onsdag 24 april 2013

Att säga tack

Jag läste en artikel i en norsk föräldratidning en gång, där en barnpsykolog skrev att det var väldigt viktigt att lära barn att tacka. Tacksamma människor är lyckliga människor, skrev hon. Om vi lär oss att vara tacksamma för det vi får så uppskattar vi allt mer. Jag höll inte med och tyckte att hon blandade ihop saker och ting, men det är ett intressant tema.

Jag har hört att ordet tack inte finns på många språk. I ett matlagningsprogram där det skulle lagas aboriginsk mat frågade den västerländske reportern sin aboriginske guide hur man säger tack. Han ville tacka för maten. Guiden tänkte efter, sen sa han: "Vi har inte det ordet. Vi tar det som en självklarhet att man hjälper varann och att alla ska få mat."

Jag sitter och tittar på en dokumentär om Bruno Manser, en man som i många år levde bland penanerna på Borneo och försvann där, troligen mördad pga sitt jobb för att försvara regnskogen mot skövling. I sin dagbok skriver han: "De (penanerna) har inget ord för tack. Naturen ger och man tar emot. Att ge och ta ses på som det mest naturliga i världen. Det finns inga rika eller fattiga här. Han som har ger."

I vårt samhälle har vi ordet tack. Någon gång under vår historia, när det inte längre var självklart att ge och få infördes ordet tack. Det är ett ord som berättar mycket tycker jag. Och eftersom vi nu har det i vårt språk, så anses det ofta oartigt att inte använda det. Men att lära barn att de måste tacka, demonstrativt och högt säga: "Och vad säger man?" känns för mig både krystat och spydigt. Barnet lär sig inte att vara tacksam, barnet blir inte lyckligare för att det tvingas uttala ordet tack. För lyckliga barn är det - och det är detta som är det vackra - en självklarhet att folk vill dem väl.

9 kommentarer:

  1. Tycker ändå att det är en trevlig och artig rutin. Tack - varsågod. Blir på gott humör av att uppräthålla vissa oskrivna regler som just denna, det känns som att man tar hänsyn och jag hoppas inte det försvinner.
    Ibland har jag verkligen ingen lust att vara hjälpsam, ibland märks det när folk är otacksamma. Men när jag väl gör det är det trevligt att det uppmärksammas med ett tack. Annars tappar man/jag lusten att vara så jäkla hjälpsam i längden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo men det är klart, det är bara det att sådant kommer av sig självt bara man är ett exempel för barnet. Att däremot tvinga ungar att säga tack känns inte lönt alls tycker jag.

      Radera
    2. Jag håller med Dess ovan om att det kan vara trevligt och att det ibland är skönt att det finns ramar kring hur vi skall vara mot varandra. Samtidigt märker jag hur denna vilja att människor skall vara tacksamma mot mig ofta är en ovilja att göra något gott bara av kärlek och medkänsla. Jag väntar så ofta på någon belöning i form av bekräftelse, tacksamhet eller annat vare gång jag gjort något gott och det känns så sorgligt att det är så. För en dag kommer då jag kanske själv inte orkar ge något tillbaka inte ens ett tack. Jag kanske bara skriker och bråkar för att allt är så jobbigt, jag kanske inte längre kan uttrycka mig med ord. Då önskar jag att någon, kanske mitt barn kanske någon annan, ändå skall vilja finnas för mig. Inte för att den personen skall vara "duktig" eller få bekräftelse eller något annat tillbaka, utan bara av omtanke och kanske kärlek. Det är svårt, jag minns själv hur det var de första veckorna i mitt barns liv hur tungt det var att bara ge och ge till en liten individ som bara verkade missnöjd. Den dagen som hon log förändrades allt. Det skäms jag över.

      Tack för ett tänkvärt inlägg och en bra kommentar!
      /Lina

      Radera
  2. Jag läste ditt inlägg och sedan började jag och min man fundera över tacksamhet.
    Jag tänker att det är en blandning av känslor, glädje och ödmjukheten att ingenting är självklart. Kanske tacksamheten finns mitt emellan två känslor, en negativ och en positiv. I riktning mot den positiva. Då kan vi inte känna tacksamhet om vi aldrig känt sorg över att förlora något. Eller?

    Visst tänker jag att det är viktigt att kunna bekräfta våra medmänniskors goda gärningar. Men det behöver inte ha någonting med tacksamhet att göra, om glädjen inte är genuin. Jag tänker att tacksamhet är ett förhållningssätt till livet. Att välja riktning mellan känslor. Och det är fantastiskt om man kan lära sina barn det förhållningssättet. Samtidigt är det fint att våga ta emot gåvor, vilket jag känner att jag gör allra bäst när jag kan visa min glädje inför en gåva. Det är vackert att någon speglar sin glädje i mig eller att spegla min glädje i mina medmänniskor. Det är väl det man gör när man visar sin tacksamhet?

    Om man som förälder vill lära sina barn att spegla sin glädje i andra eller välja riktning mot glädje tror jag precis som dig att tvång är helt fel väg. Tvång väcker bara olust.

    Det har varit roligt att få anledning att resonera omkring detta ämne här hemma i köksbordet. Tack snälla du för att du väckte det!

    SvaraRadera
  3. Jag minns hur olustigt det var att stå där som barn, och ta emot en gåva eller något ätbart man var tvungen att ta emot och tacka för. Ibland tänkte jag att det vore bättre att inte få något eller uppmärksammas alls. När det liksom bara blir den som ger som får på något sätt. Givaren får glädjen av att ge ett barn något och får det avtvingade tacket.

    Håller med om att tack är bra för att visa uppskattning i vårt samhälle, att tacka för maten, och tacka den som lagat. Håller med om att inte tvinga barn till något utan själv föregå med gott exempel.

    Tänker på honom ibland, Bruno Manser. Det är otroligt vad tiden går.

    SvaraRadera
  4. Ett intressant inlägg...
    Själv har jag lite problem med ordet förlåt och hur föräldrar på samma sätt påtvingar barnet att uttala det ordet så fort de gjort något "dumt".

    För mig blir förlåt bara till ett tomt ord utan känsla bakom om man lär in det på det sättet (nu var du dum, säg förlåt). Istället för att tvinga mina barn att be om ursäkt så har jag berättat för dem vad deras ord/handling får den andra människan att känna (när du säger så där till honom så blir han ledsen, hur skulle du känna dig om någon sa så till dig?). Jag vill lära mina barn empati, inte tomma artighetsfraser.

    Det är fantastiskt när jag hör min nu fyraåriga son be om ursäkt till någon, inte för att etiketten säger så utan för att han verkligen menar det :-)

    Ps: Det är en himla fin & klok blogg du har...

    SvaraRadera
  5. Man ska aldrig säga tack eller förlåt bara "för att", men man kan lära barnen vad det betyder för mottagaren att få höra det. Vi får inte ta bort det heller. Alltid vänlig är bra. Jag lär barnen när de gjort illa ett annat barn att.... kan jag göra dig glad igen? Inte genom att säga "-Du måste krama" För vem vill bli kramad av den som gjort dig illa? Du har rätt till din kropp.Men att göra något fint för den som är ledsen.

    SvaraRadera
  6. TACK, För att jag verkligen menar det !!

    SvaraRadera
  7. Tänkvärt och välskrivet inlägg!

    Jag tror vi måste komma ihåg att detta rör sig om två vitt skilda samhällen. Bland naturfolken funkar det att leva utan tack för det är en sådan vana att ställa upp för varandra. Vårt samhälle skulle lätt bli kallt och hårt utan det lilla ordet tack. Vi behöver det och ett barn som inte lär sig att säga tack får det svårt här i livet. Man blir inte per automatik lycklig av att tacka i västvärlden, men det kan nog bli svårt känna lycka om man inte kan känna och uttrycka tacksamhet.

    SvaraRadera

Jag blir jätteglad om du kommenterar, och läser alla kommentarer med stort intresse!

Innan du kommenterar: Jag tillåter inte reklam. Jag tillåter heller inte kommentarer som ursäktar, skildrar eller förespråkar sömnmetoder och annat barnförtryck. Läs mer här om du undrar: http://hostlycka.blogspot.no/2014/05/nya-regler-pa-bloggen.html