsremsa över sig. Det ger mig en äcklig känsla. Visst förstår jag att föräldrar är rädda för att bilder på deras barn ska missbrukas av pedofiler, och jag hade själv aldrig lagt ut nakenbilder av mitt barn, men samtidigt så känns det konstigt att se sånt. Som om man genom att censurera också sexualiserar något som känns så oskuldsfullt och oskyldigt.

Samma känsla får jag när folk kastar ur sig att långtidsamning är lika med incest, att det är sjukt, äckligt och perverst. Vem kommer på tanken att sexualisera amning av barn? Vem är ni som tänker så? Vad har ni själva för känslor inför att amma era barn? Ni skrämmer mig faktiskt.

"Ammar du honom fortfarande???"

2011-09-28T23:51:00.000+02:00

Det är natten innan vi reser. Först tolv timmar till Bangkok, där stannar vi i en vecka. Sen flyger vi vidare till Bali en vecka senare.

Under de två veckorna som vi har varit i Malmö har jag fått mer blickar och kommentarer angående vår amning än någonsin tidigare. Hemma i Nordnorge är det ingen som bryr sig, ingen som tittar, ingen som säger något alls som skulle antyda att det är det minsta konstigt att amma en tvååring. Här var det först min moster som chockerat sa "Ammar du honom FORTFARANDE???" Jag svarade glatt "Självklart!" och min man fyllde i "i minst två år till". End of discussion. Sen var vi på kafé med min bror, och när han såg att jag ammade É sa han: "Men shit. Håller ni fortfarande på med sånt?" Med ett tonfall som om det var något chockerande obscent. "Vaddå sånt?" sa jag surt. "Jag trodde att man gjorde det tills de var ett år, max!" svarade han och skakade på huvudet. Han är min lillebror och jag är medveten om hans totala okunnighet, så jag brydde mig inte, men en diskussion följde och jag fick chansen att verkligen fråga ut honom om hur han tänkte när han använde det vanliga argumentet - när man är så stor att man kan be om det så är man för stor för att amma. Barn som är så stora är medvetna om vad de gör då, menade han. Och när de är så pass medvetna blir det konstigt. Jag antar att han tänker att när de är så pass medvetna att de vet vad de gör så har det blivit något sexuellt för dem. I vårt samhälle är det ju så att brösten är sexuella, inget annat. Bebisar lånar dem bara, ett kort tag när de behöver dem för sin överlevnad, och innan de har insett vad de håller på med - att det de gör faktiskt är något sexuellt. Om de då väljer att fortsätta amma så måste det vara för att de finner någon njutning i det, och tyvärr, den enda njutning vi kopplar till bröst är ju sexuell. De är helt enkelt skamlösa.

Min bror hade såklart inte analyserat sina tankar själv. Han sa bara samma ogenomtänkta saker som vi hört tusentals gånger förr. Jag sa till honom att inte bara större barn ber om bröstet, nyfödda bebisar gör det också. Men han menade att så fort man kan säga orden - bröst, tutte, e.d. så är man "en riktig människa, inte en bebis, inte ett hjälplöst paket som nästan är en del av mamman". Och det var så jag trodde att folk tänkte, som jag skrev om i inlägget Bröstmjölk, glassar och tabun.

Min mamma däremot, är uppmuntrande, trots att detta med långtidsamning verkar ganska nytt för henne. Hon pratar kärleksfullt med min son om hans amning och trots att hon inte ammade mig har hon blivit en riktig laktivista. Det värmer. För några dagar sedan var vi på stan och É hade börjat bli trött. Han var grinig och allt var fel. Ville inte bäras, ville inte åka vagn, ville inte gå, ville inte sitta på mormors cykel, ville inte att man skulle prata med honom, viftade bort mormor när hon försökte göra honom glad. Vi kom hem, trötta och griniga. Men - så fick han av sig alla kläderna, lade sig i min famn och fick amma. Min mamma kom och satte sig vid vår säng, och efter en stund sa hon: "Oj. Vad effektivt. Så fort han får ligga naken och amma så är harmonin återställd. Det är så han vill vara. Så underbart."

Underbart ja.

(Fint reportage om långtidsamning och nätverket Amma vidare i tidningen Mama ute nu! Hurra!)

Bloglovin

2011-09-23T23:37:00.000+02:00

Follow my blog with Bloglovin

Ja, det kan kanske vara bra nu när jag kommer att skriva så sällan!

(Lustigt, när jag skulle skriva Bloglovin i rubriken råkade jag skriva Böglovin, men så blev jag iofs också kallad fag hag i tonåren...)

Och vinnarna är...

2011-09-11T22:05:00.000+02:00

Hej allihop,

vi har haft det stressigt i helgen - packat, städat, rensat och fixat inför resan. Idag har vi dessutom varit på fest, så jag ber om ursäkt att det har tagit så lång tid att annonsera vinnarna. Sonen har äntligen somnat så nu har jag tid! Jag har skrivit namnen på små lappar och lagt dem i kuvert och låtit maken dra.

Bokpaket 1: Vinnaren är Madeleine!

Bokpaket 2: Vinnaren är Camilla!

Bokpaket 3: Vinnaren är Lotta Luvin!

Grattis grattis grattis!!!

Klädpaket 1: Vinnaren är Lollo!

Klädpaket 2: Vinnaren är Miriam!

Klädpaket 3: Vinnaren är Annika F!

Klädpaket 4: Vinnaren är Joanna!

Hej och hå. Nu kommer blöjpaketen!

Paket 1: Vinnaren är Annika F!

Paket 2: Vinnaren är Holdbart!

Paket 3: Vinnaren är Maj J!

Och till sist - Det populära tygpaketet:

Grattis Holdbart!!!

Vissa hade tur ser jag - både Holdbart och Annika har vunnit två paket var, men jag skrev ju att man får önska sig flera så då blir det ju så. Grattis allihop! Var så snälla och sänd mig era adresser till mkborda@gmail.com så sänder jag dem när jag kommer till Malmö den 15:e! Porto ordnar vi sen på något sätt.

Ett bittert manifest

2011-09-09T00:12:00.000+02:00

Cancer är ett ämne som har varit på tapeten mer än vanligt på sistone. En av mina favoritbloggare, Lin från bloggen Sagogrynet, har haft modet att kritisera Cancerfonden, en organisation som närmast anses helig av många. Vill man engagera sig, skänka pengar och jobba för att hitta botemedel mot denna fruktansvärda sjukdom så är det sannolikt att det blir Cancerfonden man väljer att skänka pengar till. Därför gör det många människor bittra när Cancerfonden undlåter att informera om alla kända risker för att undvika att drabbas. Lin skrev till Cancerfonden och frågade dem varför de undviker att ta upp amningens positiva effekter mer, i synnerhet eftersom bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor. Svaret hon fick var undvikande och arrogant.

Jag vill påpeka att jag håller med Lin, men jag vill också lägga till en del saker. Jag vill till exempel påpeka att bröstcancer inte drabbar all världens kvinnor lika hårt, utan framför allt kvinnor i de industraliserade länderna. Norge är det landet i västvärlden där kvinnor ammar mest, och trots att de ändå extremt sällan ammar "full-term" utan håller sig till vad som anses vara anständigt och acceptabelt, dvs under ett år, så borde amningens positiva effekter kanske synas mer i cancerstatistiken. Men tyvärr, sorgligt nog ligger Norge på toppen, tillsammans med de andra skandinaviska länderna samt USA. Det är såklart många faktorer som spelar roll när det gäller cancer, och jag ska vara ärlig om min bitterhet och ilska mot den statliga sjukvården, socialstyrelsen, Cancerfonden och forskningen, men också människor i allmänhet, som jag anser lägger sin hälsa i händerna på den pengagiriga läkemedelsindustrin istället för att bestämma sig för att själva ta ansvar för den. Det kanske låter hårt, men det är att leva i förnekelse att påstå att vi inte vet varför cancer är så vanligt här i västvärlden. Vi vet att livsstilsfaktorer spelar roll. Vi läser i tidningarna att antioxidanter skyddar mot cancer. Vi vet at cigarettrökning ökar risken. Varför blundar så många inför det faktum att också andra gifter vi för in i oss och våra barn orsakar cancer?

Komjölk är inte människoföda. Komjölk är inte människoföda. Komjölk är inte människoföda. Jag kan inte säga det nog. Vad händer om vi ger en elefant människomjölk? Vad händer om vi ger en råtta grismjölk? Vad händer om vi gör det, generation efter generation? Varje mjölktyp är artsspecifik. Det är det som är så fint med bröstmjölk, att den är anpassad för våra barn. Bröstmjölksersättning, som i vissa fall är absolut nödvändigt, har blivit behandlad för att vara lättare för den lilla magen att brytas ner, man kan ju fråga sig varför. Vanlig komjölk har det inte. Faktum är att den har blivit pastöriserad och homogeniserad, två processer som gör den ännu svårare för våra kroppar att bryta ner. Det finns ett samband mellan komjölksdrickande/ätande och bröstcancer, och det blir tydligt förklarat i den här intressanta och lättbegripliga föreläsningen: Udderly Amazing.

Vårt samhälle är sjukt, på alla sätt. Den norske dietisten Fedon Lindberg har sagt: Folk ger sina katter bättre mat än sina barn. Ingen skulle drömma om att ge sina katter Coca-Cola, godis eller pommes frites, varför ger vi det till våra barn? (Och by the way, jag gav É pommes frites häromdagen, så jag är lika arg på mig själv som på alla andra). Men herregud, i vårt samhälle får ju till och med våra husdjur cancer till höger och vänster. Min egen hund dog i smärtsam bröstcancer. Nästa gång vet jag bättre, hundar ska inte heller ha raffinerad färdigmat gjord av industrins äckligaste restprodukter. Får jag dåligt samvete? Ja, som fan, därför tar jag ansvar nu, för min egen hälsa, mitt barns hälsa, min familjs hälsa. Min svärmor drabbades av bröstcancer för tjugo år sedan och det förändrade hennes liv. Hon började läsa på om kostens betydelse och insåg att det var mycket man kunde göra för att förhindra återfall och dålig hälsa. 75 år gammal backpackar hon jorden runt, vandrar i fjällen och planerar inför många år framöver. Själv säger hon, att för många är det en livshotande eller kronisk sjukdom som ska till för att de ska inse det, men de flesta inser det aldrig. På sjukhusen serveras patienterna färdigmat gjord av gud vet vad. Snuskpudding till efterrätt. Komjölk till maten. Kaffe och muffins. Cancersjuka barn, vuxna och gamla, som mer än någon behöver rätt kost för att styrka sina kroppar, får den giftigaste maten, mat som orsakar en enorm stress för kroppens system. Ja, jag är förbannad och bitter.

Jag är bitter över att det för många ska så mycket eget sökande till, en del med omvägar om kvacksalvare och dyra terapier, för att de ska få ordning på sin hälsa. Jag är bitter över att jag som barn har fått huden sönderfrätt av åratal med hydrokortisonkurer när lösningen var kosten. Jag är bitter över mina diagnoser som irritabel tarm ("bara lev med det!") eller kronisk nästäppa ("alla är lite täppta i näsan!") nu när jag vet hur lätt det är att undvika det. Jag är bitter över att så många barn får inopererat rör i öronen utan att läkarna ställer sig frågan - vad orsakar dessa ständiga inflammationer?

Cancer är inte alls det enorma mysterium många framställer det som. Filmklippet som har gått runt - "Det är okej att känna" - är fruktansvärt och sorgligt och väcker känslor hos de flesta. Samtidigt lämnar det mig med samma desperation som all annan cancerinformation. Jag vill bara skrika: Vad fan sysslar vi med???

(Och ja, jag har mycket att göra men jag var tvungen att lätta hjärtat för att kunna sova inatt.)

Inte som jag tänkt mig det

2011-09-02T13:44:00.000+02:00

Iiiih, jag saknar att skriva i min blogg, men jag har ju så mycket att göra!

I alla fall - Émile har ammat som en tok i natt och jag har haft svårt att sova, men en stund måste jag i alla fall ha sovit för jag drömde att jag helt desperat sprang in i en hälsokostaffär och frågade om de hade ekologisk bröstmjölksersättning, för nu skulle han få flaska istället! Det hade de inte, så då köpte jag en tub Weleda hudkräm som han fick suga på istället, och det kändes så skönt att få vila brösten en stund. Jag tänkte: Men vad smart, varför har jag inte gjort det här tidigare? Fy vad hemsk jag kände mig när jag vaknade, hahaha.

Min snuttis är så tokig i bröstet, jag hade aldrig trott att jag vid tvåårsålder fortfarande skulle amma honom SÅ mycket, dygnet runt, hela tiden. Och innan jag blev gravid hade jag verkligen inte hade en aning om hur det skulle bli. Jag gick på en typ av spa-behandling som man inte kan göra medan man är gravid eller ammar, och jag minns att jag när jag blev gravid sa till spa-personalen att "Ja men då ses vi säkert om ett år när jag har slutat amma!"

Jo hallå.

Hur är det för er, visste ni redan innan ni fick barn hur ni ville ha det? Och blev det väldigt annorlunda?

Kolla in-tips!

2011-08-25T17:27:00.000+02:00

En läsare skrev att det hade varit fint med lite lästips nu när jag inte kommer att skriva på ett tag, så det ska jag bjuda på! Här kommer bloggar, artiklar, filmer, böcker och prylar som jag tycker är värda att kolla in!

Barn, amning, graviditet och föräldraskap

Dåliga råd om amning

The business of Being Born Ricki Lakes film om naturlig födsel, men måste köpas.

Biological nurturing - En väninna kom hem från en amningskonferens i London för ett år sen och sa att alla var eld och lågor över detta men jag har fortfarande inte haft tid att läsa igenom det.

Hippiemamman - Bloggen som inspirerade mig att läsa och senare skriva om föräldraskap

Om ultraljud Tar inte ställning till om det stämmer (och vill inte ha ngn diskussion om det) men kan vara intressant att läsa något man sällan annars får höra. (Tillägg: Läs också bland kommentarerna, ännu en länk om ultraljud, mycket mer välskriven än denna.)

Clio's otroliga unassisted birth del 1:

del 2:

och hela filmen, Outlaw births, om kvinnor som väljer att föda hemma utan barnmorska.

Hobomama - en AP-blogg jag läser då och då

Jägare och samlare är/var bättre föräldrar - Artikel

I huvudet på ett litet barn - Artikel

Att växa upp som en del i sin kultur - Blogg

En pappas AP-blogg

Inte bara åsikter - forskning och vetenskap - Superbra!

SageFemme - fantastiska filmer om födslar. Jag har sett de flesta och älskar dem men de måste beställas.

Mat och hälsa

Green Kitchen Stories - nyttiga och makalöst goda recept för alla - kom igen och testa nu! :)

Superlivsstil - Blogg på norska men underbara recept!

My new roots - Helt underbar blogg med fantastiska recept, testa deras Hemp Protein Granola Bars - de är bland det godaste jag någonsin smakat. Som en härlig, saftig banankaka.

Grönt för livet - en bok som jag önskar att alla ville läsa, oavsett vilken diet de följer. Kan seriöst förändra ditt liv! Författarinnan föreslår att du till och med kan fortsätta äta som du gör bara du dricker en grön smoothie om dagen så kommer du att må bättre, men läs hela boken!

Food Matters - superbra dokumentär, se hela här!

Super-Size Me - en klassiker som man kan se flera gånger, om vad junk food gör med din kropp. Hela filmen.

Simply Raw - Reversing Diabetes in 30 days. Fantastisk dokumentär om att bota diabetes med råkost. Jag bölar varje gång jag ser den. Hela filmen.

Evie's Kitchen - Är du intresserad av att låta ditt barn äta raw food så ska du ha den här boken, men den innehåller mängder av underbara recept också för vuxna, och den handlar också om föräldraskap i allmänhet - långtidsamning, samsovning, närhet osv.

Jenn Cuisine - Underbar glutenfri mat, fantastisk blogg. Testa gnocchin... mmmmm....!

Miljö

Farm for the future - Fin dokumentär om permakultur.

Garbage Warrior - dokumentär om en man som bygger hus av sopor. Viktig och stark film, särskilt rörande var det att se hur han hjälpte folk efter tsunamin och orkanen Katrina.

Kreativt

Annat

Sudbury Valley School - En annorlunda skola

The Soap Bar - Jag använder inte tvål men skulle kunna tänka mig att ge bort några såna här.

Rita Golden Gelman - en mycket inspirerande kvinna som reser jorden runt. Jag läste hennes bok, Tales of a female nomad för många år sen och blev kär i henne. Eat, Pray, Love, vaddå liksom, Rita är coolast!

Tribest Personal Blender - en liten magisk maskin som har underlättat livet för oss. Glöm Bosch, Philips och alla de där blenderna som ändå inte funkar ordentligt, och har du inte råd till en Blendtec eller Vita-Mix så köp en liten Tribest, den är genialisk och mixar allt! Man mixar och dricker ur samma kopp, fyra koppar följer med så det är lätt att göra olika smoothies till hela familjen. Mixar också frön och nötter till pulver. Ska du börja med raw food så köp den här och gör både smoothies och såser och små portioner nötbollar och allt i den.

Snälla bebisar och föräldrar som kör över dem

2011-08-18T23:31:00.001+02:00

"Tänk vad tiden går, nu är hon snart ett år, det är helt otroligt, man börjar märka av hennes personlighet och oj vilket temperament! Nu har hon verkligen fått en egen vilja och får hon inte som hon vill så får hon utbrott/dunkar huvudet i väggen/slåss. Nu kan man inte riktigt göra vad som helst med henne, det är mycket hon inte går med på!" "Ja nu börjar det bli svårt, när hon var liten kunde man göra vad som helst".

Det där hör man så ofta. Jag blir alltid lika illa berörd när jag hör det. För det är inte alls så att barn föds utan känslor eller uppfattningar om vad som är behagligt eller obehagligt, vad de tycker om eller inte, men det är SÅ vanligt att se föräldrar strunta i vad deras små bebisar verkar vilja signalera. Och jag pratar inte om de där split second-tillfällena där man råkar gå förbi någon på stan som man omedelbart dömer ut som en kass förälder utan att veta något om i vilken situation de befinner sig just då, utan om folk man känner och som man jämt och ständigt ser ignorera sina små bebisars signaler. Bebisar kan inte göra motstånd genom att kasta sig i golvet, slåss eller dunka huvudet men hallå - de gråter, de knystar, de visar med kroppen!

Ja, när hon var liten kunde du göra vad som helst för att du struntade i att lyssna på hennes protester men nu när hon är stor och stark så har du inget val än att ta henne på allvar när hon inte vill något, får jag lust att säga.

Det där begreppet "snälla barn" - det är så jävla dumt. Snälla barn har också en vilja och ska inte köras över bara för att man kan. Vill man försöka ha en respektfull relation med sitt barn så får man faktiskt börja från första dagen. Avbryt blöjbytet och krama och trösta, ta upp från vagnen när barnet gråter istället för att vagga hårdare, ge bröstet när barnet söker det istället för att titta på klockan, ge närhet istället för att trycka en snuttefilt i ansiktet på dem, låt dem klättra istället för att konstant hindra dem.

Nej, det finns inget absolut facit på hur man får samarbetsvilliga barn och alla "trotsiga" barn kanske inte är ett resultat av begränsande eller ignorerande föräldrar, men en sak är jag säker på - man kan inte heller förvänta sig att barn ska samarbeta när man har kört över dem hela det första året.

Minnen

2011-08-18T00:45:00.000+02:00

Jag skriver mina blogginlägg i sängen, en bit bort från mitt sovande barn. Knystar han till så lägger jag datorn åt sidan, kryper intill honom och lägger min hand på honom eller ger honom bröstet. Han lugnar sig, och jag njuter av att pussa hans varma, runda kinder. Tänk att det finns föräldrar som väljer bort det här, tänker jag.

Jag föddes på ett sjukhus i Buenos Aires. Min mamma hade tidigare varit sjuk i tuberkulos, och eftersom läkarna menade att det fanns en risk att hon skulle smitta mig, trots att hon hade varit frisk i många år, så behöll de henne i isolat i en vecka, medan jag själv togs omhand av sköterskor. Jag blev aldrig ammad och fick träffa min mamma först när jag var en vecka gammal. Samtidigt var det militärdiktatur i Argentina, och under hela graviditeten hade mina föräldrar sett sina vänner bli bortförda av militären och försvinna för gott, en efter en. 30 000 argentinare försvann, blev torterade och mördade under denna tid. Nyfödda barn stals från sina föräldrar och adopterades bort till militärfamiljer. Mina föräldrar, som var politiskt aktiva, gömde sig tills de fick asyl i Sverige, en månad efter min födsel. Det var en stressande tid att få barn under.

Mina första månader tillbringade jag på en asylmottagning någonstans i Sverige. Vi hade redan fått uppehållstillstånd, men vi väntade på att få flytta till en lägenhet. Min mamma har beskrivit den fruktansvärda stressen, sorgen och rädslan hon kände inför att flytta till ett nytt land, bara 23 år gammal, med en nyfödd baby. Inte konstigt att jag skrek konstant den första tiden.

Mina föräldrar kommer från Bolivia, en kultur där barn bärs konstant, och ändå blev jag aldrig buren. När vi fick en lägenhet i Malmö drogs de med av den västerländska standarden och jag fick ett eget rum, knappt tre månader gammal. Jag började på dagis när jag var sju månader, mina föräldrar var tvungna att börja studera svenska och blev på något sätt övertygade om att alla barn i Sverige började på dagis innan de fyllt ett år och att det fungerade bra. Jag kunde inte ens krypa då, och låg i min röda barnvagn hela dagarna. Jag tycker mig ha minnen från hur det var där. Jag slutade på det dagiset när jag var ett och ett halvt år gammal, och ändå minns jag en tant med tjocka glasögon och att jag var rädd för henne. Jag minns hur det såg ut i rummet där min vagn stod. Jag minns tapeterna så tydligt, och jag får en känsla av tomhet när jag ser dem inom mig. Jag kan de där tapeterna så väl att jag måste ha legat och stirrat på dem, timme efter timme, dag efter dag, under så lång tid, helt ensam.

Min mamma säger jag var ett väldigt snällt barn som aldrig gjorde något väsen av mig och sov hela nätterna.

Det var inte så smart alls

2011-08-17T19:22:00.000+02:00

Det borde verkligen inte vara tillåtet för vem som helst att skriva böcker om amning. Av ren nyfikenhet lånade jag en bok på biblioteket som heter "Det var lurt" (Det var smart). Det är en stor fin bok med fina bilder, skriven av Nina Løkke, en tullinspektör utan någon som helst utbildning som skulle kunna vara relevant för ämnet hon skriver om, nämligen föräldraskap och amning. Hennes meriter när hon skrev boken var att hon hade fött ett barn ett par år tidigare och enligt bokbeskrivningen "gått igenom graviditetens alla faser".

Meriter är kanske inte det viktigaste, fantastiska Cecilia Moen har aldrig skrivit om sina meriter, men jag vet inte vad som har fått den här kvinnan, Nina Løkke, att känna att just hon borde skriva en bok. Boken är en samling tips och idéer om allt som har att göra med omvårdnaden av det lilla barnet. Vi får tips om att lägga snoppen ner och inte upp i blöjan, att det kan vara bra att ha allt man behöver i närheten av skötbordet och allt sånt som vem som helst kommer på efter ett par dagar med sitt barn. Det är så tråkigt när folk känner ett behov av att trycka ner nya föräldrar genom att få dem att känna sig inkompetenta när det gäller precis allt.

Amningsråden är direkt felaktiga och riskerar att förstöra amningen för många. Hon menar till exempel att det är viktigt att aldrig låta barnet suga mer än 20 minuter på varje bröst, att det oftast räcker med att ge barnet ett bröst och att det är viktigt att introducera nappflaska när barnet är 3-4 veckor så att barnet lär sig tidigt och du kan få avlastning då och då. Hon kommer med mängder av tips för hur man kan göra om barnet vägrar flaska och uppfordrar en att inte ge upp, utan att någon gång nämna riskerna med att introducera flaska för ammande barn. Hela kapitlet om amning inleds faktiskt med en lång text om amningspress, för lite mjölk och att många barn blir mycket mer nöjda av ersättning, men helt utan att gå närmare in på problemen. "Vi är väl överens om att en god mor är en mor som tar hänsyn till barnets behov och inte låter barnet skrika av hunger för att hon på liv och död ska amma", skriver hon. Jag har tidigare skrivit om hur samhället hela tiden reproducerar idéen om de flesta inte har mjölk nog, att bröstmjölk inte är att lita på och att ersättning löser alla problem.

Sömnråden gör ont i mig. För att det inte ska bli någon vana att barnet vaknar för att få närhet ska man inte ge det någon "extraservice", och inom parentes skriver hon kos, som betyder mys eller närhet. Tänk att se på närhet till sitt barn som service! Att byta blöja ska man bara göra om barnet har sår i rumpan. Om barnets pyjamas är nerkissad och våt ska man lägga ett amningsinlägg inne i den så att man slipper gå upp och byta. Det är viktigt att inte ta upp barnet direkt om det gråter, och det är vår uppgift som föräldrar att hjälpa barnet att finna sömnen annars lär han sig fort vad han ska göra för att få närhet. Blablabla. Viktigt att ligga på golvet trots att det skriker, risk för plötsligt spädbarnsdöd vid samsovning, visa vem som är CHEFEN osv osv osv. Det är så tröttsamt. Andra råd som stack mig i ögonen var att om du har tvillingar och båda är flickor och du inte kan se skillnad på dem kan man måla nagellack på den ena. Matråden är katastrofala, och inte bara för mig som kanske är över genomsnittet intresserad av hälsokost. Inte många föräldrar skulle väl ge sin sexmånader gamla bebis äpplemos gjord av ett kilo äpplen och 3 dl socker?

Alltså, får vem som helst lov att skriva såna böcker? Hon skriver mycket riktigt att hon inte är någon expert och att boken bara är menad som små nyttiga tips i vardagen men dåliga råd gör så mycket skada - borde det inte vara några slags bestämmelser om att amningsråd ska kontrolleras av experter?

Världens bästa föräldrar

2011-08-16T23:38:00.000+02:00

När min son började prata gjorde han ofta smackande och klickande ljud. Orden mamma och pappa inleddes med ett ordentligt klickljud, inte helt olikt de berömda klickspråken från Kalahariöknen, världens äldsta språk. Vi tyckte att det var så roligt och märkligt. Senare fick jag höra av min bulgariska väninna, att medan hon gjorde sitt fältarbete bland folket i Kalahari hade hennes son, som ännu inte pratade då, börjat härma deras klickljud.

Vilket märkligt språk, kan man tänka, hur kommer det sig att det utvecklas ett så svårtalat språk? Men kanske är det inte så märkligt ändå, och kanske kommer det naturligt för barn som ammas tätt och länge. Tänk på hur tungans och ansiktets muskler jobbar när barnet ammar - kanske är världens äldsta språk ett riktigt amningsspråk? Det är en spännande tanke tycker jag.

Ofta läser man i Attachment Parenting-litteratur om att jägare- och samlare gör si eller så, att de ammar sina barn i genomsnitt var 13 minut, samsover, bär konstant och ger dem en massa ansvar tidigt. Det är inte riktigt rätt att alla jägare och samlare har gjort eller gör så, det finns många exempel på jägare och samlare som gör helt annorlunda. Det är Khoisanfolket man syftar på, världens äldsta folkgrupp, och det är alltså Khoisanfolkets visdomar vi har att tacka för att fler och fler människor idag har gett upp den auktoritära barnuppfostran som har förespråkats under lång tid här i västvärlden.

Mer om unschooling

2011-08-15T23:53:00.000+02:00

Jag håller som sagt på och läser om unschooling nu, och det är så många tankar som dyker upp.

I vintras var vi i Danmark och besökte vår goda väninna som tillhör H'mongfolket från Vietnam. Vi pratade mycket om barn och lärande med henne och hennes danske man. Han sa att han inte vill att deras barn ska gå i skola utan att han vill att de ska springa omkring i bergen med sina kusiner och kompisar och leka och leva. Det var väldigt fascinerande att träffa H'mongflickorna i Vietnam, ni som har varit i Sapa vet det, och se hur smarta de var. Det är flickorna och kvinnorna som rör sig mest i det offentliga rummet, springer omkring och pratar med turisterna och säljer småsaker. De pratar utmärkt engelska och gärna lite franska och ibland andra språk också. En gång frågade vi en H'mongkvinna hur det kom sig att vietnameserna inte kunde ett ord engelska medan H'mongfolket var så duktiga. "Because the Vietnamese go to school", var hennes snabba svar. Vi träffade fyraåriga flickor som var som levande miniräknare och kunde konvertera valutor i huvudet blixtsnabbt. Internetfiken var fyllda av unga H'mongflickor som satt och surfade, spelade spel och mailade till vänner på andra sidan jordklotet. Och samtidigt tyckte min svärmor och hennes väninna att det var så synd om dem för att de inte gick i skolan.

Vi är så väldigt inkörda i tanken om att skola är det enda sättet att verkligen lära sig på. "Alla barn har rätt till skola" säger man, och skänker pengar till biståndsorganisationer som bygger skolor åt fattiga. Och det är helt rätt såklart, för för de flesta fattiga är utbildning en väg ut ur fattigdomen, men det finns också många fall där befolkningar ser på skolan som ett hinder i deras livsstil och där påtvingad skola innebär en utarmning av deras kultur. Nomadfolk som tvingas bli bofasta eller lämna sina barn på internat. I H'mongfolkets fall ser de på skolan som något onödigt eftersom det inte lär dem de kunskaperna de behöver. Otaliga biståndsorganisationer har slösat sina pengar på att försöka få H'mongfolket att gå i skola och ha vanliga jobb med fasta inkomster. De vill helt enkelt inte.

Jag har alltid gillat skolan och skolmiljön. Jag har tyckt om att sitta i ett klassrum med en massa olika människor och diskutera olika ämnen, de få gånger det har funnits möjligheter att göra det. Men när det kommer till lärandet så tycker jag nog att skolan har många problem, och att jag personligen har lärt mig mer när jag inte har gått i skola. När jag gick i tredje klass fick jag permission från skolan för att åka på äventyr till Sydamerika med min mamma. Vi upplevde så mycket, jag lärde mig så mycket och jag hade så fruktansvärt roligt att jag aldrig kommer att glömma den resan. Skolböckerna öppnade jag en gång, men när jag kom tillbaka till skolan hade de ändå inte kommit så värst långt så det var inga problem alls för mig att hoppa in igen. Under resan hade jag dessutom fått tid till att öva på blockflöjtspelandet i lugn och ro och av egen vilja, och jag blev riktigt bra på det. När jag kom tillbaka imponerade jag läraren genom att spela Fjäriln vingad helt utmärkt, och det trots att jag innan jag åkte inte ens hade klarat av de enklaste noterna bara för att jag hade blivit tvingad till det.

Jag gillar inte belöningssystem och tycker att de tar lusten ur lärandet. Jag har alltid strävat efter högsta betyg och blivit helt sönderstressad av bara tanken på att kanske någon gång få B istället för A, skitsamma vad jag har lärt mig. Och hur intressant det än har varit så har deadlines och tentor gjort att jag tillslut har hatat ämnet. När jag däremot har jobbat med bloggen, eller diskuterat på internet så har jag med liv och lust läst in mig på en massa saker och tillbringat dagar med att läsa, läsa, läsa (som om det istället hade kallats plugga, plugga, plugga hade blivit dödstråkigt).

Ett vanligt argument mot hemskolning är att det är viktigt att barn får opartisk, objektiv information. Det är i mina öron helt skrattretande. Opartisk? Objektiv? Jag vill påpeka att jag inte är religiös, men evolutionsteorin är faktiskt också bara en teori. Historieundervisningen brukade alltid få blodet att koka inom mig, för jag tyckte inte om att läsa att Columbus upptäckte Amerika, eller att vår historia startade år 1492. Och vad värre är, inte ens Skandinaviens historia var fullständig, för vad jag minns nämndes knappt samerna under hela min skoltid, och det kan inte ha varit jag som sov på lektionerna eftersom svenskar i allmänhet har extremt dålig kunskap om de första människorna som befolkade landet.

Visst kan man hoppas på att skolan blir bättre, sitta och vänta på det eller försöka göra något själv, men ofta känner jag att jag inte har tid, och jag tror heller inte att det finns något allmänt intresse för att modernisera lärandet speciellt mycket. Sådana försök brukar mötas med protester á la "hur vet vi att våra barn lär sig något?" Jag känner ganska starkt att jag inte vill sitta med armarna i kors. Margaret Mead, en av tidernas största antropologer har sagt: "My grandmother wanted me to have an education, so she kept me out of school."

PS. Läs Magnus kommentar till mitt tidigare inlägg om unschooling. DS.

Nötfria raw food-godsaker

2011-08-14T21:32:00.000+02:00

Huvudingrediensen i raw food-desserter brukar vara nötter, och det blir ofta allt för mäktigt tycker jag. Ofta föredrar jag att göra tårtfyllningar av bara frukter istället, men sedan en tid tillbaka har jag också experimenterat lite med frön och bovete, som vi har varit ganska dåliga på att äta. Här kommer recepten till fyra nötfria raw food-godsaker som jag tycker har blivit bra. Smakerna är barnvänliga, enkla, söta och goda, men var försiktig med hampafröna som kan ha en tråkig smak i stora mängder.

Huvudingrediensen i allt är bovetecrunch som man enkelt gör själv. Vi har en Excalibur torkugn, men de går bra att göra i en vanlig ugn på lägsta värme. Bovete är inget sädeslag, som man skulle kunna tro, utan en planta som är släkt med rabarbern. Den är glutenfri och har ett högt innehåll av aminosyran lysin som kroppen inte tillverkar själv, samt kalsium, kalium och järn. Bovetecrunch är super att ha hemma och använda i müsli, som snacks eller som här, i desserter. Här kan du läsa hur man gör bovetecrunch. Jag gör min naturell, utan kryddor, sötning eller russin.

Raw mangotårta

Den här blev jättefin i konsistensen och frisk och god i smaken.

Botten:

1,5 dl mjuka dadlar utan kärnor. Blötlägg dem först om de inte är mjuka.

0,5 dl malda solrosfrön

2 msk raw kokosolja (typ Cocosa)

1,5 dl bovetecrunch

En gnutta salt och äkta vaniljpulver

Kör dadlarna med solrosfröpulvret, kokosoljan, saltet och vaniljpulvret i en matberedare tills det är en riktigt slät, kladdig röra. Ta det ur matberedaren och ha det i en skål, blanda i boveten för hand. Nu har du en knaprig deg som du kan trycka ut i en pajform och ställa i frysen.

Fyllning:

1/4 dl sesamfrön

1/4 dl solrosfrön

4 msk riven kokos

250 gram fryst mango

3 msk agavesirap

Saft från en halv lime

En gnutta äkta vaniljpulver

Kör de torra ingredienserna i en matberedare tills det är som pulver. (Det går också bra att utesluta någon av ingredienserna och ha mer i av något annat istället.) Ha över det i en skål. Kör fryst mango, lime och agavesirap med lite vatten i matberedaren tills konsistensen är som sorbet. Blanda i de torra ingredienserna. Smaka av och tillsätt eventuellt mer vaniljpulver eller en gnutta salt. En halv banan hade varit gott i också tror jag. Ha fyllningen i formen och frys in. Översta lagret är bara fryst mango som jag har mosat med stavmixer. Ställ i frysen, dekorera med bär innan servering. Färdig!

Krispbollar

Man kan också rulla degen till bollar som på bilden längst upp. När jag gjorde bollarna hade jag också i en halv deciliter hampafrön och 2 msk riven kokos - jag försöker smyga in lite sesam-och hampafrön här och var i És mat. Sen har jag rullat dem i hackade gojibär, kokos och kakao. Bolldegen hade säkert varit god med t.ex kakao, kanel eller mesquite i också. Experimentera dig fram och dela gärna med dig av receptet här!

Förbjuden kaka

Choklad, särskilt raw kakao, är som gift för É. Jag vet inte om det är koffeinet eller vad, men han blir en helt annan person av minsta lilla kakao. Gråtig, lynnig och hyperaktiv. Så jag kallar den här chokladkakan för Förbjuden kaka, den göms och tas fram när barnet sover. Jag har inget recept till den, men jag har smält kakaosmör på låg värme, blandat i raw kakao, Cocosa kokosfett, mesquitepulver och agavesirap och haft i bovetecrunchen. Massa hampafrön och gojibär on top, en riktig superfoodkaka! Hade det inte varit för agaven så hade väl till och med LCHF-folk kunnat äta den? Massa fina fetter och proteiner!

Hallontårta

Bottnen är samma som till mangotårtan fast med mesquitepulver också, ca 1 msk. Fyllningen är 2 frysta bananer med 1 dl frysta hallon och en gnutta vanilj som jag har kört i matberedare. Mums!

En provocerande men kittlande idé

2011-08-12T22:55:00.000+02:00

Jag älskar att hitta nya ämnen att läsa om, upptäcka idéer och tankar som jag aldrig har tänkt. Föräldraskapet har bjudit på en enorm mängd nya ämnen för mig att lära mig om, som en godispåse som aldrig tar slut. Hela tiden hittar jag nya böcker, nya bloggar, nya människor med idéer som inspirerar, utmanar och ibland provocerar mig, och jag njuter verkligen av det.

Innan vår son föddes började vi titta på förskolor och läsa om deras inriktning. Det var många som lät intressanta, men ingen mitt i prick. Naturbarnehagen satsade på naturupplevelserna men var norsk, inte samisk. Den samiska barnehagen erbjöd språket och pedagogiken som vi ville ha, men vi fick höra att de var sämre på det konstnärliga. Kulturbarnehagen satsade på drama, konst och sång men saknade fokuset på naturupplevelser. Ingen av dem erbjöd sund mat. Vi ville inte kompromissa med vårt barn och sket helt enkelt i att skicka in ansökningar. Det löser sig, tänkte vi.

När vår son var ett halvt år började folk påminna oss igen - ska ni inte ansöka snart? Vid det laget hade det redan börjat kännas fel att lämna iväg honom på dagis. Émile är nu snart två och ofta när han är ute och går med sin faster eller farmor i några timmar så säger min man: "Tänk vad vi skulle sakna honom om han gick på dagis hela dagarna." De flesta människor i vårt samhälle måste lämna sina barn på dagis. Vi har valt bort mycket för att kunna vara hemma med vårt barn. Vi har inga lån men heller inget hus, inga fancy mobiltelefoner, möbler eller kläder. Ibland saknar jag det, men oftare är jag glad över att kunna tillbringa mina dagar med mina finaste. Det är ett val.

Folk tar det så för givet att han någon gång ska börja på dagis. Det är inte om, utan när. Vi undviker samtalsämnet, jag vill inte att någon ska känna att jag fördömer deras val, men dagis passar inte alla. Och om dagis tas för givet så är skola ett odiskutabelt faktum. Det finns liksom inte alternativ, bland människorna i vår omgivning. För några månader sedan fick jag mig dock en chock när min mamma berättade att hon under sin ungdom i Buenos Aires hade intresserat sig för "la descolarización" - unschooling eller på svenska "oskolning" och gått på många föreläsningar i ämnet. Mamma är förskollärare så det förvånade mig, och det har förvånat mig att hon har gett oss sitt fulla stöd när det gäller att inte ha É på förskola. Hon menar att det är en stressande miljö.

Unschooling är mitt favoritämne just nu. Det är så spännande! För ett år sedan visste jag inte ens att det existerade. I'm Uschooled. Yes, I Can Write är en intressant blogg om unschooling, startad av en 19-årig oskolad tjej. Jag har suttit och läst i den och fascinerats, undrat och tidvis också känt mig skeptisk till det. Men inte mycket, mest tycker jag att det är en fantastisk filosofi. Hur vi kommer att göra i framtiden vet vi ännu inte, men vi läser allt om ämnet och känner oss inspirerade av tankarna bakom konceptet, att lärande kan vara lustfyllt och barnstyrt. Det går så väl ihop med vår övriga pedagogik, vårt sätt att förhålla oss till vårt barn. Det går så väl ihop med vår livsstil, som jag skulle vilja säga är kreativ, med mycket läsande, lärande, skapande och resande, och utan klockor, stress och scheman. Jag ser så mycket framemot att leva med mitt barn på det sätt som passar oss bäst.

I'm Unschooled-bloggaren har gjort ett gäng intervjuer med vuxna unschoolers och det är spännande läsning. Vad jobbar de med? Hur har de klarat sig i livet? Hur mår de? Och kommer de att unschoola sina egna barn? Läs!

I bloggen finns det också en fin lista med filmer, böcker och bloggar om ämnet. Nyligen fick jag hem två böcker som jag för tillfället njuter av - The Unschooling Handbook av Mary Griffith och How Children Learn av John Holt som skapade begreppet Unschooling. Åh Amazon.co.uk - Jag älskar dig! (och ni vet väl att portot är gratis?)

Att sätta gränser

2011-08-11T15:35:00.000+02:00

Det där med att sätta gränser är alltid svårt. Vi är inga ivriga nej-sägare och har funderat mycket över hur man kan visa vad som är rätt eller fel utan att kränka, göra vårt barn frustrerat eller få honom att känna sig begränsad. Som alltid tycker jag om att sätta dessa frågor i ett kulturellt perspektiv och ta reda på hur andra folk gör. Det hjälper mig att också se mig själv och mina handlingar som kulturstyrda och inte självklara. I detta fallet blev min slutsats att det jag hade med mig hemifrån var ganska vettigt ändå.

I många samhällen där man lever i naturen, bland vilda djur och andra faror så sparar man det skarpa nej-sägandet och framför allt höga röster till akuta situationer. Min mamma brukade säga att det i vårt samhälle ofta går inflation i nej-sägandet och hon var inte något fan av det. När vi var på besök hos släktingar som hela tiden skrek nej hit och nej dit medan ungarna ändå gjorde vad de ville brukade hon säga att hon tyckte att det var synd att det hade blivit så, för tillslut hade barnen slutat lyssna på sina föräldrar och blivit så vana vid de hårda tonerna att de helt enkelt hade stängt av. Men hur kan man göra då?

Liedloff skriver att Yek'wana-folket visar för sina barn vad som är ett socialt respektive antisocialt beteende genom att skaka lätt på huvudet för sig själv och signalera att den där människan är ju inte riktigt klok. Alla barn ser upp till sina föräldrar och vill vara som dem, så det är klart att de har ett intresse av att bete sig som människor gör. Det låter lite taskigt på ett sätt, men när jag läste det så visste jag precis hur det gick till, för så gjorde min mamma också. Låt säga att jag höll på med något som inte direkt var livsfarligt eller totalförbjudet men ändå antisocialt, alltså skitstörigt, på klarspråk. Hällde ut vatten på golvet, tömde tvättkorgen i vardagsrummet eller något liknande. Istället för att säga nej, eller sluta, kunde hon titta på mig, med ett förvånat leende och på ett väldigt kärleksfullt sätt säga: "Men, den där tjejen är visst lite tokig!" Ni känner igen det, eller hur? Barnet skrattar, kanske överdriver det hon eller han gör, men får ändå en tydlig signal om att den typen av beteende inte är riktigt "rätt" och sparar det budskapet i sin inre manual om mänskligt handlande. Jag minns det som väldigt fint, man kände sig lite tokig men älskad ändå, och sen tog hon mig i sin famn och kramade mig och förklarade varför. Jag känner ofta att det räcker, små budskap som ordnar världen men inte nödvändigtvis tvingar barnet att lyda. Det löser inte situationen omedelbart (om syftet är att få honom att sluta tvärt med det han gör), men det visar ändå vägen. Andra gånger räcker det med att signalera med blicken att det där kan vara farligt, se rädd ut. Barn lär sig att tyda världen genom föräldrarnas blick.

Ett skarpt nej är guld värt i en allvarlig situation, ta vara på dem och slösa inte med dem.

Våra upplevelser

2011-08-10T23:18:00.001+02:00

Jag är så tacksam över era kommentarer i mitt senaste inlägg. Verkligen. Ni skriver så sant, och jag insåg också att min historia lika gärna hade kunnat handla om amning, och mammor som försöker och försöker och trots rätt stöd och hjälp inte får det till. Och jag tänker att precis som jag speglar mig i andra och tänker att de måste tänka att jag är jag var i osynk med min kropp, inte tillräckligt insatt i födandets psykologi, allt för stressad, att jag ville för mycket, att jag inte vågade lita på mig själv eller vad det nu kan vara, så måste de som har velat amma men inte fixat det känna att andra dömer dem. Och det gör ju folk! ofta. Det ÄR ju ärligt talat vanligt att säga rätt taskiga saker om flaskmatande mammor, trots att vi inte vet varför de flaskmatar, eller ens hur. För visst kan man flaskmata kärleksfullt, vackert och nära!

Det blir så dumt när amningsförespråkare och flaskmatare delar upp sig själva i två läger och slåss om vem som ska få vinna titeln som "Den mest stigmatiserade gruppen". Som jag ser det så har båda grupperna fått uppleva folks fördömanden. Man ska ju helst amma ett nyfött barn och visst kan vi hålla med om att det är vanligt att folk tänker ett och annat om en mamma som flaskmatar sin nyfödda? Så amma ska vi, men inte för länge, och plötsligt är det mammor som ammar lite större bebisar som får utstå folks blickar och kommentarer. Det är så sorgligt och det går så djupt in på en när det handlar om ens barn. Vare sig man flaskmatar eller ammar så gör man ju det med en enorm kärlek till sitt barn. Som en parallell kommer jag att tänka på en kärlekshistoria jag en gång hade, som definitivt inte var socialt accepterad och som folk som inte ens kände mig rakt ut ofta sa var äcklig. Men det är min kärlek du pratar om! kunde jag tänka. Och det är så. Det är min kärlek, det är mitt barn, det är min förlossning, min upplevelse.

För ett par dagar sedan fick jag en fin bok på posten. Författarinnan är alternativ på många sätt, hon är raw foodist, emot vaccinationer och mediciner och stor anhängare av "natural parenting". I boken finns ett stycke om "ecstatic birthing" där hon berättar om sin egen graviditet och hur hon hade planerat att föda under ett träd, utan assistans. Hon var övertygad om viktigheten i att föda utan medicinska interventioner, men när det visade sig att hennes dotter låg i sätesbjudning och inte gick att vända på trots upprepade försök så bestämde hon sig till allas förvåning, och mest sin egen, för att föda genom planerat kejsarsnitt. Hon konkluderar med ord som talade till mig:

"Contrary to what some natural parents would say, just because someone elects for c-section (whatever the reason), the mother and child relationship isn't invalidated. They can still go on to live a natural and loving life, as Evie and myself are doing every day. My birth story is just as special and valid as anyone else's, and I love to share it and relive it." (Ur Evie's kitchen)

Just det sista fick mig att tänka på att som kejsarsnittföderska så har jag ofta känt mig snuvad på min förlossningsberättelse. Folk älskar att berätta om sina förlossningar, folk älskar att lyssna på dem, långdragna och detaljerade, om värkar, minuter, djuriska skrik och allt det där. När folk frågar om min förlossning och jag nämner att det var genom kejsarsnitt så stannar det ofta där. Jaha, var det det. Oj. Vad synd. Men det är inte bara sorg och sår! Vi har också förlossningshistorier och vackra, magiska första möten med våra ungar! Jag vill också berätta!

En misslyckad morsa

2011-08-08T23:29:00.001+02:00

Jag känner mig som en jävla nolla, totalt misslyckad som människa för att jag inte har lyckats föda mitt barn. Det är en känsla som jag bara inte kan få bort, och jag är övertygad om att andra tänker detsamma om oss som har fött genom kejsarsnitt.

När jag var gravid kunde jag gå på stan och tänka att det där med att föda, det är så himla stort och märkligt, och ändå är det något som de flesta kvinnor gör någon gång i livet. Den där kvinnan har gjort det, och den och den och den! kunde jag tänka medan jag tittade mig omkring. Tänk om jag blir den enda jag känner som misslyckas? Kan man misslyckas med något som ligger i människans natur?

Jag var inte mer rädd eller orolig än andra tror jag, och eftersom jag skulle föda hemma så läste jag mycket om hur psyket påverkar födseln. Alla dessa vackra texter om kvinnans inneboende kraft och att kroppen vet hur den ska få ut barnen om man bara slappnar av och låter den göra sitt jobb planterade en tanke i mig om att kvinnor som har fött genom kejsarsnitt liksom har sig själva att skylla på något sätt. Att de har varit för spända, att de har fuckat upp den naturliga processen genom en massa smärtstillande eller att de inte har haft tilltro till naturen. Allt det där som man läser.

Det är hemskt att läsa om hur barn tar skada av att födas genom kejsarsnitt, eller som när folk säger saker som "tänk vad fantastiska vi kvinnor är som kan föda barn". Jaha, då är jag väl ingen kvinna då. Och jag har skadat mitt barn för att jag är en failure. Dubbel bestraffning. Varje gång jag tittar på videon från när min son föddes gråter jag. Där ligger han, rädd och förvirrad och hackar på sin pappas bröstvårtor medan jag själv låg och blev opererad i ett annat rum och inte kunde vara där och ta hand om honom.

De flesta kejsarsnitt hade kunnat undvikas, det är ett mantra bland de som förespråkar naturlig födsel. Det är säkert så, och det är inte kul att tänka på. Det värsta av allt är att jag ibland tänker att jag nästa gång vill föda genom planerat kejsarsnitt (som en Hollywood-bimbo) eftersom jag är för rädd för att det ska göra så ont som det gjorde under de 50 timmarna jag höll på.

Istället för toalettpapper

2011-08-08T02:13:00.000+02:00

Jaja, ni använder tygblöjor och tygbindor, sopsorterar och köper ekologiskt, men har ni tänkt på att toalettpappret ni använder också är en enorm miljöbelastning? Varför inte torka rumpan men vackra tygbitar istället? Vad tycker ni? Och själv funderar jag över om det är så mycket mindre miljövänligt att tvätta så mycket, kanske det då är bättre att vänja sig vid att använda väldigt små bitar papper? Eller, jag vet inte? (Men att hänga upp tvätt, det hatar jag, annars är jag frestad av idéen. )

Läs om "pee cloths" i den fantastiskt fina och inspirerande bloggen Earth and living eller googla på "family cloth".

Råkost till barn

2011-08-05T23:33:00.000+02:00

Sedan vi började med mer raw food har också É fått hänga med i svängarna. Jag är glad att han var så liten när vi började, för det har inte varit något problem att hålla hans kost mellan 50-60% raw. Vi är inte veganer, han äter en hel del fisk, och den tillagade maten han äter består av gluten- och mjölkfri mat såsom kokt quinoa, ugnsbakade eller ångkokta grönsaker, sobanudlar av 100% bovete, majskex, riskex, ägg och grönsaksburgare. I övrigt är det rå frukter och grönsaker som gäller.

Grönsaksstavar i all ära, men här är några av mina tricks för att få i honom större mängder rå grönsaker.

1. Börja dagen med en smoothie. Jag brukar göra en smoothie till mig själv och sitta och dricka den i lugn och ro, då blir han intresserad och vill smaka, och sen dricker han nästan upp den själv. Om jag gör en åt bara honom vill han aldrig ha den. I smoothien har jag ofta grönsaker som inte smakar något i kombination med frukter och bär. Testa en stor bit skalad squash i en smoothie med frysta jordgubbar, banan och hallon t.ex. Eller en näve färsk babyspenat i en smoothie med kiwi och banan. Eller en halv avokado med banan, fryst mango och hallon eller blåbär. För att göra dem sötare kan man ha en dadel i. (Jag har också gärna i superfoodpulver - en halv tesked spirulina, vetegräs, mesquite eller lucuma, för att tillföra extra kalcium, järn eller protein men också för att en del av dem smakar underbart.)

2. Medan jag lagar mat brukar han få en hel tallrik rå broccoli marinerad i lite olivolja och en gnutta tamari, en glutenfri soyasås. Detta älskar han och slukar ofta en hel liten broccoli innan jag har serverat middagen. Testa! Rå, marinerad broccoli är god och krispig! Paprika äter han också gärna på det här sättet.

3. Jag gör ofta en rå grönsaksdip som jag serverar till ugnsbakade rotfrukter (t.ex. rödbetor i form av pommes frites) eller till vegetariska burgare eller fisk. Dippen består av en avokado mixad med en bit squash och en näve babyspenat, lite olja och lite salt. Den blir grön och fin och är mild i smaken och É slevar i sig av den.

4. Jag gör en sorbet som han älskar och som tro det eller ej innehåller en rejäl bit squash. Squashen ger den en perfekt konsistens och smakar inget. Blanda frysta jordgubbar, fryst banan, ca fem cm skalad squash och kanske några dadlar och gojibär i en matberedare och servera genast.

5. Han gillar också en variant raw "köttfärs" - rå morot mixad i en matberedare med råa osaltade nötter, t.ex. pistasch och paranötter, och kryddad med vitlökspulver, koriander och spiskummin. Den vill han gärna äta som den är eller med guacamole och majs på ett riskex.

Frukt: Sedan äter han stora mängder frukt. Jag vet att en del menar att frukt innehåller för mycket socker, och vi har alla hört att fruktsocker är ännu värre än vanligt socker. Jag håller inte alls med. Fruktsocker och raffinerat socker är inte samma sak, och raffinerat fruktsocker och fruktsocker i frukt är två helt olika saker. Genom att raffinera fruktsocker tar man bort alla de värdefulla vitaminerna och mineralerna vilket gör att det blir rent socker som går rakt ut i blodet. Att äta hel frukt med fibrer och enzymer är däremot en annan sak.

Slutligen: Vi gör hela tiden bedömningar av hur han mår och hur olika typer av mat påverkar honom. Vi upptäckte t.ex. tidigt att kakao gör honom hyperaktiv, gråtig och aggressiv, och det är ju inte så konstigt med tanke på koffeinet, så inga fler chokladbollar för hans del. Särskilt noterar vi hur hans avföring ser ut, och när vi var i Malmö senast fick han i sig en hel del vanlig mat hos min mamma. Bröd och smör, thaimat, socker och väldigt lite fibrer. Det var en mardröm för mig som är så äckelmagad att tömma hans pottor! Jag minns att jag en gång hörde en av deltagarna i brittiska "You are what you eat" säga till den elaka dietisten Gillian McKeith, när denna hade kommenterat hur kvinnans bajs stank och såg ut, att "ja din bajs luktar förstås gott". McKeith svarade då att hennes egen bajs var så vacker att den skulle kunna ramas in och sättas upp på väggen, och så är det med És bajs när han äter som han vanligtvis gör. Nu får vi koko-stämpel, men ibland visar jag och min man upp pottan för varann med ett stort leende och säger: "Wow!"

Lite om avföringsdiagnostik finns här och här.

Tecken på föräldraskapsstil

2011-08-05T01:14:00.001+02:00

Har ni också börjat se på filmer på ett helt annat sätt sedan ni fick barn? Eller när ni läser i tidningar, intervjuer med kändisar som precis har fått barn eller inredningsreportage med bilder av barnkammare? Det är en massa jag lägger märke till som jag aldrig hade tänkt på innan jag fick barn.

I serien Weeds finns ett avsnitt där huvudrollen Nancy precis har fått barn och man ser hur hon och barnets farbror (som hon bor med) ligger i sängen och bråkar om vems tur det är att ta hand om den nyfödda som ligger och gråter i ett annat rum. I Six Feet Under finns en scen där Nathans mamma är på sonen om att hon kan vara barnvakt åt barnbarnet Maya, 8 månader, så att föräldrarna får en utekväll. Nathan svarar att dottern sover med dem i familjesängen, och när hans mamma protesterar svarar han att Maya själv kommer att bestämma när hon känner sig redo att lämna familjesängen. Det är intressant hur manusförfattarna har lagt vikt vid föräldraskap för att understryka karaktärernas personligheter. Bad girl Nancy är verkligen ingen präktig attachment parent. Flummiga paret Nathan och Lisa är såklart samsovare.

Det verkar vara en stor grej att inreda det perfekta barnrummet innan man får barn. Tidigare kunde jag också titta i inredningstidningar eller IKEA-katalogen och tycka att bilder av barnkammare var inspirerande. "Åh, vilken fin spjälsäng!" eller "Vilket mysigt barnrum, med en mysig fåtölj bredvid spjälsängen så att man kan sitta och amma där!" Nu tänker jag att det känns så främmande allt det där, och jag får lite ont i hjärtat när jag i Elle Interiör ser planritningar över det vackra huset till det vackra paret och upptäcker att deras helt nyfödda tvillingar sover i sitt eget rum, två våningar under föräldrarna. Hjälp, tänker jag, hur går det till?

Tänker ni så? Letar ni efter detaljer som skvallrar om föräldraskapstil eller är det ointressant?

Amningsrådgivaren på Familjeliv

2011-08-04T00:48:00.001+02:00

Många har skrivit väldigt bra om den Aventsponsrade amningsrådgivaren på Familjeliv. Om ni har missat det så läs bl.a. Amningsbloggen, Sagogrynet och Mandragora. Det som förundrar mig mest är dock den sk. amningsexpertens brist på yrkesstolthet. Själv försöker jag att hålla mig undan att diskutera och ge råd om saker jag inte vet något om, därför är till exempel mina inlägg om amning skrivna som personliga berättelser och inte som råd eller fakta. Ibland får jag frågor om amning här i bloggen och då hänvisar jag hellre till Amningshjälpen eller Sagogrynets blogg, även om jag i det privata med framgång har lyckats hjälpa väninnor med amningsproblem. Jag hade dock aldrig tagit på mig en titel som jag vet att jag inte förtjänar, och hade jag trott att jag förtjänade den men gång på gång blivit ifrågasatt så hade jag tyckt att det var så pinsamt att jag hade gått och gömt mig. Jag hade skämts ihjäl.

Och jag hade inte bara skämts ihjäl, jag hade rannsakat mig själv och tänkt efter om de pengarna jag fick när jag sålde mig till Avent faktiskt var värda den skada jag gör genom att förstöra amningen för kvinnor och små barn. Jag hade inte kunnat sova på natten om jag hade vetat att råden jag har gett var så felaktiga och korrupta att de förstörde något som för de flesta, i synnerhet barnen, är så värdefullt som amningen. För antingen är det så att kvinnan vet och är medveten om att råden hon ger är direkt felaktiga, för hon vet att en misslyckad amning främjar Avents syften, eller så är hon, ve och fasa, så okunnig att hon inte själv fattar hur okunnig hon är, vilket på sätt och vis inte är helt otänkbart (men jag är kanske fördomsfull mot folk som inte ens vet att sätta punkt efter avslutad mening).

Kära du, amnings"experten" - hur kan du sova om natten?

Att lära sig rädsla

2011-07-29T00:43:00.001+02:00

Jag satt och tittade på programmet Vad är en människa? på SVTPlay, där Fredrik Lindström samtalar med humanetologen Tomas Ljungberg, och där denne talar om hur vi i vårt samhälle t.ex. går i skolan i tolv år och får lära oss matematik, fysik, kemi, men väldigt lite om känslor, hur vi ska värdera olika känslor, hur vi ska hantera olika känslor. Jag håller inte riktigt med, men när jag väl är inne på de inuitiska kulturerna så kan jag ta ett spännande exempel på hur de aktivt jobbar med att lära barn att hantera sina känslor.

Maskdans är en flera tusen år gammal tradition som framförs av kvinnor och går ut på att en eller flera kvinnor sakta börjar sminka sig framför åskådarna. De målar ansiktet svart, rött och vitt, stoppar in en pinne i underläppen och spänner ibland upp näsborrarna med ett snöre för att deformera ansiktet. Håret rufsas till eller sätts upp, och maskdansaren börjar förvrida ansiktet i skrämmande men också komiska miner. Hon rullar med ögonen, sträcker ut tungan, rullar med höfterna, gör obscena underlivsrörelser. Hela skådespelet är en blandning av komik, erotik, andlighet och skräck. Ett av syftena med dansen är att skrämma barn. Tanken är att barnet ska få möta sin rädsla och få uppleva hur det känns att få panik, men under trygga omständigheter. Att lära sig att hantera sin rädsla är särskilt viktigt i jägar- och samlarkulturer, där man måste kunna hålla huvudet kallt när man möter ett vilt djur eller vistas i naturen eller på havet under dåliga väderförhållanden, i exempelvis en kajak.

Hur gör vi för att lära våra barn att hantera rädsla? Hjälp mig att komma på exempel!

En märklig vaggvisa

2011-07-28T02:40:00.000+02:00

Världen är full av vackra, märkliga och intressanta sätt att ta hand om barn på. Jag har tidigare skrivit om inuiternas mysiga bärjacka, amautin, och tänkte idag berätta om en annan intressant aspekt i deras barnavård.

Strupsång är olika sångtekniker som existerar i olika delar av det cirkumpolära området, i Mongoliet, Tuva och bland Ainufolket i norra Japan. Det är olika tekniker och låter väldigt olikt, och första gången jag hörde inuitisk strupsång från Nunavut i Kanada höll jag på att smälla av. Två små amautiklädda flickor stod på scenen och höll om varandra medan de gav ifrån sig de märkligaste, mest skrämmande och samtidigt vackraste ljuden jag någonsin hade hört. Det lät i mina öron som en blanding mellan grisgrymtningar, hundskall och obscena stönanden, och det ekade ut över festivalområdet så att det gav mig rysningar. Jag var frälst. Direkt efter konserten gick jag fram till en av sångerskorna och pratade med henne och upptäckte då att det hela tiden hade suttit en bebis på hennes rygg och sovit, gömd under pälsen på hennes amauti!

Strupsång i Nunavut har alltid blivit framförd av kvinnor. Det är och har varit en lek att fördriva tiden med medan männen har varit på jakt, den som först brister ut i skratt förlorar, men det har också använts av kvinnor för att få barn att somna. Det sägs att vibrationerna från mammans rygg eller bröstkorg har en lugnande effekt på barnet, och att de monotona strupljuden gör att barnet hamnar i ett transliknande tillstånd tills det somnar. Samtidigt framförs strupsång ofta med en gungande, vaggande rörelse.

På youtube finns många exempel på det, här är ett - titta gärna på hela, det är olika tekniker som framförs.

Tillbaka från festivalen...

2011-07-26T22:21:00.000+02:00

För ett par dagar sedan kom vi hem från festivalen som vi besöker varje år. Lördagen, som skulle vara sista och största dagen blev inställd på grund av de förfärliga händelserna i Oslo. Jag och min man brukar vara involverade i festivalen på olika sätt och i år var vi med i ett projekt där designers med urfolksbakgrund skulle skapa streetkläder med sina urfolkstraditioner och hantverk som bakgrund. Hela veckan jobbade vi intensivt med designers från olika delar av Sibirien och Nordkalotten, men själva modevisningen blev tyvärr aldrig av, och det var rätt så. Ingen av oss hade någon lust att fira något. Stämningen var enormt tung, och på lördagen hölls en stilla minneskonsert med artisterna som skulle ha haft konsert och som i många fall hade kommit från andra sidan jordklotet. Sorgliga sånger på olika språk, från hela världen. Inget kunde ha varit mer rätt än att hylla kulturmöten och visa hur vackert det kan vara. Passande nog regnade det, och det kändes som om hela världen grät. Det var ändå skönt att vara där, bland familj, vänner och fina människor, och kunna kramas och dela sorgen.

Väl hemkomna märker vi att festivalen gjorde ett enormt intryck på É. Han är full av jojk, går omkring och småjojkar för sig själv hela tiden. Maoriernas läskiga miner med utsträckta tungor både skrämde och roade honom, och väl hemma vill han gärna visa oss sin egen maori haka, krigsdans. Kvinnlig inuitisk strupsång var det mest fascinerande, idag har han velat titta på det vi har filmat om och om igen och också försöka sig på lite strupsång själv. Finast var dock alla möten med de andra barnen. Många av artisterna hade tagit med sig sina barn, och backstage och framför scenen lekte och dansade våra barn tillsammans, utan att tala samma språk.

Reklambilden för projektet vi var med i. Jag och min man fick ställa upp som modeller.

Timbuktu - ett underbart möte mellan hip hop och jojk.

Klockan är två morgonen på fredagen, konserterna är slut och É är fortfarande i full fart. Detta var innan vi visste något om vad som hade hänt i Oslo.

Två vackra festivaldeltagare, nenetser från Sibirien.

På scenen mötes maori haka med grönländsk maskdans. Vackert, sensuellt och kraftfullt.

Min lille tomte sysselsatte sig ofta med att pilla bort näver från bardisken när mamma och pappa var tråkiga och bara ville sitta och prata med vänner...

Därför har jag lämnat Sjalbarn

2011-07-25T19:00:00.001+02:00

Jag har lämnat forumet Sjalbarn. Det känns skönt, jag har länge gått och känt att det inte var ett forum för mig.

När jag först gick med kändes Sjalbarn som den härligaste platsen på nätet, en härlig motvikt till Familjeliv (som jag aldrig har varit medlem av men bara tjuvkikat på då och då) och idéerna som råder i mammatidningarna och bland personalen på BVC. Det finaste med Sjalbarn tyckte jag var de enorma kunskaperna om amning som finns bland forumets medlemmar. Många av de rådande idéerna på Sjalbarn delar jag också, som samsovning, bärande och baby led weaning. Men det finns andra ämnen som är viktiga för mig i mitt föräldraskap som jag har känt att man inte fritt kan diskutera på forumet.

Innan folk kommer med protester och säger att Sjalbarn inte är helt enat eller att man visst det kan diskutera allt men att man inte ska förvänta sig att få medhåll så vill jag säga att det är såklart min subjektiva upplevelse, och man behöver inte dela den, men man kan acceptera att jag har känt så. Anledningen till att jag har känt så är att varje gång någon har tagit upp ämnen som t.ex. vaccin så har det urartat till otrevliga diskussioner där folk som är för vaccinationer har pekat ut vaccinationsmotståndarna som okunniga, vetenskapsfientliga, religiösa, osolidariska, samhällsfarliga osv. Det finns ett naturvetargäng på Sjalbarn som verkar tycka att de är de som har sanningen om allt, för de är ju naturvetare, och att de är de enda som förstår sig på vetenskap. Det gör att det blir meningslöst för andra att försöka diskutera vissa ämnen. Ämnen som homeopati, vaccin, kinesisk medicin, antroposofisk medicin, alternativa terapier osv diskuteras via PM (privata meddelanden) på forumet, sällan offentligt. Detta vet jag, folk har berättat det för mig och jag har själv fått mail från folk som inte vågar ta upp vissa ämnen offentligt.

Själv är jag varken vaccinationsmotståndare, anhängare av homeopati, reiki, kristaller eller naturmediciner men jag känner mig inte hemma på ett forum där folk inte ens VÅGAR ta upp dessa ämnen.

Sjalbarn skiljer sig från andra utländska natural parenting-forum på ett sätt, och det är just det stora motståndet mot alternativa sätt att tänka på hälsa på. Det är motstridigt tycker jag, att lägga så mycket energi på att hitta en ekologisk, giftfri solkräm till sitt barn (en lååång tråd på Sjalbarn) medan man fullständigt blundar för vilken mat man ger dem. Detta är något jag aldrig hade vågat skriva på Sjalbarn, jag har försökt närma mig dessa idéer men alltid mött motstånd i form av förlöjliganden. Inte ens i Raw Food-tråden är det okej att uttrycka dessa tankar, till och med där är det "lagom är bäst" som gäller, annars är man fanatiker.

Det är dessutom motstridigt tycker jag, för att inte säga sorgligt naivt, att komma med påståendet att "man måste ju våga lita på att myndigheterna vet vad som är bäst för oss" eller "det hade väl inte varit tillåtet att sälja det/ge det rådet om det var så farligt", samtidigt som man gärna kritiserar myndigheter när det gäller dåliga amningsråd, eller råd som gäller matintroduktion eller sömn.

När det gäller skolmedicin har jag tidigare skrivit att jag på inget sätt är emot det, vad jag är emot är att läkare ofta inte bryr sig om att ta reda på orsaken till symptomen och inkludera ett helhetligt tänkande i sin behandling, där kost, som ju faktiskt också är kemi, ofrånkomligt bör ha en stor del. Jag tycker att det är fullkomligt oförlåtligt när det gäller barn, och det är väl därför det är så svårt för mig att vara kvar på ett föräldraforum där dessa idéer blir sedda på som hokuspokus och kvacksalveri.

Detta är en av många anledningar till att jag inte har trivts på Sjalbarn. Det finns trevligt folk där också, men jag föredrar att möta er genom Facebook eller via min blogg, för nu har jag hittat andra föräldrafora där jag känner mig mer hemma.

Något obehagligt

2011-07-19T05:20:00.000+02:00

Jag börjar komma över chocken efter våra nätter i yurtan nu, så jag tänkte berätta vad som hände som gjorde att vi tvingades flytta ut därifrån efter bara tre dagar, trots att vi hade planerat att stanna där i en månad. Jag har tänkt att jag kanske inte borde skriva om det här men nu gör jag det ändå.

É är van vid att byta miljö, resa och sova i lavvu (kåta), så vi var övertygade om att han skulle älska yurtan, där allt föregår på golvnivå, där vi alla är tillsammans i samma rum hela tiden och där man bara kan öppna dörren och vara utomhus, men från första stund visade han motstånd mot att vara där.

När vi först anlände var han nyfiken och såg glad ut. Efter en lång resa var han trött och ville sova men när vi försökte lägga oss i yurtan så vägrade han. Han var orolig och verkade rädd för något. Vi kunde sitta i yurtan när han helt plötsligt kunde vända sig om efter något, skrika i vild panik och hoppa upp i min famn. Först tänkte vi att det var insekter eller mygg, men det var så många av dem, och de verkade inte beröra honom alls, så vi gav upp den tanken.

När natten kom hade han alltså varit vaken i ett halvt dygn. Han ville sova men vägrade lägga sig i yurtan. Det blev mycket gråt, försök till övertalning och irritation. Efter en stunds gråtande och ammande i min famn somnade han och vi andades ut. Men plötsligt vaknade han, ställde sig upp, tog sin jacka och sprang ut till bilen och skrek och grät att han ville hem. Uppgivna bestämde vi oss för att åka en tur så att han fick somna i bilen, och sen köra tillbaka till yurtan igen. Det funkade, även om det kändes hemskt att lura honom så. Hela natten sov han oroligt och vaknade vart tjugonde minut och grät och tittade sig runt. När han vaknade på morgonen var han förtvivlad. É och hans pappa tillbringade hela dagen utomhus medan jag jobbade i närheten, och då var han glad, men så fort de skulle återvända till yurtan började han skrika och ville bort.

Andra natten, lika hemsk som första. Han vaknade hela tiden, reste sig upp och följde med blicken över något kring golvnivå, rädd. På dagen gick vi in i omkringliggande torv-, och tygkåtor, och där var det inga problem. Vi pratade med folk i området och till vår förvåning var det ingen som inte tog oss på allvar, och alla hade olika övernaturliga förklaringar. Främmande andar i yurtan, sa någon. Starka energier efter alla ceremonier, trodde flera på, och det talades om att det kanske behövs en reningsritual i yurtan. Någon föreslog att vi skulle möblera om så att allting stod som det borde stå enligt reglerna, och det gjorde vi, men inget hjälpte. Tredje natten var den hemskaste.

Runt två på natten vaknade han och satte sig upp. Jag vaknade av att han satt och tittade på mig, lugnt, men med en märklig blick. Plötsligt skriker han, på ett helt fruktansvärt sätt, med en blick jag aldrig tidigare har sett. Jag kan inte beskriva det, men det såg ut som om han medvetet ville skrämma vettet av mig, som en attackerande galning i en skräckfilm. Jag skrek också naturligtvis, och min man vaknade. Jag försökte krama É, trösta honom, men han ville inte ens titta på mig, och efter en stunds skrikande somnade han med sin pappa och sov så hela natten, längre än han någonsin sovit, utan att vilja amma en endaste gång. På morgonen packade vi ihop och flyttade därifrån.

Vi bor en bit bort nu, i en ihopfällbar, klaustrofobisk och obekväm tältvagn, fortfarande på festivalområdet eftersom vi jobbar här (festivalen börjar om ett par dagar) men här trivs han. Igår sa min väninna att hon hade hört folk prata om att det går en gammal stig där yurtan står, och att folk (alltså andar) fortfarande går där. Jag vet inte vad jag ska tro på, men efter våra upplevelser där vill jag i alla fall aldrig mer gå dit. É vill heller inte närma sig yurtan, och så fort han ser den blir han orolig och börjar gråta. Vad fan var det som skrämde honom så???

Näring och närhet

2011-07-13T01:37:00.000+02:00

För någon vecka sedan vaknade min É på dåligt humör. Inget verkade göra honom glad. Jag erbjöd bröstet men han ville inte ha det. Jag försökte prata lite med honom men han viftade bort mig. Inga kramar, ingenting hjälpte. Utan att riktigt veta varför tog jag med honom till kranen och lät vattnet rinna i en tunn stråle. Med honom i min famn kupade jag min ena hand, fyllde den med vatten och lät honom dricka ur den. Han slutade gråta och drack. Och han drack och drack, mer och mer, länge, länge. Efteråt var han lugn, vi kramades och allt var bra igen. Sen tänkte jag mycket på varför det hade fungerat, och varför jag hade gjort det.

För några år sedan befann jag mig i Amazonas på en varm buss längs med krokiga vägar. Latinamerikanska radiohits på hög volym och stankerna av kokta ägg, köttfyllda potatisbullar, våta hundar och svettiga människor höll på att ta livet av mig, och när jag steg av efter elva timmar var jag illamående, trött och hade huvudvärk. Tillsammans med en indiankvinna gick jag mot byn när hon plötsligt sa åt mig att ta av mig skorna. Hon tog av sig sina. Den röda jorden under mina fötter var varm och torr. "Det är viktigt att gå barfota ibland", sa hon. "Man får kontakt med jorden då. Absorberar Moder Jords energi." Jag nickade. Det kändes så. Sen mötte vi en älv och drack ur den med händerna, och jag minns att jag tänkte att vatten alltid är godast när man dricker det ur sina händer, vare sig det är från en älv i Amazonas eller kökskranen hemma. Varför är det så?

Jag läste en gång att man i Indien föredrar att äta med handen eftersom man anser det vara en skymf mot maten att äta med bestick. Mat som håller en vid liv, mat som ger en njutning, mat som doftar och smakar ljuvligt och som någon har tillagat åt en, varför skulle man vilja ta i den med verktyg istället för med sina egna händer? Man vill vara så nära maten som möjligt.

Jag är ju en förespråkare för att låta barn äta själv från första början, men ibland, som en kärlekshandling, borde man kanske mata dem med sina bara händer. Närhet, näring och omsorg på samma gång.

Open happiness och Coca-Cola

2011-07-10T17:02:00.000+02:00

Coca-Cola är ett av mina hatföretag av många orsaker. Jag tänker inte gå in i detaljer kring USA:s dubbelmoral och hyckleri när det gäller deras s.k. "War on drugs" i Latinamerika, fattiga kokabladsodlande bönder i Bolivia och det hemliga men ändå inte så hemliga innehållet i Coca-Cola, men som om det inte vore nog så har jag fått ännu mer att störa mig på.

Jag tog en liten titt på deras svenska hemsida och läste under "Myter om Coca-Cola". En av myterna de vill avliva är att du blir överviktig av läskedrycker. "Kaloriinnehållet i en sockerhaltig läskedryck motsvarar det i en fruktjuice." förklarar de. Att barn blir hyperaktiva av socker är också en myt skriver de. "Socker är ett av kroppens viktigaste näringsämnen – det kallas även kroppens bränsle. Faktum är att sockerhalten i läskedrycker ligger i nivå med den naturliga sockerhalten i t.ex. fruktjuicer."

Deras första vision är enligt hemsidan att vara "En dryck till alla i Sverige varje dag, överallt, alltid." Är det inte obehagligt hur de skamlöst erkänner att de vill att varenda människa i landet ska dricka Coca-Cola, varje dag, överallt, alltid? Och sen påstår att det inte skulle orsaka övervikt, diabetes och andra sjukdomar? Eller hur de får läsk att framstå som nästan lika bra som fruktjuice, med det viktiga livsnäringsämnet raffinerat socker? Om det inte har övertygat er om att Coca-Cola är ondskans företag så måste väl följande reklambild göra det:

Coca-Cola till den coole med keps och skateboard.

Coca-Cola light till den söta med pärlhalsband.

Coca-Cola Zero till den starka med mustasch.

Coca-Cola light till prinsessan med prinsesskronan.

Coca-Cola till hela den härliga heterofamiljen!

Open happiness.

Tuvadrömmar

2011-07-08T23:36:00.000+02:00

Om man tittar på Mongoliets huvudstad Ulan Bator via Google Earth så ser man hundratusentals vita prickar över hela stan. Det är deras runda tält, ger. I den ryska republiken Tuva som ligger vid gränsen till Mongoliet kallas den yurta, och för många år sedan fick vår lokala festival besök av ett gäng tuviner som byggde en yurta att ha konserter och ceremonier i. Tuvinsk strupsång är ett obligatoriskt inslag på festivalen varje år, och vi har också fått besök av olika sibiriska schamaner som har utfört ceremonier. År efter år har jag stigit in i yurtan, satt mig ner i den och drömt mig bort medan jag har njutit av de vackra, märkliga tonerna av strupsången. I år fick vi möjligheten att bo i yurtan i några veckor innan festivalen börjar och flyttade alltså in igår.

Så här ser den ut från utsidan.

En hugger ved och den andra bär den till yurtan. Fint att hjälpas åt.

Massa fina detaljer överallt. Sidenkuddar och madrasser, mattor av filtad ull, sidenkistor med vackra mönster. Och i en av kistorna hittade jag en vagga att linda in bebisen i för att bära med sig den!

Vackert morgonljus genom takhålet, som vi täcker till lite på natten för att inte störas av midnattssolen.

Raw frukostgröt i yurtan! :)

På kvällen får pilliga fingrar en uppgift som håller dem sysselsatta länge - att riva bort barken från veden.

För intresserade finns ett smakprov på tuvinsk strupsång här. Bandet heter Alash och är bland mina favoriter, särskilt live då de blandar strupsång med elektroniska instrument och får hela publiken att ösa. Den höga flöjttonen heter sygyt och är en av de svåraste övertonerna att få till. Jag tycker att de är rätt fantastiska. På årets festival får vi besök av Yat-Kha, ett band från Tuva som blandar strupsång med punk och metall. Lyssna på dem här eller kom och besök festivalen! :)

Sorbet!

2011-07-05T01:32:00.000+02:00

Vi har ätit glass till frukost denna sommaren. Underbara, fruktiga sorbeter fulla av näring och vitaminer. Tidigare har jag skrivit om den enklaste bananglassen - här kommer två härliga raw food-sorbeter. De är superenkla att göra, ta frysta frukter eller bär och mixa dem i en matberedare, länge och väl. Om du använder jordgubbar eller har frukterna nerfrysta i stora bitar kan du skära dem i mindre bitar innan du kör dem i matberedaren. Bara kör dem länge, först blir det smulor av dem, häll i några skvättar vatten då och fortsätt att köra. Tillslut har du en riktigt slät sorbet, helt utan socker eller ägg. Serveras omedelbart, om du fryser ner den blir den stenhård. Jag har blandat i lite andra goda grejer i mina sorbeter, men bara fryst frukt går bra.

Till den röda sorbeten har jag mixat frysta jordgubbar med torkade, blötlagda gojibär, en gnutta lime och två teskedar lucuma, som är en frukt som räknas som ett superfood och säljs i pulverform. Lucuma är sött och fruktigt och passar perfekt att ha i glass. Vill man ha den ännu sötare kan man söta med blötlagda vita russin eller banan.

Denna är vår favorit. Fryst ananas blandad med lucuma och en gnutta torkad vetegräs för att få den gröna färgen. Vetegräs är klorofyll och innehåller en massa vitaminer och mineraler. Toppad med torkade gojibär. Underbar.

Andra frukter som funkar bra att mixa till sorbet är bl.a. mango, hallon, papaya, skalade mandarinbåtar, banan. Jag tycker om att experimentera med olika superfoodpulver som finns på nätet eller i hälsokostaffärerna eftersom dessa ger desserterna spännande färger och smaker samt en massa näring och antioxidanter. Tänk bara på att vissa superfoods inte passar för barn.

Glädjen i att hjälpa till

2011-07-04T00:38:00.000+02:00

Innan jag fick barn läste jag mycket i Cecilia Moens nättidning, ABC, och någonstans där hittade jag en text om det fina i att låta barn vara delaktiga i de dagliga sysslorna. Som barn behövde jag inte göra något i hemmet. Jag behövde aldrig hjälpa till hemma, jag städade knappt mitt eget rum tror jag. Jag hjälpte aldrig till med att laga mat, diska eller något annat. Det har lett till att jag idag är riktigt lat och hoppas jämt på att någon annan ska göra allt åt mig medan jag kan sitta och surfa framför datorn ungefär. Min son ska minsann inte bli så.

I ABC fanns ett recept på en enkel soppa som barn ner till fyraårsåldern kunde laga åt hela familjen. Tänk så stolt man hade blivit om man hade fått laga mat åt alla när man var så liten! Receptet var enkelt, typ vatten med buljongtärning, en påse frysta grönsaker och korvskivor, vill jag minnas. (Kokande soppa är iofs lite läskigt för så små barn att hantera tycker jag, jag hade nog hittat på något annat, en pastasallad med färdigkokt pasta t.ex.)

É har alltid varit intresserad av att göra allt själv och det har han också fått lov till. Han brer t.ex. sina riskex själv med mandelsmör och det syns på honom att det smakar så mycket godare när han själv har fixat det. Han får alltid små uppgifter i hemmet, även om det hade varit så mycket lättare för oss att göra det själv. "Ta med det här till pappa!" "Hjälp mig att hitta mina skor!" "Släng det här i soptunnan!" Han tar sina uppgifter på stort allvar och ser mycket viktig ut när han utför dem. När vi lagar mat gör vi det ofta sittandes på golvet med varsin skärbräda. É får en trubbig kniv och lite grönsaker att skära i, det tycker han är kul. När vi gör smoothies lägger han alltid i frukterna själv i blendern och trycker på startknappen. När vi steker ägg får han alltid kläcka ägget själv i den kalla stekpannan - världens grej! tycker han. För några månader sedan, när han var ett år och sex månader så filmade jag honom när han gjorde sin egen blåbärssoppa. Receptet är enkelt: banan, frysta blåbär och en gnutta vatten. Konsistensen blir som blåbärssoppa och den blir riktigt söt. Enkel att göra. É tittar fortfarande ofta på den här videosnutten, och hans ansikte lyser av stolthet och glädje varje gång. Shit vad roligt det var! ser han ut att tänka.

Att bekräfta barns känslor

2011-06-30T17:14:00.000+02:00

É är inte en liten ängel, om det har låtit så i ett tidigare inlägg. Han har fortfarande ett hetsigt temperament och kan explodera på en sekund, men vi har lärt oss vad som funkar och vad som bara gör allt värre. För ett par dagar sedan var vi Köpenhamn och allt var frid och fröjd så länge vi var ute och gick, men så fort vi gick in i affärer fick han panik. Allra värst var de stora galleriorna med starka ljus och en massa folk, och vid flera tillfällenkände jag hur han var på väg att bryta ihop, samtidigt som jag ville titta lite till.

För många år sedan besökte jag en familj i USA som öppnade upp mina ögon för ett för migannorlunda sätt att behandla barn på. Jag visste inte att de antagligen hade baserat sitt föräldraskap på Attachment Parenting-filosofin, men nu i efterhand minns jag att de både samsov, ammade och bar sin bebis i bärsele. Mest intressant tyckte jag att det var att se hur de talade med sin fyraåriga dotter. Vi var på Disney world och dottern stod i kön till en liten berg- och dalbana med sin mamma. Hon hade själv bett om att få åka men fick plötsligt kalla fötter. "Jag är rädd tror jag", sa flickan. Mamman bar dottern i sina armar och lyssnade uppmärksamt på henne. "Tror du att det är läskigt?" frågade hon, utan att låta hånfull på något sätt. "Ja", sa flickan oroligt. "Det är okej att vara lite rädd, det är lite läskigt, men ibland är det också spännande när det är lite läskigt! Det känns lite mysigt i magen på något sätt," sa mamman och såg entusiastisk ut. Dottern skrattade och slappnade av. "Vill du åka?" frågade mamman. Flickan nickade. De åkte, och när de kom tillbaka var flickan överlycklig och stolt och berättade att det hade varit jätteläskigt och härligt.

När vi senare gick in i en av leksaksaffärerna på nöjesparken gick flickan omkring och pekade på allt hon ville ha. Föräldrarna lyssnade och visade också entusiasm, och istället för att springa runt som de andra föräldrarna i affären och säga att "det där har vi inte råd med" och "men det får du inte" så sa de "Ååh, ja den var jättefin!" och "den hade säkert jag också velat ha som barn", och "jag förstår att du vill ha det där!" För mig var det ett ovant sätt att prata med barn på, att bekräfta deras känslor och visa empati istället för att försöka övertala dem om att de har fel, att de inte borde känna som de gör, att de får ta och lugna ner sig, att de får skärpa sig eller lägga av. Den här familjen hade fantastiskt härliga barn, de var kreativa och väldigt emotionellt intelligenta. Jag tänkte att jag hoppades att jag skulle kunna tillämpa lite av deras sätt när jag själv får barn.

Tillbaka till gallerian, där É började få panik. Utgången var långt bort, tre våningar ner, och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Jag försökte prata så att han förstod att vi snart skulle ut. "Är det hemskt? Tycker du inte om att vara här? Nej, en massa folk, en massa ljus, jobbigt i ögonen. Vi letar efter dörren (utgången)! Var är dörren ut till gatan? Hjälp mig att leta efter dörren!" Han började genast se sig runt och blev omedelbart lugnare när han visste att vi skulle ut så fort vi hittat utgången. Detta funkar väldigt bra varje gång jag upptäcker att han håller på att få nog av situationen. Då bekräftar jag hans känslor och visar att jag förstår och sen beskriver jag i detalj vad vi ska göra för att komma ut ur situationen - t.ex. trycka på en knapp så att hissdörrarna öppnas, ta hissen ner, gå ut ur hissen, leta efter utgången, gå ut på gatan, ta bussen hem, sen när vi har kommit hem ska vi ta av oss kläderna och slänga oss på sängen och mysa. Alternativet, att säga något i stil med "Du får vänta lite, mamma ska titta lite till" vet jag gör honom ännu mer arg.

Det är kul det där med hur man kan prata med barn för att undvika konflikter, jag tror att det finns många knep som man kan lära sig. Hur gör ni, vad tycker ni funkar, och vad tycker ni gör situationer värre? Dela med er! :)

Boktips om ämnet: Raising Our Children, Raising Ourselves av Naomi Aldort.

Samarbetsvilliga barn och vuxna.

2011-06-16T14:41:00.000+02:00

Kan man ta åt sig lite av äran om ens barn är lugnt och samarbetsvilligt?

När É var liten var det värsta jag visste föräldrar som kände sig som världens bästa bara för att de hade ett lugnt barn. På föräldraforum slängde folk ur sig saker som jag upplevde som väldigt sårande och okunniga: "lugn förälder - lugnt barn" eller att man kanske inte riktigt hade landat i livet om ens bebis var oroligt. Folk sa också till oss att vår sons ständiga missnöje kanske berodde på att vi var förstagångsföräldrar, underförstått att vi inte riktigt visste vad vi höll på med. Nästa barn blir lugnare! fick vi höra. Andra försökte släta över ens problem genom att säga att det lät som ett fullständigt normalt barn, trots att vi själva och alla i vår omgivning upplevde att vår son var ovanligt krävande. Och med krävande menar jag inte att han bara ville amma och bäras hela dagen, för det hade jag förväntat mig, utan att han grät och var missnöjd vad man än gjorde. Ett tryggt barn är nöjt och på gott humör, läste vi. Jaha, då var han väl otrygg då. Fan.

Men jag är övertygad om att barn föds med ett medfött temperament. Vissa barn accepterar mer, andra barn har lägre tolerans. "Fussy babies" kallas de, "high need children" eller på svenska "överlevnadsbarn" - eftersom dessa barn enligt antropologiska studier från svältdrabbade områden har visat sig ha störst chans att överleva på grund av sin förmåga att klart och tydligt kommunicera sina behov.

Idag är É 20 månader gammal och nu kan jag verkligen pusta ut av lättnad. Han är en fröjd att vara med, en njutning. Vi kan ta med honom på kaféer och restauranger, han sitter och äter, leker med en liten bil, går runt och tittar på saker och ting. Vi kan åka bil långa sträckor utan problem (något som var en omöjlighet länge, ens i fem minuter). Vi kan gå in och ut ur leksaksaffärer utan några konflikter. Han har aldrig några raseriutbrott, skriker aldrig omotiverat och är allmänt harmonisk, glad och busig. Och NU hör jag dem som tidigare skröt på sig all ära för hur lugna deras bebisar var, för hur de sov hela natten, aldrig grät, älskade sin vagn och allt vad det var, klaga över hur vilda deras barn är. Ja först NU är det jobbigt att ha barn, säger de. Och nu får jag höra att jag har TUR som har fått ett så lugnt barn. Det är bara en ren slump. Och det är ju vårt första barn, så vi har all tid i världen att ta hand om honom. Nästa barn blir värre! kan folk säga. Eller: Vänta bara tills han växer upp, än så länge är de små änglar!

Men jag känner inte att det är en slump att É är så lugn och tillfredsställd. Vi har lagt ner enormt mycket tid och krafter på att förstå varför vårt barn var som det var, vad han ville och behövde och vad vi kunde göra för att göra livet lättare för honom. "Det är viktigt att sätta gränser och visa vem det är som bestämmer," sa en person som har en jämngammal pojke som var ett typiskt "lätt" spädbarn. Det var ett råd vi aldrig följde, och ska jag göra en utvärdering nu så är det tydligt vad det var som resulterade i ett barn som samarbetar och är nöjd, respektive ett ständigt argt och frustrerat barn. Sedan är vi också övertygade om att kosten spelar stor roll. Vi märker nämligen tydligt att t.ex. minsta gnutta socker eller kakao gör vår son hyperaktiv och lynnig, något han annars aldrig är.

Och nu, när den första bebistiden är över, är jag djupt tacksam över att mitt första barn var ett high-need-barn. Tacka och var glada, hur jävligt det än är! Låt barnet visa dig vad det behöver. Det är så mycket svårare att ignorera deras behov, och det gör nog ofta att dessa barn får mer kroppskontakt än andra barn, får amma oftare, tvingar sina föräldrar att låta dem sova hos sig även om de kanske inte hade tänkt det först. High-need-barnen är ofta såna barn som vägrade barnvagn och vars föräldrar därför fick upp ögonen för bärselar. Jag är säker på att jag hade riskerat att lägga ifrån mig honom oftare, amma mer sällan, ge honom mindre närhet och köra över honom mer om det inte vore för det att han alltid protesterade så otroligt kraftfullt. Han visade oss vad han behövde för att bli ett välmående barn, och det är jag tacksam över.

Jag skulle vilja ställa frågan: Hur mycket påverkas barn av hur föräldrarna är?

Dagens bild

2011-06-01T01:53:00.000+02:00

Mwila/Angola

Det negativa med EC

2011-05-30T23:54:00.000+02:00

Idag var vi på Helsestasjonen (BVC) på kontroll. Vid vägningen lade Helsesøster märke till att É inte längre använder blöja. Hon var väldigt förundrad och frågade hur länge han hade varit blöjfri och hur potträningen hade gått till. Vi berättade att han slutade med både dag-, och nattblöja i mars, när han var ett år och fem månader, och att det hela hade gått så lätt att det faktiskt knappt kan kallas potträning. Han bestämde helt enkelt själv att han inte ville ha blöja längre. Hon sa att hon aldrig hade hört talas om ett barn som hade slutat med blöjor så tidigt. Vi sa att det ju är vanligt i stora delar av världen att barn är blöjfria eller slutar tidigt med blöja.

Så okej. Det är skönt att slippa blöja. Jag är glad att vi testade Elimination Communication så tidigt och att det funkade så bra för oss. Samtidigt har jag under resan ändå blivit lite skeptisk till en del när det gäller EC. Som en motvikt till allt positivt jag har skrivit om EC tidigare kommer här en liten lista över sånt som jag tycker mig vara risker vid EC:ande :)

Stress för föräldrarna

Som nybliven förälder så är det en miljon saker man måste lära sig, bara att lära sig att läsa av när barnet behöver amma eller sova kan ju vara svårt nog, att också försöka lära sig när barnet behöver bajsa och kissa blir ännu mer jobb. Jag är rädd att det för en del nyblivna föräldrar kan bli ännu ett stressmoment som faktiskt tar fokus från det viktigaste, nämligen att slappna av och bara njuta av att vara nära barnet. Vi började med EC när vår son var 4 månader, vilket anses som sent av många EC:are, och det var en helt okej tid för oss att börja, då hade vi hunnit bli lite varma i föräldrarollen och fått rutiner på allt. Innan dess hade aldrig gått.

Mer jobb

Det kan vara mer jobb. Jag kände mig riktigt dålig när jag var på besök hos min kusin när É var fem månader och tog med honom på toaletten och han kissade, och hon blev förvånad och sa att hon väl fick testa det med sin bebis, samtidigt som jag tänkte att hon har två barn till att ta hand om, ännu mer att tänka på liksom. Ett vanligt argument för EC är att det är mindre jobb eftersom man slipper byta blöja, eller tvätta och hänga upp om man använder tygblöjor. Men om barnet har blöja så kan man ju byta den när man har tid och behöver inte släppa allt på sekunden för att springa iväg med barnet till pottan. EC:ar man så måste hålla ett öga på barnet absolut hela tiden. Jag och min man har ju varit hemma med vår son tillsammans hela tiden, men är man ensam så blir det ännu en ganska stor uppgift att sköta. Det ligger mycket duktighetspress i att EC:a tycker jag. Att byta blöjor är dessutom något som andra kan hjälpa till med, medan att EC:a är det oftast bara den eller de som är med barnet hela dagarna som klarar av.

Stress för barnet

Bebisar kissar och bajsar väldigt ofta och helt ärligt så tycker jag faktiskt att det är lite onödigt att slita bort ungen från bröstet eller famnen för att hålla upp det ovanför vasken. Det är en sak om man bor på en varm plats där ungen kan vara naken och bajsa var som helst men inte alls lika enkelt att göra det här. Och jag vet att barnet kan vara naket och att man kan ha en potta liggandes på soffan bredvid en men ändå. É älskade ju pottan från första början, men vi började ju "sent".

Skuldkänslor

I vissa kretsar har blivit en prestigesak att ha blöjfria barn. Jag har hört folk ursäkta sig för att de inte EC:ar sina barn, som om de kände sig som sämre föräldrar. Eftersom man säger att EC handlar om att "läsa sitt barns signaler" så är det ju lätt att känna att man inte är en lyhörd förälder om man inte klarar av att se när barnet vill kissa eller bajsa. Sen att EC-folk ofta har taskiga argument som att "mitt barn ska inte behöva gå omkring i sin egen skit", eller att "det är förnedrande för barnet att bajsa på sig" känns väldigt skuldbeläggande. Det är lite skit för tusan, ungar värderar inte sånt, en del kan ju till och med få för sig att äta bajs!

Opraktiskt

Jag vet inte hur eller ens OM det funkar att heltids-EC:a när man bor i ett kallt klimat, särskilt när man är utomhus när barnen är pyttesmå och inte kan hålla sig. Lager på lager med kläder som ska av, snabbt. Ta fram pottan eller hitta offentlig toalett. Barnet kanske sitter i sjal, eller ligger i barnvagn, eller i bilen. Då är det mest praktiskt med blöja. É föddes på hösten och då var det iskallt även inne i huset hela vintern, så att ha honom blöj-, och byxfri hade inte gått.

Lite finare än andra

När man EC:ar så talas det alltid om att det ska vara på barnets villkor och att man aldrig ska pressa barnet. Ändå tycker jag mig tyda att det faktiskt förekommer en del press ibland. På EC-forum har jag stött på föräldrar som har EC:at sina barn i två år och som börjar bli frustrerade. Det skrivs en hel del om fyraåringar som FORTFARANDE (hu, ve och fasa) har blöja, och ingen vill ju ha en sån unge liksom. Nä, jag tycker att det ofta är en taskig översittarstil, både mot andra föräldrar och andra barn.

Slutligen: Skulle jag rekommendera EC? Ja, absolut, och jag tänker göra om det med nästa barn!

Vad tycker ni, finns det några negativa aspekter med EC:ande eller bara positiva?

Sluta fråga hur han sover

2011-05-28T22:58:00.000+02:00

Arrrrghhhh. Jag blir så trött på den eviga frågan om hur barn sover. Är det verkligen det mest intressanta? Är det inte mer spännande att få veta vem barnet är, vad han eller hon tycker om att leka med, vilken favoritmaten är? Varför måste folk alltid fråga: "Hur sover han?" eller "sover han hela natten?" Va fan? Sover DU hela natten? Du gick väl inte upp för att hämta dig ett glas vatten mitt i natten, va? Eller för att kissa? Kanske du borde gå till läkaren för dina sömnproblem då?

Samtal med min granne idag, som för hundrade gången ställde samma frågor:

- Sover han hela natten? (Svar: Ja)
- Åh, så bra, då äter han inte på natten längre? (Svar: Jo)
- Va, fortfarande??? Hur många gånger? (Svar: Ja, fortfarande. Jag vet inte hur många gånger, jag räknar inte.)
- Vilken tid vaknar han på natten? (Svar: Jag vet inte. Han vaknar inte, han knystar till och får amma då.)
- Ja men vilken tid? Klockan ett? (Svar: Vaddå klockan ett? Jag vet inte, han har ingen speciell tid då han ammar, jag tittar inte på klockan, ibland ammar han en gång, ibland tio, ibland ammar han i ett.)

Jag borde ha sagt: Mitt barn är ingen robot. Han är inte inställd på att vakna vissa tider. Han får lov att vakna när han vill, han får lov att amma när han vill.

- Förlåt, jag trodde inte att barn som var så stora ammade på natten, jag trodde att de sov hela natten vid det laget, sa grannen. Vårt barn (8 mån) sover ju hela natten och ammar först på morgonen.

Det är ju dumt att jämföra ett barn som har sömntränats i flera månader med ett barn som alltid har fått lov att följa sin naturliga rytm, så jag svarade att jo, de allra flesta ammande barn ammar också på natten om de inte har vants av med det. "Vi har pratat om det här hundra gånger, du frågar alltid samma saker, jag svarar alltid att han nattammar och kommer att göra det så länge han ammar."

Det jag störde mig mest på var det där "Vaaa??? Fortfarande?" Det var inte sagt i en trevlig ton, det var sagt i en "Gud vilken konstig onormal unge du har"-ton.

Men det är ju så det är, de som har sömntränat sina barn är alltid de som har stenkoll på hur ofta, vid vilka tider och hur länge deras barn sover, äter, vaknar, ammar. Inte konstigt att de klagar på att de inte får sova då, om de lägger ner all sin energi på att föra protokoll dygnet runt.

Vem ska bort?

2011-05-26T17:17:00.000+02:00

För ett år sedan diskuterade vi samsovning på forumet där jag hänger. Jag skrev att det var mysigt men ganska obekvämt och att jag sov ganska dåligt. Jag berättade att jag en dag fick nog och bestämde att han skulle sova i en annan säng. Eftersom vi bara har ett sovrum fick han sova i vardagsrummet. Han var inte nöjd, minst sagt, och gnällde ganska länge. Han har svårt att sova utan mig och vill gärna ligga tätt intill mig hela natten. I vilket fall som helst så hade jag bestämt mig för att det fick vara nog med närheten han får på dagen. På natten vill jag sova.

Den natten sov vi alla bättre än någonsin. É och jag fick sträcka ut oss ordentligt i den stora sängen och det var hur mysigt som helst! På morgonen kände jag mig härligt utvilad.

"Men vänta nu", skrev folk. "Jag förstår inte riktigt. Vem sov vart?"

"Maken sov i vardagsrummet och jag och É sov i den stora sängen ensamma."

Folk tyckte att det var lite oklart skrivet och hade fått läsa om det några gånger. Det var rätt intressant tyckte jag. För att det var oklart låg väl inte i texten eller formuleringen, utan i folks förväntningar. Även vi som samsover tror jag har lätt att missförstå en sån text. Att vi vuxna ska sova i tillsammans är det självklara för de flesta här. Är det någon som ska bort så är det barnet.

Incest och hormoner

2011-05-23T00:31:00.000+02:00

För länge sedan såg jag en dokumentär om frivilliga incestförhållanden. Det handlade alltså om vuxna människor som hade förhållanden med nära släktingar. Det mest obehagliga inslaget handlade om en 44-årig kvinna och hennes 30-årige son som levde tillsammans som ett par. Min första känsla var av äckel och förakt, men när man fick höra deras historia kunde jag inte annat än att tycka att det var så hemskt och sorgligt.

Kvinnan hade alltså fött sitt barn när hon var 14 år gammal. Redan där kan man misstänka att det kan ha varit resultatet av något slags övergrepp, men om det sades inget. Flickan hade velat behålla barnet, men det hade tagits från henne och adopterats bort mot hennes vilja. Hon hade sörjt länge och aldrig kommit över förlusten av sitt barn. Nästan trettio år senare hade hon blivit kontaktad av sin son. Mannen berättade i dokumentären hur det kändes att träffa sin mamma för första gången. Han berättade att det kändes så rätt, att han kände att han hade saknat henne hela sitt liv, och att när de hade kramats så hade han känt igen hennes hjärtslag. Hon berättade att hon inte kunde få nog av honom, att hon inte kunde ta ögonen ifrån honom och att hela hennes kropp längtade efter att få vara nära honom hela tiden.

Senare har jag läst att det är väldigt vanligt att familjemedlemmar som har blivit åtskilda vid födseln och för första gången möts som vuxna upplever någon form av sexuella känslor för varann. Enligt Post-Adoption Centret i London händer det i upp till 50% av fallen. Fenomenet har fått namnet GSA - Genetic Sexual Attraction. I mor-barn-fallet, som ju är det som skrämmer oss mest, förklaras det med att bondingen som uppstår vid en mors första möte med sitt nyfödda barn i dessa fall har försenats och uppstått först när de har mötts i vuxen ålder ("the delayed by-product of 'missed bonding'"). Hormonet oxytocin som uppstår vid bondingen mellan mor och barn är ju samma som verkar in när vuxna blir kära i varann.

Detta är intressant, för incest är ju ett kulturellt tabu och inte någon slags biologisk spärr, och studier från bl.a. kibbutzer visar att barn som har vuxit upp tillsammans inte känner attraktion för varann som vuxna. Andra studier visar också att pappor som är väldigt delaktiga i barnets liv är mindre benägna att begå övergrepp än de som är frånvarande. Närheten, bondingen och anknytningen kan alltså skydda människan från incest.

Bloggtips

2011-05-22T00:31:00.000+02:00

Idag har jag inget att skriva, istället tycker jag att ni ska ta en titt på Petra Krantz Lindgrens fenomenala blogg och hemsida och läsa bland annat om belöningssystem i barnuppfostran. Hurra, så välformulerat och bra skrivet!

En stor stark pojke

2011-05-21T02:36:00.000+02:00

Min mans syster, som förvisso är fin och snäll och som jag verkligen tycker om, pratar ofta med min son på ett sätt som jag inte uppskattar. Det handlar ofta om att han är stor och stark och kommer att bli överläkare och att hans ständigt allvarliga min kommer att impa på tjejerna, och tittar han på en flicka så flörtar han naturligtvis med henne. Jag vet inte hur jag ska säga till henne att jag inte gillar det, och på ett sätt tänker jag att jag inte orkar säga något eftersom jag inte tycker om att läxa upp folk på det sättet. Men samtidigt, det sista jag vill är att omgivningen ska pracka på mitt lilla barn en unken könsroll, och ännu värre en sexuell läggning. Måste mitt barn någonsin "komma ut" inför oss och ha ångest över hur vi ska ta det så kommer jag att bli ledsen.

Hur känner ni inför sånt här? Säger ni något till folk som pratar så med ert barn? Hur gör ni?

Om självbevarelsedriften

2011-05-17T22:45:00.000+02:00

Jag och min kusin var på kafé med våra jämnåriga barn. É stod och lekte med något bredvid mig, medan min kusins pojke sprang runt i kaféet, ut på gatan, in i köket, bakom disken, ständigt med min kusin i hälarna. Nej, gå inte dit! skrek hon. Kom tillbaka! Inte dit! Nej, stanna!

Utmattad kom hon tillbaka då och då och tog en slurk av sitt kaffe. "Varför springer min unge iväg och inte din?" frågade hon. Innerst inne tror jag att hon var lite stolt över att ha ett så nyfiket och upptäcksglatt barn, och känner jag henne väl så var det en liten pik mot mig - varför är din unge så mammig? Och så kanske det var, att hennes unge av naturen är mer djärv än min. Samtidigt händer det att É också springer iväg. Skillnaden är dock att han alltid ser sig om, och alltid kommer tillbaka själv eftersom vi inte springer efter honom. Jag hade inte kommit på det själv om det inte hade varit för goda gamla Liedloff. Hon skriver vid ett tillfälle om hur hon förvånas när hon går i parker och ser mammor springa efter sina barn och jaga dem, eller när hon ser folk som har sina barn i koppel, vilket är ganska vanligt i USA, medan föräldrarna hos indianfolket hon levde hos istället förhåller sig passiva och låter barnet följa dem, istället för tvärtom. Barn har en naturlig självbevarelsedrift, skriver hon, och precis som alla djurungar håller sig tätt intill mamman gör också människobarn det om inte deras självbevarelsedrift har rubbats. Det är en ren överlevnadsinstinkt.

Jag vet inte, för oss har det funkat så, kanske andra föräldrar har andra erfarenheter, särskilt om de har flera barn som säkert är olika, men hade jag haft ett dristigt barn så hade jag känt att det hade varit ännu viktigare att värna om självbevarelsedriften genom att inte gå till överdrift med jagandet och nejandet. Vi låter vår son springa iväg utan att jaga honom eller försöka stoppa honom. Så har vi alltid gjort. Biblioteket här var en bra plats för hans första små upptäcksfärder. Jag satt och läste och höll ett öga på honom i ögonvrån (utan att han märkte det) medan han sprang iväg, och ständigt såg jag hur han hela tiden höll koll på vart han var, vart jag satt och hur han kunde ta sig tillbaka till mig. Hade jag sprungit efter honom så hade han vågat sig längre bort, och hade jag gjort det till en vana så hade han antagligen också insett att jag alltid är där bakom honom och att han inte behöver ta ansvar för sig själv, för det har jag tagit över.

En kompis till mig berättade om Korowai och Kombai-folket i Papua Nya Guinea, två folkgrupper som bor i trädhus långt ovanför marken, ibland upp till 40 meter upp. En journalist hade frågat dem hur de gjorde med sina barn. Måste de passa på dem hela tiden? Händer det inte att barnen ramlar ner? Nej, hade de svarat. Det händer inte. Barnen beger sig inte ut utanför husets yta. De bara gör inte det.

Tillägg: Läs mer bland kommentarerna! :)

Mamma och pappa är tråkiga som vill gå in. Och vill man inte gå in så får man väl ge sig iväg på egna äventyr, med kompisen Knut-Isak på ryggen. Hejdå pappa, nu går jag!

Men det går inte många sekunder förrän han vänder sig om för att se om vi följer efter. Det gör vi inte, så då kommer han tillbaka.

Äntligen vår!

2011-05-16T20:46:00.000+02:00

Det har varit underbara dagar här. Varmt och härligt. Det är ljust dygnet runt nu. Vi har tillbringat mycket tid ute, i stugan vid stranden, med familj och vänner. Det är världens mest rofyllda plats. Man har hela stranden för sig själv, och från köksfönstret ser man fiskar, sälar och med lite tur också späckhuggare. É älskar älskar älskar att paddla kajak med sin pappa, och han kommer nog tidigt att bli en duktig paddlare, han har redan tekniken inne. Det är härligt att se honom springa med rumpan i vädret i det härliga vårvädret. På kvällen somnar han utomhus, ammandes i mina armar.

Lille paddlaren.

Stugan

Lite snöfläckar kvar, men varmt ändå. (Nåja, varmt enligt oss :)

Har somnat för natten.

Lite bilder från vår vardag...

2011-05-11T01:31:00.000+02:00

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna.

Det finns inget bättre än att leka vid strandkanten tycker É. Plocka med stenar, leka med alger, titta på fåglar och plaska i det iskalla vattnet.

Att grilla vid stranden är också härligt, allt smakar bättre då. En bit valkött är mums!

Det bästa är om man får lov att ta en liten tur i pappas kajak och testa att paddla själv!

När man kommer hem kan man inte sluta tänka på hur kul det var att paddla kajak. Dockan tyckte också att det var kul.

Igår åkte vi för att titta på det nybyggda muséet där jag har fått äran att vara projektledare för en utställning och att bära barn i olika kulturer. Det är ett spännande projekt som jag ser enormt mycket framemot. Muséet ligger två timmars körväg från där vi bor och jag hade ångest en vecka i förväg inför bilresan eftersom É brukar hata att åka bil.

Tack och lov gick det bra, han var lugn, mumsade på sina russin och grönsaksburgare och lekte med några små kastruller som vi hade packat med. Vädret var fint och allt var bara härligt. Här står vi utanför muséet.

Jag tillbringade det mesta av tiden med att jobba med projektet medan É gick på upptäcktsfärd i området med pappa. Här besökte de den samiska förskolan där vi har vänner som jobbar...

...och sen kom de och hämtade mig och É drog med mig dit igen för att visa mig rutschkanan. Jättespännande!

Raw food, amning och barn

2011-05-08T23:28:00.000+02:00

Detta äter vi till frukost ibland, istället för frukyoghurt. Det är mixade frysta frukter blandat med mandelmjölk, hampa-, och pumpafrön.

Jag har tänkt på hur jag ska skriva ett inlägg om raw food utan att låta som om jag försöker frälsa någon. Vi har ju mer och mer gått över till den kosten och tycker att det har varit en jätterolig process. Vi åt redan ganska mycket grönsaker men började känna att det kanske var bättre om de inte var döda och sönderkokta som i grytor och vegoburgare.

Nu, efter några månader känner vi allihop en enorm förbättring i vår hälsa. Symptom som jag var så van vid att jag hade börjat tro var helt normala har försvunnit, som den tryckande känslan i halsen, muskelsmärtorna och den ständiga tröttheten. Vi märker på É att hans humör är så mycket jämnare. Det kan visserligen också ha att göra med åldern, men häromdagen var vi och grillade vid stranden med några vänner och då åt han en massa korv med bröd, alltså vitt mjöl, gluten, socker, komjölk och mängder av tillsatser, och på kvällen gick han knappt att känna igen. Lynnig, sur, gråtig och hyperaktiv. Vi misstänker i alla fall maten.

Innan jag gick över till raw food läste jag en massa om hur det funkar att amma och äta raw. Kroppen genomgår ju en detox när man börjar äta bara råa frukter, nötter och grönsaker, och när man ammar ska man inte detoxa eftersom gifterna då går ut i mjölken. Jag gjorde en noggrann övervägning och kom fram till följande (och detta ska ni inte ta som råd) :

- Jag har levt utan parfymer, tvättmedel och kroppsvårdsprodukter samt ätit gluten-, mjölk-, och tillsatsfritt under en lång period, så övergången skulle inte bli så dramatisk, kroppen var i alla fall inte fullpackad med gifter.

- Jag vill amma i minst två år till, och vill inte fortsätta att överföra ohälsosamma ämnen till mitt barn.

- Jag vill inte äta 100% raw utan bara inkorporera mer råa frukter och grönsaker i min kost men fortsätta att äta en del annan, tillagad, varm mat som jag mår bra av.

- Viss mat, såsom råris, stannar upp avgiftningen utan att tillföra något dåligt heller, så jag såg till att få i mig en del av det.

För oss har det alltid varit viktigt att från början ge vårt barn hälsosamma matvanor, så vi ville inte vänta tills han har blivit äldre och kanske redan vant sig vid viss mat. En av Attachment Parentings 8 principer är också "Feed with Love and Respect", och för mig innebär att mata med kärlek att ge mitt barn mat som hans kropp mår bra av. Det är ingen uppoffring för ett litet barn att äta hälsosamt om de inte vet annat. É tycker att avokado, rå broccoli och frysta hallon är bland det godaste han vet. Han får fortfarande mycket fisk, det äter vi alla, samt kokta grönsaker, quinoa, bokvete och ägg. Vi är inte jättestrikta, då och då äter han annat också. Ibland är det svårt att få i honom råa grönsaker, som hårda morötter som han ännu inte kan tugga sönder helt, så därför kokar vi dem. Annars är det en hit att marinera grönsaker i olja och en gnutta tamarisås över natten och äta dem råa, de blir mjuka och goda och han kan gärna äta en hel broccoli på det sättet.

Det lyxiga med raw food är att man kan äta en massa goda desserter utan att känna sig uppblåst och få sockerchock. Min 8-årige kusin smakade en raw dessert och tyckte inte om den, han är ju van vid vanliga desserter, men det är en vanesak. É vet inget annat och blir galet lycklig över en liten bit raw banantårta.

Nedan finns lite bilder på raw food som min son verkligen tycker om.

Detta är bananglass, gjord av enbart frysta bananer, mixade till en slät smet i matberedaren. Häll i lite vatten om det går trögt, och kör dem länge. Konsistensen blir som italiensk gelato, helt fantastisk! Skiva banan och frys in i en låda, kan användas till både glassar och smoothies.

Här har bananglassen mixats med frysta hallon och tryckts ut i en botten gjord av råa mandlar mixade i en matberedare med dadlar och lite salt. Toppingen är röda bär och hampafrön - en fantastisk proteinkälla med Omega 3 och 6.

Samma bananglass, samma mandelbotten som ovan, toppad med pekannötter varvade i honung och lite salt, och med en raw chokladsås över (agavesirap, rå kokosolja och rå kakao). Vi skippar dock både agavesirap och kakao till É, det känns helt onödigt och gör honom lite hyper.

Här har bananglassen mixats med raw kakao och fått ett lager raw choklad, hackade cashewnötter, gojibär och kanel över. Gudomligt god tårta som min man fick till sin födelsedag.

Och ännu ett exempel på en bananglassdessert. Här är den mixad med mango och varvad med frysta mixade hallon på en botten av nötter, frön och dadlar, och sen skuren i bitar.

Vi äter inte bara desserter, även om det kan se ut så :) Här är en couscous, fast utan durumvetemjöl. Jag har kört rå palsternacka i en matberedare och kryddat med olivolja, färska örter och salt. Gott till lax!

Istället för spaghetti - spiraliserad squash. I början åt vi den med en varm sås till, ibland köttfärssås, och det är jättegott. Nu äter vi den med olika raw såser till, É slurpar i sig dem som spaghetti.

Detta ser wokat ut men är faktiskt rått. Grönsaker och ananas har marinerats över natten i olivolja, tamari och en gnutta agave, torkats i torkugnen i två timmar (eller vanlig ugn, 40 grader) och toppats med cashewnötter och färsk koriander. Gudomligt!

Raw tacos. Detta är en hit också bland de som inte har smakat raw food förut. Tacos innehåller ju redan många råa ingredienser, som guacamole och grönsaker. Tacoskalet är jobbigt att göra och kräver torkugn. Det är gjort av grönsaker, linfrön och kryddor, men vanliga salladsblad går lika bra. Köttet är mixade nötter och kryddor. Majsen är inte råa.

Här finns några trevliga raw food länkar:

Recept - Rawmazing

Råvaror: Råvarubutiken

Fin bok: Salig blandning

Bästa köksprylarna för raw food till ett bra pris: Ukjuicers

Inspiration: Ani Phyos kanal på Youtube.

Barn och graviditet (en smula religiöst dock): The best of raw food

Dokumentär: Om diabetes och raw food

Vackra raw desserter + gratis e-bok: Loveraw

Om kropp och kultur

2011-05-02T23:39:00.000+02:00

Jag har alltid varit intresserad av hur kulturen vi lever i påverkar våra kroppar. Jag pratar inte om maten vi äter, utan om hur idéer, traditioner och sedvänjor formar våra kroppar, hur vi rör oss och vad vi klarar av.

Ibland tror man t.ex. att man går på ett visst sätt för att det är naturligt för en, eller att ens minspel är något medfött, men det är ju lika inlärt och påverkat av omgivningen som hur man pratar, tänker eller klär sig. Ett bevis är transpersoner som utan att operera sig kan lyckas se ut som en helt annan människa. De lär sig gå på ett annat sätt, ändrar sina ansiktsuttryck, sitt sätt att prata på, sin hållning.

Det senaste året har både jag och min man gått på psykomotorisk fysioterapi, en norsk terapiform som går under den allmänna sjukvården här. Det är fantastiskt fascinerande och man lär sig så mycket om sig själv och sin kropp. Idéen bakom det är att kropp och själ hänger ihop, och att bland annat psykiska trauman sätter sig i kroppen i form av spänningar och smärtor. Behandlingen består av samtal, massage och övningar. Min man har t.ex. fått veta att han har alltför god hållning, och att det orsakar svåra ryggsmärtor. Det är ett vanligt problem i vårt samhälle, man får alltid lära sig hur viktigt det är att vara rak i ryggen och inte hänga. Många människor går omkring med ständigt indragna magar, något som inte heller är bra och bidrar till att man aldrig andas ut ordentligt, istället stannar luften någonstans kring diafragman. Om man tittar på bilder av t.ex. indianer i Amazonas så står de alltid och putar ut med magen, precis som små barn gör. Det är det korrekta sättet att stå på. Det är avslappnat och ger kroppen den rätta balansen. Barns sätt att använda sina kroppar har mycket att lära oss om vad som är naturligt och vad vi borde klara av om inte vår kultur hade begränsat oss så.

Jag har skrivit lite om det innan, hur vi genom att bära våra barn korrekt faktiskt bidrar till att utveckla deras balanssinne och muskler. Under vårt sista besök hos den manuella terapeuten som behandlade min son för hans nackassymmetri fick vi höra att han hade en ovanligt god balans och hon var lyrisk över hans ryggmuskulatur. Jag funderade över hur det kom sig att han hade så god balans. En vän påpekade en gång hur coolt det såg ut när jag knöt upp min son på ryggen, hur han satt där och höll fast sig själv med benen runt min rygg och balanserade med höfterna som en ryttare på sin häst. Sen tänkte jag på hur han alltid hade vägrat att ligga på golvet och fick således alltid vara i famnen. Det var i famnen han började öva sig på att stå, på mina ben och på min mage, på mjukt, ojämnt underlag som tränar upp balansen. Det hade varit intressant att läsa forskning på det vi som bär våra barn redan vet, nämligen att bärandet har många fördelar som man av någon anledning aldrig hör om i vårt samhälle.

Många vuxna i de västerländska samhällena har svårt att sitta på knä i långa stunder, eller med benen utsträckta utan att ha något att stödja ryggen mot. Vi är ju vana vid att alltid sitta på stolar. Barn klarar det utan problem, och jag har sett gamla samer sitta så i timmar i kåtor och på renskinn till fjälls. När en äldre samekvinna såg mig sitta så en gång uttryckte hon förvåning, hon trodde inte att icke-samer kunde det! Själv blir jag förvånad när jag ser thailändare sitta på huk utan problem. För mig är det svårt att sitta så bekvämt och hålla balansen och jag hoppas att min son inte mister den förmågan, att sitta på huk är ju så mycket bättre för hela systemet.

Jag vet inte vad jag vill fram till. Jag vill nog bara påminna om att våra kroppar, i de västerländska samhällena, inte får utnyttjat sina fulla potential. Inte så konstigt, när barn idag ofta får sitt behov av rörelse och nya intryck tillfredsställt genom tevens rörliga bilder istället för med sina egna kroppar.