onsdagen den 29:e februari 2012

Snitta mig, tack!



Jag har haft uppfattningen att man är egoistisk om man inte vill amma. Jag har också menat att man är en dålig mamma om man väljer att ta planerat kejsarsnitt. Jag har dessutom haft åsikten att om man inte lyckas amma, eller om ens förlossning slutar i kejsarsnitt så har man inte försökt nog. Man har inte vågat lita på sin kropp, man har gett upp för lätt eller inte varit tillräckligt informerad. Men jag har ändrat uppfattning.

Kejsarsnitten ökar i världen, det finns sjukhus där kejsarsnittsnivån är långt högre än på andra, och länder där kejsarsnitt är normen. I Brasilien är kejsarsnittsprocenten 93 på privata sjukhus, och mellan 30-50 på statliga sjukhus. I dokumentären The Business of Being Born (rekommenderas starkt!) framgår det att det i USA bland annat är tidspress och ekonomiska orsaker till att födslar där så ofta resulterar i kejsarsnitt. Det går fort och enkelt och läkaren kan hinna hem innan helgen. Det gör mig förbannad, att också kvinnor som vill föda naturligt tvingas underkasta sig det kapitalistiska systemets krav på effektivitet, samtidigt som de övertygas om att de inte kan, att de inte klarar det, att det går för långsamt och att det inte finns någon annan utväg än kejsarsnitt.

En hög procent planerade kejsarsnitt, som i Brasilien, handlar heller inte nödvändigtvis om egoistiska kvinnor. En avhandling har visat att det istället handlar om en extremt stark machokultur som ställer ofattbart höga sexuella och utseendemässiga krav på kvinnorna - platta rumpor och slappa underliv accepteras helt enkelt inte. Visst ska man applådera de som har modet att stå emot, men poängen är att det inte alltid är ett enkelt, individuellt val, utan att det ofta är en stor social press inblandad.

Jag tror att de flesta har förmågan att föda naturligt, och jag tror också att de allra flesta, med rätt hjälp, kan klara av att amma. Men att ta ett medvetet val om att inte amma, eller inte föda naturligt, gör mig inte längre arg. Jag tycker inte att man kategoriskt kan säga att folk är egoistiska om de väljer att inte amma, eller om de önskar att bli förlösta genom kejsarsnitt. Det finns många skäl till att folk kan ha förlossningsskräck, eller till att födseln inte går som den ska. Många kvinnor har av olika skäl ett problematiskt förhållande till sin kropp, och det har visat sig att det finns ett samband mellan kejsarsnitt och sexuella övergrepp. Det är viktigt att man erbjuder kvinnor samtal och stöd samt informerar om riskerna med kejsarsnitt, men samtidigt, om en kvinna står kvar vid sitt val, så hoppas jag att man inser att hon antagligen har ett skäl som för henne känns väldigt giltigt. Och likadant anser jag om amning.

Själv tänker jag antagligen be om planerat kejsarsnitt om jag någonsin blir gravid igen. Varför? Jo, jag har mina anledningar, och det är varken att jag är too posh to push eller att jag vill komma enkelt undan, för trots att kejsarsnitt går fort och är relativt enkelt för läkarna så innebär det inte att det för mamman sen bara är att ta på sig läppstiftet och traska ut.

Jag är välinformerad. Jag är mer än medveten om riskerna, både för mamma och barn, vid kejsarsnitt. Jag har läst det mesta om naturliga födslar, hemmafödslar, vattenfödslar, orgasmiska födslar och andliga födslar. Jag köper det helt. Men efter min förlossning, som slutade med kejsarsnitt, komplikationer och infektioner har jag universums största trauma, och bara vetskapen om att det vid nästa förlossning finns en ännu större risk för svårigheter (inte enbart pga kejsarsnittet, utan pga de efterföljande infektionerna jag hade, med svår ärrbildning inne i livmodern) så känns det som om kroppen bara vid tanken på att föda naturligt skulle strejka totalt. Terapi ja visst, men pressen om att det ska resultera i att jag måste vilja föda naturligt känns övermäktig. Jag vill inte. Jag hade en vacker förlossning med kejsarsnitt, första mötet med mitt barn var lika underbart som för någon annan. Snitta mig, låt min man hålla min hand, ge mig min baby mot mitt bröst och jag är lycklig.


tisdagen den 28:e februari 2012

Grönt för livet



Vilken omtumlande dag. Idag har vi varit och besökt vår älskade vän som nyligen har drabbats av en hjärntumör. Hon har av läkarna fått beskedet att de inget kan göra. Varken operation eller cellgifter. Tänk att få ett sånt besked.

Hon är en kreativ och inspirerande person, extremt levnadsglad, aktiv och social. Hon har varit min mans personliga vän i åratal, och var också min hemmabarnmorska under graviditeten, den som följde mig och stöttade mig, lånade mig böcker och filmer, den som lärde mig om sjalar och EC, den som tog emot vårt barn, stickade hans kläder, lärde mig att amma, var hos oss och hjälpte mig igenom såriga bröst, infektionen efter kejsarsnittet och allt som följde. Vi har enormt starka känslor för henne och det var en chock att den människan som för oss symboliserar livet självt ska drabbas av det här.

Jag var nervös inför mötet, inför mina egna känslor och rädslor.Vi har inte mött henne sen innan vi reste till Asien, så idag var vi och hälsade på henne. Till skillnad från vad jag hade föreställt mig var det inte ett tungt och deprimerande möte. Det var samma gamla vän. Stark och inspirerande. Och det visade sig att hon hade gjort en massa förändringar i sitt liv. Hon hade gått på olika behandlingshem och lärt sig om kost och träning, börjat äta mer grönt, mer ekologiskt, inget kött, inga spannmål, ingen mjölk. Och hon mådde förträffligt. Vi tog med en ask med raw tryfflar till henne och gav henne boken Green for life - Grönt för livet, en bok jag har köpt många exemplar av för att ge till vänner, för den är så bra. Jag tyckte att det var imponerande att se hur hon har vägrat sätta sig ner och acceptera vad läkarna sa, att det inte går att göra något, och att hon istället vågar tro på att kroppen har en förmåga att hela sig själv, om den ges de bästa förutsättningarna.

För en stund sedan såg jag Kvällsöppet som handlade om LCHF-kost, där bl.a Katrin Zytomierska går i debatt mot anti-LCHF-sidan. Jag gillar inte Katrin, och även här gav hon ett osympatiskt intryck, men hon hade fan rätt. Motståndarna visste inte vad de pratade om. De var mossiga och konservativa. Jag personligen tror inte att kolhydrater är farliga, tvärtom, raw food är ju en högkolhydratkost. Men jag tycker att tanten från Livsmedelsverket och allmänläkarna har fel när de menar att spannmål är livsviktigt, ja att de är vanvård att inte ge sitt barn det. "Barn måste äta lite av allt", sa den okunniga tanten från Livsmedelsverket, och inkluderade bland annat pasta i listan på livsviktig mat.

Vi serverar inte bröd eller pasta hemma, men kommer man och säger att mitt barn far illa när det istället äter en portion kokt quinoa, rå broccoli och en grön smoothie till frukost, eller kokta bönor och råa grönsaker till lunch, ja då är man bara korkad. Jag tror inte att bröd är livsfarligt, och vi njuter av det någon enstaka gång, men vi upplevde att vi ofta fyllde magen med det, istället för att fylla den med annan, bättre mat.

Jag undrar också vad folk tänker på när de säger att vi måste äta en välbalanserad kost. "Det bästa är väl att äta en välbalanserad kost", kommenterar alltid folk. Men det är ett väldigt relativt begrepp. Välbalanserad kan betyda många olika saker, men man måste väl hålla med om att den klassiska tallriksmodellen, eller matpyramiden, INTE är balanserad. Hade den varit balanserad så hade den innehållit lika mycket av allt, vad betyder annars balans? Och om man syftar på balanserad när det gäller kolhydrater, proteiner och fett, så finns det olika sätt att göra det på, utan att behöva äta spannmål.


Um, ja, ser jättebalanserat ut, bröd, bröd, bröd och pasta i mängder,
och slutligen kronat med en härlig sundae på toppen, det måste vi ju ha!

Raw food är inte en diet som fokuserar på bantning, och det är det jag gillar med den, för bantning är ett icke-ämne för mig. Istället handlar det om hälsa, om att undvika inflammationer i kroppen, om att få tarmarna att fungera optimalt, om att öka immunförsvaret, få mer energi och bli klarare i hjärnan, genom att äta sunda kolhydrater, proteiner som kroppen lätt tar upp, en massa fibrer, vitaminer och sunt fett. Vi äter inte 100% raw food, inte alls, vi gillar fisk, bönor, linser och en och annan pizza, men även i de perioderna då vi har ätit sämre mat har det varit underbart att kunna fylla på med en massa grönt i form av raw smoothies, glassar och godis. I vintras har vi varit stressade med min utställning och det har varit svårt att få tid till att äta rätt, men nu, efter att ha träffat vår vän igen och hört om hennes nya kostvanor, fick vi ny energi och lust, så nu är vi igång igen!


Läs också min andra blogg Lev och spira, som jag skriver tillsammans med bästisen Marina! Vi har bland annat skrivit om mens och raw food, om vilda ätbara växter att plocka själv, om hur man börjar med raw food, om hushållsmaskiner till raw food och en massa annat. Och framför allt har vi en massa underbara recept!





söndagen den 26:e februari 2012

Byteshandel: Junk food - raw food

Jag har bloggtorka just nu så då tänkte jag föreslå ännu en byteshandel!

Jag har länge haft en närmast pervers fantasi om att få smaka ett kolarecept som jag blev tipsad om av en kompis för ett tag sen. Och jag kallar det inte perverst för att det innehåller grädde, socker, smör och annat jag vanligtvis inte äter - så ni som äter sånt får inte ta illa upp - utan för att receptet innehåller en annan, mycket speciell ingrediens, nämligen BACON. Yes. Baconkola. Det drömmer jag om att få smaka. Håll med om att det låter lite sjukt med den kombinationen! Men konstig mat är spännande, och min kompis från Alaska säger att bacon fudge och bacon caramels är jättevanligt på mässor och marknader i USA.

Receptet finns här: gittosmat.taffel.se/2011/11/22/baconkola/ OBS! Inget fusk! Lönnsirap ska det vara! Men whiskyn får du gärna skippa.

Eftersom jag inte har någon av ingredienserna hemma, och eftersom jag inte vill köpa dem heller för då kommer det som blir över att bli ståendes i skåpet tills det till slut slängs, så föreslår jag ett byte. Vill du göra baconkola åt mig, så gör jag raw food-godis åt dig? Ett perfekt tillfälle att få smaka raw tryfflar och se om det kan vara något för dig, utan att behöva köpa hem alla de dyra ingredienserna som man använder i raw food, som olika superfood-pulver, agavesirap, medjooldadlar och raw kakao.

Raw food-godis är sockerfritt, glutenfritt, mjölkfritt, äggfritt, sojafritt och veganskt! Det är fullpackat med näring och vitaminer från rå kakao, nötter, frön, oraffinerad kokosolja och olika superfoods. Och ja, det smakar gott! Kanske annorlunda, men gott. 

Byteshandel: En halv sats baconkola enligt receptet på Gittos mat mot 21 st raw tryfflar/bollar av 4-5 olika sorter (jag har en pralinask till 21 praliner som jag hade tänkt sända dem i så att de inte går sönder).



torsdagen den 23:e februari 2012

Byteshandel: Tröja mot skinntossor/docka

En sak som är fin här uppe i norr är att det är mycket vanligare med byteshandel, tjänster och gåvor än i Malmö, där jag växte upp. Här går man går på besök hos folk och går därifrån med en limpa hembakat bröd, en burk frysta hjortron eller en bit rökt kött. Man syr och stickar åt varann, det finns alltid någon man känner som man vet samlar skrot som man kan be om gamla bildelar och man ger hellre bort sin gamla tvättmaskin än säljer den. Vi har fått de flesta av våra möbler, vår diskmaskin och vår bil, helt gratis av vänner, och det kommer alltid ett tillfälle då man kan ge tillbaka, i form av tjänster eller andra gåvor.

Jag gillar inte att ta betalt för det jag syr. Det känns alltid som om man får för lite för det, folk förstår sällan att det tar tid att sy och det känns nästan som prostitution att stå och förhandla om priset på något man själv har gjort. Jag föredrar att byta mot något annat handgjort. Så nu gör jag en ny kategori, Byteshandel, där jag kommer att lägga upp förslag på byten.

Först ut: Stickad tröja mot skinntossor eller docka.

Vill du sticka en tröja åt Émile (jag har mönster), och i utbyte kan jag antingen sy ett par skinntossor eller en 40 cm stor Waldorfdocka, (den kan t.ex. vara med hår men utan ögon och mun, så kan du sätta din egen prägel på den om du vill.)

Denna tröja - jag skickar mönster och garn:



Mot såna här skinntossor (stl. 4-9 månader) :



Eller en Waldorfdocka, 40 cm stor (lånad bild):



Jag har allt material till skinntossor och men inte till docka, så om du vill ha det så får du sända material. Priset för dockmaterial blir ungefär lika mycket som priset för garnet. Material till skinntossor behöver du inte betala för, det är så små bitar som går åt.

Så, någon intresserad?

onsdagen den 22:e februari 2012

Ekobröllop

Jag skrev igår om vår bröllopsfest och att vi lade ut väldigt lite pengar på det. Vi ville inte vänta, vi ville göra det där och då och brydde oss inte om att ha ett stort flashigt bröllop. Det blev otroligt minnesvärt ändå. Hade vi gift oss idag hade vi haft lite mer pengar att lägga ut, och då hade det varit roligt att ha så mycket som möjligt ekologiskt. Jag tittade som vanligt runt på Etsy.com och hittade en hel del ekologiska bröllopsprylar, allt i från godsaker till inbjudningskort till buketter, samt andra miljövänliga alternativ, som vintageklänningar. Så går du i giftastankar, kolla in Etsy! Här nedan kommer ett utval av det jag hittade. Allt är inte nödvändigtvis i min smak, men det var kul att se lite annorlunda grejer. Mina sökord var wedding, eco wedding, organic wedding och vintage wedding dresses. En annan fin sida att inspireras av är My DIY Wedding Day.











tisdagen den 21:e februari 2012

När vi möttes och när vi gifte oss

Det är nästan exakt fem år sedan jag mötte min man. Fast egentligen hade jag sett honom ett par år tidigare, på festivalen Riddu Riđđu. Jag var då i ett misslyckat förhållande och såg honom bara snabbt passera, omringad av en massa vänner. Han lyste och såg lycklig ut och jag kände ett hugg i hjärtat. Sen förträngde jag honom snabbt. Några år senare flyttade jag till stan ifrån den lilla byn där jag hade bott i fem-sex år. Jag fick omedelbart jobb i en affär som sålde lösviktstéer, choklad och kaffe. Min första arbetsdag, medan jag satt på golvet och packade upp varorna, dök han plötsligt upp. Han blev ståendes framför mig, utan att säga ett ord. Vi tittade på varann i en evighet, helt förbluffade. När han hade gått hade jag hjärtklappning och fumlade iväg ett sms till min kompis där jag skrev att jag hade sett mannen jag skulle gifta mig med. Det var ärligt talat hur märkligt som helst. Jag var aldrig en förespråkare för monogami eller giftermål och jag blev aldrig förälskad bara sådär i någon jag inte kände. Men nu hade jag blivit det.

I veckorna och månaderna efter kom han in många gånger och köpte kaffe av mig. Vi vågade aldrig säga något till varann. Ibland kunde han bara stå utanför affären och titta på mig. Ja, seriöst! Som en galen stalker, bara det att vi tittade på varann och log hejdlöst, så man blev helt varm och lycklig i hela kroppen! En dag möttes vi på universitetets kantina och satt där i två timmar, mittemot varann och bara tittade på varann och log, utan att våga säga ett ord. Det var visserligen jättekonstigt att göra så, men jag visste att vi skulle mötas igen, så det var bara skönt och spännande att inte stressa. Jag gick ständigt och spanade efter honom på stan, och jag frågade till och med vänner om de hade någon aning om vem den där långhårige samiske killen som såg ut som en luffare kunde vara. Jo, en del hade sett honom men visste inte vem han var. Jag började kalla honom den Mystiske Mannen, eller ibland Kåfjordingen, för han såg ut som en Kåfjord-same.

En dag fick jag napp. En tysk tjej flyttade in i min studentlägenhet, och hon berättade att hon skulle få vänner på middag nästa dag. Hon visade bilder på de inbjudna, och det visade sig att den Mystiske Mannen var en av dem. De hade mötts på en fjällvandring sommaren innan. Hon bekräftade mycket riktigt att han indeed var mystisk, han bodde ingenstans, hade en konstig diet och var väldigt tystlåten av sig. När jag insåg att han skulle komma hem till mig höll jag på att smälla av.

Okej, så kom Dagen då. Minuterna innan han dök upp var jag skitnervös och satt och bloggade hela grejen, och bloggläsarna hejade på mig (hade många fler läsare när jag var vild och galen och inte hade barn). Han kom in och såg helt förstummad ut: "Bor DU här?"

Yepp, och sen flyttade hans ryggsäck in nästa dag och åtta månader senare var vi gifta.

Vi ville verkligen gifta oss. Det kändes rätt och fint. Vi var fattiga och hade inte ens råd till ringar, så min man gjorde ett halsband åt mig där vi graverade in våra namn. Vi bokade tid på rådhuset och gick dit med våra två bästa vänner. Sen gick vi på restaurang och åt tapas, och sen på samefest där vi dansade hela natten. Det var så lyckligt. Och tre månader senare ordnade vi en liten fest för våra vänner, sammanlagt 60 stycken. Vi hade inte råd att köpa något, så vi gjorde allt själva. Våra inbjudningskort, maten till buffén, tårtan, figurerna till tårtan och all dekoration. Det blev jättefint och urmysigt, folk höll tal, en vän jojkade, vi dansade till klezmer och 80-talsdisko och afrikansk musik. Informellt, ostelt och opretentiöst. Alla pratade med alla och svetten rann på dansgolvet.

Vi tog aldrig några bröllopsbilder, det var för dyrt, och det sörjer jag över idag. Ett år senare tog vi på skoj ett gäng urkitschiga bröllopsbilder hos en fotograf i Vietnam där hon klädde ut oss och sminkade oss. Det var kul. Han i våtkammat hår och kostym och jag i vit klänning med blommor i håret!

Här hade vi precis gift oss och står, lite chockade, med intyget i handen.
Bisarra vietnamesiska bröllopsbilder :)

Som man aldrig skulle se oss i verkligheten.
Vit klänning, kostym, våtkammat hår.
Jag med plutande läppar och T med manisk blick!


Så det var historien om hur vi möttes. Och sen reste vi runt lite och sen kom bebisen!

Så ammar vi


Det sägs att den naturliga amningslängden för människobarn är 2,5-7 år. Bland annat har Amningsbloggen skrivit om detta. Jag har stött på många mammor som berättar att deras barn själva tappade intresset för amningen innan de fyllt ett år. En del barn börjar bröstvägra i åttamånadersåldern, och ibland frågar folk hur vi som ammar större barn har gjort för att få barnet att fortsätta amma.

Hur det är med andra barn vet jag inte, och vi har på inga sätt haft en strategi för att få vårt barn till att fortsätta amma, men jag kan berätta om hur vår amningsrelation ser ut, och kanske säger den något om varför jag är tämligen säker på att mitt barn inte självmant kommer att tappa intresset inom den närmsta tiden.

- Vi har alltid ammat fritt. Med det menar jag att vi har ammat efter hans signaler, oavsett om det har varit varannan timme eller timme efter timme utan avbrott.

- Vi har, med undantag av några försök när han var tre månader, aldrig använt varken napp eller nappflaska, vilket innebär att han alltid har fått sitt sugbehov tillfredsställt med bröstet.

- När vi introducerade mat, vid sex månaders ålder, körde vi med baby-led weaning. Det ger barnet möjligheten att själv få styra sitt matintag. I praktiken innebar det att han nästan helammades i ett år eller mer, och att den övriga maten utgjorde ca 10-20% av det totala intaget. Vi ville inte riskera att en för snabb övergång till mat skulle konkurrera ut amningen.

- Vi har aldrig varit för ivriga med att ge honom en massa vatten eller annan dryck heller. Vi dricker aldrig till maten men han ammar ofta lite efter att han har ätit.

- Vi har alltid tröstat med bröstet. Ibland har min man haft sina tvivel om hur bra detta är. Det gör ju att barnet omedelbart tystnar, men ibland kan det ju faktiskt vara skönt att få gråta ut i famnen när man är arg eller har slagit sig, menade han. Men det kändes naturligt för mig att erbjuda bröstet, och ville han ha det så tog han det, annars lät han bli och grät loss.

- Han har alltid fått amma var som helst, när som helst.

- Vi har alltid ammat till sömns, och så fort han har vaknat till har han bett om bröstet och fått det.

-Vi har alltid nattammat och nattammar fortfarande.

- Vi har alltid pratat respektfullt och fint om amningen och aldrig tillåtit någon prata illa om amningen inför honom. Nu när han är större pratar vi om hur det känns att amma när han är arg, och han tycker att det lugnar ner och känns bra i kroppen. Vi pratar också gärna om andra barn, ifall de ammar eller inte och om att lite större barn också kan amma.

- När han har slagit sig har jag ofta haft bröstmjölk på det onda, och senare blev det så att han själv bad om det när han hade ont någonstans. Han tycker att bröstmjölk är mirakelmedicin mot allt.

- Han har ammat när han har varit glad, ledsen, hungrig, törstig, arg, rädd, trött, myssugen, kramsugen, sugsugen. Han har ammat innan vi har tagit farväl för en stund, och innan han har fått av sig kläderna när han har kommit hem igen.

Kontentan är alltså att för oss har amning aldrig bara varit mat. Det har varit gos, kärlek, sömn, medicin, törstsläckare, tröst, trygghet, hej och hejdå. Tolka det inte som att bröstet har ersatt oss som föräldrar när det gäller att tillfredsställa alla dessa behov. Bröstet sitter på mig, och amningsstunderna har alltid varit ett tillfälle för små samtal, historier, sång och kramar, men när inte jag har varit i närheten har han tröstats av sin pappa utan problem. Har vi besök av familj och vänner är han så upptagen med dem att han inte ber om att amma på hela dagen. På natten, när brösten är trötta och vill vila har han inga problem med att släppa, vända sig om och gosa in sig hos sin pappa.

Att amma länge, vad det nu innebär, har alltså inte varit ett medvetet beslut, det har helt enkelt varit resultatet av att låta honom amma som han har önskat.


Hur har era amningsrelationer sett ut?


Rekommenderad läsning: Nattamning och känslor - Sagogrynet.

måndagen den 20:e februari 2012

Bättre än O'boy


Émile är tokig i små apor. Han identifierar sig starkt med dem, ammande apungar och apungar som klänger på mammans rygg. När han var skeptisk mot den här smoothien sa jag att små apor nog skulle gilla den, för den innehåller banan. Och han älskade den. Såklart, för den är söt, god, tjock och krämig och jag gör den ofta till mig själv när jag är sugen på något sött. Så här kommer receptet:

-1/2-1 fryst banan.
- En handfull söt fryst mango.
- Ett par matskedar mandelmjöl (malda mandlar).
- Ett par matskedar blötlagd eller dehydrerad hel bovete.
- 2 dadlar
- En gnutta äkta vaniljpulver
- En eller ett par matskedar kakao
- En gnutta salt
- Ett glas vatten
- Ev. isbitar, om du har en mixer som krossar is.


Att bananen är fryst är viktigt, det gör att smoothien får en tjock, glassig konsistens istället för att kännas som slemmig bananpuré. Mango kan uteslutas helt eller ersättas med mer banan, fryst honungsmelon eller papaya. Bovete är en glutenfri ört, inget sädesslag, och väldigt rikt på vitaminer och mineraler. Det kan uteslutas men är smaksneutralt, nyttigt och mättande. För att använda rå bovete måste den vara hel och sköljas och sen blötläggas över natten. På morgonen häller du av vattnet, sköljer och har över boveten i en burk med tätslutande lock i kylskåpet. Sen är det bara att använda den i smoothies de kommande dagarna, som ett bra och järnrikt komjölkssubstitut.

Vi använder vanlig, rostad ekologisk kakao. Rå kakao har inte blivit rostad och har således behållit sina näringsämnen vilket gör den till ett riktigt superfood, men É reagerar så starkt på den att vi håller oss borta från den.

När vi  vill variera den här smoothien har vi kokosflingor eller mullbär i, eller lite kanel, mesquite eller lucuma.



AP är biologi


"Jaha, är det modernt att bära sina barn nu?" har jag fått höra från äldre tanter. Eller, "jasså, man gör så nu, på min tid smällde man till dem på fingrarna när de inte gjorde som man sa." Också yngre kan få det att låta som om attachment parenting - nära föräldraskap - bara är ännu en föräldraskapstrend bland andra. Lite kulturrelativistiskt kan man ju säga att att olika tider och olika platser har haft olika idéer om barnuppfostran, vissa gör si och vissa gör så och det finns inget som är bättre eller sämre. Men det stämmer inte, för det finns typer av omsorg som tar hänsyn till enbart kulturella aspekter och krav, och dessa kan ju variera från tid till tid och plats till plats, och det finns typer av omsorg som tar hänsyn till människan som biologisk varelse.

Det som skiljer "nära föräldraskap" från andra typer av förhållningssätt till barn är att nära föräldraskap inte bara är åsikter, färgade av kulturen som begreppet har uppstått i. Istället är det baserat på vetenskapligt forskning inom väldigt många olika ämnen.

Det har blivit visat hur barns kortisolnivåer stiger när de blir lämnade att gråta i sin ensamhet, och hur detta i sin tur påverkar hjärnans utveckling för all framtid. Detta är inte något var och varannan människa känner till, men vi känner nog alla till experimentet med den lilla apan som oavsett om den fick mat eller inte valde att vara nära moderssubstitutet som var mest likt en levande varelse. Vi vet vad som hände med de rumänska barnhemsbarnen som aldrig fick någon närhet. Vi vet att fysisk och emotionell närhet är livsviktig för spädbarn, för deras neurologiska, psykologiska och fysiologiska utveckling. Människor förtvinar utan närhet. 

Därmed inte sagt att föräldrar som inte är "nära föräldrar" inte ger sitt barn närhet alls, men det är denna princip, att närhet och lyhördhet får människor att blomstra, och vice versa, att avvisande från de nära anknytningspersonerna är stressande och skadligt för spädbarn, som nära föräldraskap bygger på.

Anknytningsteorin är inte bara en liten teori bland många. Den bygger på extremt välgjord forskning som efter hand har byggts på med tvärkulturella studier och uppföljningar av forskningsobjekten, 20 år senare. Att den har tillämpats på människor ur olika kulturer är viktigt, för även om det har visat sig att människor i olika kulturer har tolkat barnens beteende på olika sätt, så har dragen som barnen har uppvisat varit desamma överallt. Vissa saker är alltså inte kulturellt styrda, och vi kan således säga att nära föräldraskap, AP, naturligt eller ursprungligt föräldraskap bygger på en biologisk förståelse av människan och dess grundläggande behov.


Tack till Kim från Amma vidare för att du hjälpte mig att sortera tankarna genom din kommentar i mitt inlägg  Djuriska föräldrar!


Forskning jag referar till i detta inlägg, utöver Ainsworth och Bowlby:
Van Ijzendoorn & Kroonenberg (1988)

Rothbaum et al. - Japan & Amae (2007)

Tips på böcker i ämnet:
Meredith F. Small - Our babies, Ourselves

fredagen den 17:e februari 2012

När vi gav upp


Vi var väl medvetna om barns naturliga sömnrytm när É var nyfödd. Vi förväntade oss aldrig att han skulle sova hela natten eller ens flera timmar i sträck, och vi visste att det var helt normalt att han ville amma nonstop dygnet runt. Ändå hade vi svårt att släppa idéen om att han borde sova mer, trots att han inte visade tecken på att vilja det. Vi skrev upp och räknade ut hur många timmar han sov, och det var sällan han sov de där absolut livsnödvändiga 17 timmarna. Vi var också bekymrade över att han aldrig sov särskilt tungt, samt över att han vaknade vart tionde minut. Vi var chockade över hur mycket våra vänners bebisar sov, och över att de kunde ligga i vagnen i timme efter timme medan vi var på kafé. Nästan hela det första året kämpade vi med att försöka få honom att somna på ungefär samma tid varje kväll, och läggningarna kunde ta upp till tre mardrömslika timmar. Vi tyckte att han var trött och var rädda att han skulle bli ännu tröttare och på något sätt byggdes det upp en fantasi i våra huvuden om att ifall vi inte fick honom till att somna NU, helst för två timmar sen, så skulle han kanske aldrig någonsin somna igen. Eller något sånt.

När han var runt tio månader bestämde vi oss för att ge upp. Jag var trött på att ligga och amma i timme efter timme med en bökig bebis som aldrig somnade. Jag bestämde mig för att skita i det och testa att ge upp. Se vad som hände. Och vad som hände var att han somnade. Inte alltid när vi ville eller trodde att han skulle somna, men någon gång. Plötsligt blev allt så mycket skönare. Jag kunde sitta uppe på nätterna istället för att ligga och försöka natta honom. Jag kunde slappna av som jag aldrig hade gjort förr. Istället för att sitta och trappa ner så levde vi på som vanligt, lekte, satt vi datorn, lagade mat, fick besök, gick ut. Och han började somna av sig själv. På min höft där framför spisen, i min famn, ammandes framför datorn, mitt i kullerbyttan i sängen med pappa. Det kom perioder då han igen hade svårare att somna, men vi var mer avslappnade nu. Istället tog vi oss små naps under dagen ifall att det skulle bli en lång natt.

Vi har inga läggningar nu. Vi läser inte sagor (jo det gör vi men inte på natten), vi tar inga kvällsbad, byter inte till pyjamas, drar inte ner några rullgardiner och har inga ritualer. Vi har ingenting emot det, det fungerar bara inte. Det som fungerar med É är inte att ge honom uppmärksamhet eller göra det klart för honom att det är dags att sova, för då trotsar han (just här passar det ordet perfekt). Det som istället fungerar är att ta fokuset ifrån honom, låtsas som ingenting, låta honom amma medan vi sitter och pratar eller tittar på en film. Ofta (mne inte alltid) så går det till som så att vi sänker belysningen i rummet och jag sätter mig i soffan framför datorn (vi har ingen TV) och sätter på någon film. É leker i soffan eller i rummet. Sen kommer han och lägger sig i min famn, ammar och somnar på tre minuter. Klockan brukar vara ganska exakt mellan 19-20 då, trots att vi aldrig har försökt styra hans dygnsrytm. Pappa bär in honom i rummet och lägger sig med honom en stund tills han sover riktigt tungt. Sen sover han hela natten, med några amningar framåt morgonen.

Bara så att det är sagt än en gång - detta är ingen kritik mot er som har rutiner, och det är heller inte en universallösning. Vad jag vill säga att är att det inte behöver bli kaos och anarki bara för att man inte har rutiner. Med nästa barn, om det någonsin kommer ett, kommer jag att vara mer avslappnad nu när jag vet det.


Läs Baby No Sleeping - om andra föräldrar som gav upp. 

tisdagen den 14:e februari 2012

Att lyda eller att tänka





Jag såg ett program på TV en gång för längesedan, det kan ha varit Oprah, om en tonårsflicka i USA som hade blivit kidnappad. När hon blev funnen ett tag senare visade det sig att hon hela tiden hade befunnit sig i närheten av sitt hem, utan att vara inlåst. I själva verket hade hon fått gå fri hela tiden. I media diskuterades det märkliga faktum att hon inte hade rymt. Samtidigt hade en annan, mycket yngre flicka lyckats rymma från sina kidnappare, och man jämförde de två fallen. Vad skiljde dem åt?

Många pekade på de kulturella faktorerna; den första flickan kom från en kristen, vit familj, och den andra från en inte så kristen, afroamerikansk familj. Den vita flickans familj höll med. I TV-programmet berättade de om sin ånger och sorg över att ha uppfostrat henne till att alltid lyda vuxna, och att denna inpräntade lydighetskultur hade kostat dem dyrt. De hade insett och ville göra folk uppmärksamma på att det viktigaste man kan lära sina barn är att tänka själva, inte att lyda. Den andra familjen hade, som tydligen var vanligt bland afroamerikaner i USA, haft större tolerans för sitt barns vilja, och trots att de hade haft konflikter där också, så hade man inte tryckt ner hennes försök till självständiga beslut.





(Tomtens verkstad - den vita, väluppfostrade dockan, gentemot den fräcka och ouppfostrade svarta dockan. Jag har alltid reagerat på det, speciellt eftersom man vet att Disneys serier ofta var grovt rasistiska på den tiden.)

Sårande ord

Kanske en del har följt diskussionen i Martin Melins blogg, där han tog illa upp över att någon hade påstått att hans barn måste vara otryggt anknuten till dem? I vilket fall som helst, jag fick alltså ett mail där någon skrev att det var mitt inlägg Trygga barn som han hade reagerat på, och eftersom det inte var min mening att peka ut någon som trygg eller otrygg så kände jag att han hade överreagerat. Det blev några hårda kommentarer hit och dit, tills vi hade rett ut det totala missförståndet via mail, och på ett väldigt trevligt sätt dessutom. Det var alltså inte alls mitt inlägg han hade reagerat på, utan en kommentar i hans egen blogg, från en person som kallade sig "Manda". Det var skönt! Oavsett om man står långt ifrån varandra åsiktsmässigt eller whatever så känns det riktigt skönt i hjärtat att avsluta konflikter på ett vänligt, respektfullt sätt, och upptäcka att folk kan vara trevliga.

Jag hoppas att om ni tar illa upp av det jag skriver någon gång vågar ställa mig mot väggen, för trots att jag försöker väga mina ord så menar jag inte att såra eller döma ut någon. Ibland tänker man bara inte efter.

Kärlek och lycka! Och Happy Valentines! 

Djuriska föräldrar

Visste ni att australiensiska aboriginer fram till 1967 inte räknades som människor, utan gick under kategorin flora och fauna? Det låter skrämmande rasistiskt, men när vi talar om att olika folkgrupper är mer "naturliga" och "mer ursprungliga" än vi så har vi ändå inte kommit så långt från dessa tankegångar. Urfolk klumpas än idag ihop med djur och natur, och allra mest görs det när man talar om föräldraskap.

Jag har tidigare skrivit min kritik av begreppet ursprungligt föräldraskap och visat hur det genomsyras av kolonialistiska tankegångar och villfarelser. Trots att jag har skrivit om det förut, märker jag ibland att jag behöver ännu ett förtydligande. Ursprungligt föräldraskap är ett jätteintressant ämne, men det är ofta farligt romanticerande och balanserar ständigt på gränsen till rasism. Om vi tycker att vi kan se hur folk i andra delar av världen tar hand om sina barn för att få en fingervisning om vad som är naturligt, biologiskt eller ursprungligt, så innebär det faktiskt att de skulle vara några slags apmänniskor utan kultur. En läsare, arkeolog dessutom, kommenterade att "folk glömmer att människor i alla tider levt i en kulturell kontext." Det är viktigt att komma ihåg.

På 1800-talet åkte Charles Darwin till Eldslandet där han stötte på Selk'nam-indianerna, ett jägar- och samlarfolk. Darwin ansåg dem vara "the most abject and miserable creatures I anywhere beheld". Han kallade dem världens mest primitiva folk, och ansåg att genom att studera dem så kunde vi förstå människans ursprung. Men så enkelt var det inte. Den sista selk'namen är nu död, de argentinska och chilenska regeringarna utlyste betalning per par indianöron man kunde uppvisa (för att exempelvis Benetton skulle kunna köpa betesmarker till sina merinofår), och detta folkmord pågick ända fram till 1970-talet, men innan Selk'namerna försvann hann antropologen Anne Chapman studera dem. De visade sig ha ett komplext trossystem, riter, ceremonier, fantastiska myter och sägner, vackra sånger och ett extremt rikt språk, som enligt Chapman, var fullt av humor och ironi. Dessa människor var alltså inte människor som handlade efter djuriska instinkter, som många kanske gärna ville tro, utan som precis som alla andra hade förmåga att reflektera över sina val, med åsikter om vad som var rätt eller fel, till exempel när det gäller barnuppfostran.

Så varför kallar man folk för ursprungliga eller naturliga, också folk som lever idag? Det är sällan illa menat, istället vill man dra fram hur fint och inspirerande det är att se hur folk "antagligen gjorde för hundratusentals år sedan". Men tyvärr resulterar det i ett objektifierande och romanticerande eftersom man mäter folk utifrån en måttstock som säger att modernitet, civilisation och kultur bedöms utifrån västerländska mallar. 

Vi kan inte titta på hur urfolk runt om i världen tar hand om sina barn och säga att det är mer naturligt än de västerländska sätten sätt att göra det på. Vi kan säga att vissa folkgrupper är mer lyhörda inför sitt barns signaler, att vi kan lära oss av det, men ge dem då credit för det - de har tänkt igenom sitt handlande, de är inte bara djur som drivs av instinkter och hormoner!


Den sista selk'namen, Lola Kiepja, dog 1976.

Selk'namerna klarade kylan i det subantarktiska klimatet på Eldslandet
genom att svepa in sig i guanacoskinn (ett vildlamadjur) och smörja in sig i sälfett. 

Selk'namerna var väldigt långa, och omkringliggande
folkgrupper var rädda för dem och såg på dem som jättar.

söndagen den 12:e februari 2012

Den där trotsåldern



Émile är snart två och ett halvt år, och jag bävar inte inför den så kallade trotsåldern, eller terrible twos. Kommer den oundvikligen eller är vi redan i den? Min mamma berättar att varken jag eller min bror hade någon trotsålder, men min svärmor menar att det är väldigt viktigt att barn kommer i trotsåldern. Men handlar det inte bara om inställningen till barnet och dess vilja?

Jag vet att det är provocerande att påstå att det är föräldrarna som orsakar trotsåldern, eller att trotsåldern bara handlar om inställning, men faktum är att det är ett kulturellt fenomen, och att det har gjorts studier bland folkgrupper i Sydamerika och Afrika där begreppet trotsåldern inte finns. Gemensamt för dessa är att det inte förväntas något av småbarnen, varken att de ska dela med sig, att de ska göra som föräldrarna säger, att de ska lyda eller bete sig på ett visst sätt. Det accepteras att barn är barn, och de får lov att vara egoistiska och göra som de vill. Barnen tillåts att lära sig de sociala reglerna i sin egen takt utan att påtvingas dem, och då inträffar inte den där maktkampen mellan förälder och barn.

Idag var jag på akuten och fick chans att sitta och studera interaktionen mellan föräldrar och barn i tre ostörda timmar. Det var intressant. jag överdriver inte när jag säger att 98% av det föräldrarna sa till sina barn handlade om olika typer av befallningar. "Nej låt leksakerna vara i lekrummet!" "Var försiktig med det där!" "Stanna här!" "Gör inte så!" "Gå inte dit!" "Kom hit" "Stoppa inte in det där i munnen!" "Doppa inte händerna i glaset!". Och barnen gjorde faktiskt, i nästan alla fall, som föräldrarna sa, hur orimliga och onödiga kraven än var. Och när de avvek ett steg från förälderns befallning så höjde föräldrarna rösten, gärna med en spydig ton i rösten: "Iselin! Iseli-iin! Vad sa jag?"

Jag tror att de flesta inte alls är medvetna om hur de pratar med sina barn, och jag tycker inte att det är konstigt att dessa barn en vacker dag får lust att testa om de har någon chans alls att påverka sitt eget liv. Visst säger É nej, trots att han menar ja, eller bara för att säga det. Och då får han som han vill. Jag vill att han ska respektera ett nej, veta vad ett nej innebär och hur tungt ett nej faktiskt väger, vare sig det kommer från mig eller i framtiden från vänner och partners. Vill du inte så fine, så här ser konsekvenserna av ditt nej ut. Ändrar du dig igen så är det också okej.

Kan-själv-åldern föddes han i. Nej sa han från första dag, om än inte med ord. Jag säger inte att han inte är jobbig, men han får lov att vara jobbig. Urjobbig ibland. Men att använda sig av ordet trots implicerar att jag skulle kräva lydnad, och det gör jag som vanligt inte.

Vad är det Juul säger, att det är föräldrarna som är i trotsåldern? "Begreppet trotsålder är typiskt för en makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling allt mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet." 


Läs en intressant diskussion om trotsåldern här

fredagen den 10:e februari 2012

Sjalar och bärskydd säljes!

Nu håller vi på med ännu en stor utrensning här hemma, och nu ska några av sjalarna bort. Klicka på bilderna för att se dem större. 

Detta är det jag säljer:


SÅLD! Girasol Amitola, Yellow Original. Se fler bilder på Slingomama. Den är 4,20 m lång. Eftersom jag tycker att Girasolsjalarna är alldeles för breda har jag klippt den så att den är 60 cm (och sytt den fint naturligtvis). Knuten blir mindre då och jag tycker att den är en miljon gånger enklare att knyta på sig, skönare och inte lika klumpig, men det är en smaksak. Säljes för 400 kr, köparen betalar porto. Färgerna är faktiskt inte riktigt så klara som på Slingomamas bild, utan en aning blekare (se min egen bild höger), men fina ändå. Inte så använd men mjukast i världen.



Ellevill Zara Sand, Storlek 4 (3,7 m). Kort ja, men jag säljer den för 300 kr så då kan du sy t.ex. en meitai eller ringsjal av den. 100% bomull, jättefint skimmer. De mörka partierna är lite mörkare än på bilden, en varmare mer cappuccino-aktig färg. Aldrig använd. Köparen betalar porto. Kolla in den på Ellevill.

SÅLD! MaM Bärskydd (Babywearing cover) i brunt med orange fleecefoder. Superlätt att använda och verkligen varmt och användbart. Träs över barnet utanpå sjal eller sele och knyts med band. Sitter bra. Jag gillar verkligen det här bärskyddet då man kan använda det innanför eller utanpå jackan, och det är vindtätt. Mitt barn bärs inte längre så därför säljer jag det. Nypris 390 kr, säljer det för 200 kr. Köparen betalar porto.




SÅLD! Ringsjal från Li'l Peeper Keepers i gräsgrönt lintyg. Knappt använd. Fin, köpte den till Baliresan men É hade redan börjat sjalvägra då. Se mer på deras Etsy-sida. 150 kr. Köparen betalar porto.










OBS OBS OBS! Jag har endast norskt bankkonto, så antingen betalar du omkostnaden för överföringen från svenskt till norskt konto, eller så kan du betala via PayPal. Portokostnader från Norge kan du se på posten.no, har ingen våg så vet inte vad de kan väga tyvärr. Ställ frågor här, och när du har bestämt dig kan du maila mig på mkborda (a) gmail . com 

Kroppen och evolutionen

Jag har varit magsjuk i några dagar, alla vi i familjen som åt en blåbärspaj nyligen är det, så jag orkar inte skriva något. Dock vill jag rekommendera en blogg som jag kom över nyligen, och som tar upp träning på ett sätt jag länge har tänkt på, men inte vetat om att det fanns. Julia som skriver den förespråkar LCHF och skriver om träning, men inte utifrån målet om att bli snygg, utan utifrån målet om att ha en skön kropp som är stark, funkar och mår bra. Ursprunglig Fitness, inspirerad av hur våra kroppar är menade att användas. Så här skriver hon:

Min längtan och mitt mål med Ursprunglig Fitness är att leva ett liv som utgår ifrån evolutionsläran men samtidigt plockar de bästa bitarna från dagens samhälle. Att vi lever i en tid som är helt fantastisk råder det ingen tvekan om och jag har inte som avsikt att utesluta de delar av den moderna livsstilen som faktiskt är bra. Mitt mål är alltså inte att bo i en grotta klädd i pälsen från en björn jag fällt med mina bara händer. Det moderna samhället är också en del av evolutionen precis som tiden i grottorna var, och precis som grottlivet hade sina för- och nackdelar har dagens samhälle också det. Problemet med vår moderna livsstilen är att vi tappat en del av den visdom vi fått ärva.

Kolla in Naturligtvisare.se! 

torsdagen den 9:e februari 2012

Att lära av allt

Sedan jag hoppade av skolan njuter jag av mina fria dagar och har tillbringat dem med att göra det jag älskar mest: Att läsa och studera. Lusten att lära har kommit tillbaka, och när jag slipper sitta och plugga så fungerar också minnet bättre.

Jag kommer att skriva lite om unschooling då och då, trots att jag vet att 99% av er inte skulle drömma om att unschoola era barn på allvar. Jag tror ändå att idéerna bakom unschooling kan vara intressanta för många att läsa om, eftersom de följer samma tankegångar som exempelvis baby-led weaning, fri amning och nära föräldraskap, nämligen tillit till barnen. Även om man väljer att unschoola eller ej så tror jag att man kan lära sig mycket av unschooling-filosofin. Den är nämligen baserad på forskning om hur barn lär sig bäst, och ett erkännande av att barn faktiskt på många sätt är en förtryckt grupp i samhället, som ofta inte har de rättigheter som vi vuxna tar för givna.


Först kan jag börja med att klargöra vad unschooling är. Bloggaren Idzie, som själv har blivit unschoolad nästan hela sitt liv, förklarar unschooling på tre sätt:

1. Unschooling, vanligtvis en typ av hemskolning, betyder att barnet lär sig vad det vill, när det vill. Unschooling utgår från barnets egna intressen och är inte styrd av vad föräldrar eller lärare tycker att barnet bör lära sig.

2. Unschooling kräver ett paradigmskifte där man slutar se på världen som bestående av händelser som man kan lära något av, och händelser som man inte lär sig något av. Istället måste man inse att man lär sig något av allt.

3. Unschooling är insikten om att liv och lärande inte är två skilda saker, utan att de går hand i hand.

Jag skulle också vilja tillägga, att unschooling för mig är dekolonisering, eftersom jag ser det som ett frigörande från dogmer om vad som är värdefull kunskap och värdefull kultur. 

Unschooling är naturligtvis olagligt i Sverige, men i USA är det faktiskt fullt lagligt att unschoola. Unschoolade barn har heller inte problem med att studera på högskola när de blir äldre, man kan få sina kunskaper testade och dokumenterade på olika sätt om det är det man önskar, och unschoolade barn får vanligtvis goda resultat. Unschooling handlar inte om att lämna barn åt sitt eget öde utan att blanda sig alls, tvärtom ska man vara där och bistå med hjälp och uppmuntran till lärandet, fast på barnets villkor. Det finns också en skola, Sudbury School, som är baserad på unschooling-filosofin. Den närmaste Sudburyskolan ligger i Roskilde, Danmark.

Jag hör folk skrika om alla problem med unschooling, och de finns naturligtvis, men min önskan här är inte att propagera för unschooling som ett bättre alternativ till vanlig skolgång, utan att låta tankegångarna inspirera, för jag tror att om vi tänker på varje tillfälle i livet som en chans för oss att lära oss något, så slipper man en massa stress och skuldkänslor och börjar istället se möjligheter och glädje i allt.

Unschooling är alltså inte något man startar med vid sju års ålder när de andra barnen börjar på skola. Det är heller inte bundet till bestämda tider på dygnet eller veckodagar. Det bygger på samma sätt att lära sig på som barn gör fram tills de börjar i skolan, alltså det ostrukturerade, ofragmenterade, fria lärandet.

Vårt barn är 2 år och 4 månader, och som alla barn i den åldern har han ännu kvar lusten för lärandet. Just nu är det mycket prat om färger, graviditet, kroppen, siffror, hårt och mjukt här hemma. Jag tycker att det har varit spännande att inse i hur stor grad man faktiskt lär sig om ämnen som fysik, biologi, kemi, matematik, teknik osv bara genom att prata om det man gör eller låta barnet vara delaktigt.
Exempel:
Vi lagar mat, kokar upp vatten och pratar om hur mat är hård innan den kokas, och hur den blir mjuk efter att ha legat i varmt vatten. É går och hämtar olika matvaror ur skafferiet, ris, morötter, havssalt och känner på dem, pratar om konsistensen. Sen står vi och tittar på när det kokar och känner på det då och då, det blir mjukare och mjukare ju längre det kokar. 
É klättrar på bordet och vi pratar om att det gör ont att slå sig om man ramlar på något hårt, som en stol eller golvet, men att om man ramlar på något mjukt så gör det inte ont. É går och hämtar olika saker som han lägger på golvet och hoppar på, och konstaterar att det inte gör ont, eller att det gör lite ont. Varför är det så? 
Vi tappar ett glas på golvet och det går sönder. Vi pratar om vilka saker som går sönder när man tappar dem, hårda eller mjuka? Går alla hårda saker sönder? Vad konstigt att vissa hårda saker inte går sönder! 
É känner på sin kropp, vissa kroppsdelar är mjuka, som lår och mage, och vissa kroppsdelar är hårda, som armbågar och kindben. Varför är det så? Vad finns där inne, som är hårt?

Än så länge är det svårt att komma med ordentliga, utförliga svar eftersom han är så liten, och unschoolande föräldrar har heller inte några intentioner om att ge barnen alla svaren. Det viktigaste är att väcka en nyfikenhet för olika ämnen, och uppmuntra till eget sökande efter svar, genom att ta med dem till biblioteket, muséer, låta dem prata med folk som vet mycket om ämnet, se filmer, köpa hem experiment-kit, låta dem ta kurser, volontärjobba etc.

Än en gång - jag vet vad kritiken handlar om, men visst är tankegångarna spännande, när man tänker på allt barn lär sig innan de börjar skolan, utan scheman och måsten? Och allt de lär sig genom lekar, brädspel, barnprogram? Och hur ett intresse, som t.ex. dinosaurier, kan leda till att barn lär sig helt makalösa mängder om historia, biologi, geologi etc.?

onsdagen den 8:e februari 2012

Trygga barn, vad betyder det?

Olika tider och olika kulturer lägger vikt vid olika saker i sin barnuppfostran. Vissa kulturer tycker att lydighet är det viktigaste, andra att självständighet är det främsta målet. Här i Skandinavien är det trygghet vi talar mest om. Folk skryter om hur trygga deras barn är, och vilken typ av föräldraskap vi än talar om, så vill folk lyfta fram hur tryggt det har gjort deras barn. Problemet är bara att alla har var sin definition av vad trygg betyder, och att man därför ofta missförstår varann.

1. Ena ytterligheten, de som tror på klock- eller föräldrasstyrd matning, de som menar att barn måste läras att somna själva och som i allmänhet är mycket för att sätta gränser och träna sitt barn, pekar gärna på hur trygga deras barn har blivit av detta förhållningssätt. De tecknen barnen uppvisar på trygghet är enligt dem att barnen inte gråter när föräldern lämnar dem, att de inte verkar ha saknat föräldern nämnvärt, att de inte gråter när de lämnas att sova själva, att de sover hela natten samt att de är allmänt glada och pigga jämt. Trygg används här då som en synonym till självständig. Man önskar att ha ett barn som inte är beroende av föräldern för att det ska kunna lugna ner sig själv.

2. Den andra ytterligheten, de som tror på att samsova, bära, amma fritt och aldrig låta barnet gråta själv, nämner lustigt nog också ofta trygghet som ett mål. Här kommer också alla de som helt enkelt tror på att vara lyhörda och respektfulla inför barns behov in, oavsett om de inte bär, ammar eller samsover. Barnet ska kunna känna sig trygg - alltså säker på - att föräldern alltid finns där för det, oavsett om det är glatt, argt eller ledset. Målet här är mer långsiktigt, man eftersträvar inte att barnet så tidigt som möjligt ska kunna vara ifrån föräldern, utan tror mer på att bygga en trygg grund, ungefär som när man bygger ett hus. 

Och för folk som inte är insatta är det är säkert lätt att döma utifrån de yttre tecknen. Ungen verkar glad och nöjd, somnar lätt, sover gott, äter bra och vinkar glatt farväl till föräldern. Det måste vara ett tryggt barn. Men vi vet inget om hur vägen dit har sett ut, och när det gäller barns utveckling så är det verkligen inte så att målet helgar medlen. Det kan vara ett barn ett tryggt anknutet barn som har blivit lyhört bemött, men det kan också vara ett barn som har blivit systematiskt överkört, och som har utvecklat en psykologisk mekanism som heter inlärd hjälplöshet.

Vi som föredrar den andra typen av föräldraskap använder oss av ordet trygg utifrån ett psykologiskt perspektiv. Man talar om att barnet har en trygg anknytning. Audhumble har skrivit en fin sammanfattning av vad anknytningsteorin handlar om, och hur man testar anknytningen genom Strange Situation-testet. När barn systematiskt lämnas att trösta sig själva när de gråter, när man inte tar hänsyn till deras önskningar (att t.ex. få ligga nära föräldern) och när föräldrarnas inställning är att det är barnet som måste anpassa sig efter föräldrarna oavsett hur mycket barnet än protesterar, så har barnet inget annat val än att tillslut acceptera situationen. Detta tillstånd heter inlärd hjälplöshet (learned helplessness), och är en överlevnadsmekanism. Barnet vet i detta fall att det enda sinnestillstånd som får det att känna sig älskat av föräldern är när det är glatt och inte gråter. 

Att barnet tidigt somnar själv, att det kan somna om utan hjälp, att det inte berörs av att föräldern kommer eller går eller att det är "extremt glatt", som Martin Melin menar att AWs sömnmetod resulterar i, behöver inte vara tecken på att barnet är tryggt, ur ett psykologiskt perspektiv. Istället kan det vara en följd av ett auktoritärt föräldraskap, och tecken på otrygg anknytning och inlärd hjälplöshet.

Läs mer om inlärd hjälplöshet här.

tisdagen den 7:e februari 2012

Sy med barn


Igår firade vi den samiska nationaldagen. Som vanligt var Rådhuset fullpackat med folk i sina finaste kläder, och det bjöds på renköttssoppa, jojk, dans och musik. Hurra!




Dagarna innan fick É vara med när vi sydde hans gákti (kolt) och bälte. Han har varit med mig och suttit i min famn medan jag har sytt ända sedan han var några månader gammal, så han vet vad som ska göras. Hans uppgift är alltid att välja ut trådfärger, stoppa in undertråden, trycka på backknappen och styra tyget med händerna. Jag trampar på pedalen. Vi samarbetar bra. Pappa broderar mycket, kolten från hans region har små kråkguldsbroderier lite här och var, så É har fått ett broderityg med små hål i, samt en stor, trubbig nål att öva sig på att brodera med. Det är viktigt för oss att han lär sig det här hantverket.





söndagen den 5:e februari 2012

Se mig på TV

Om ni inte har sett inslaget om utställningen så kan ni se det här. Lite konstigt att först bli översatt till samiska och sen till svenska igen, då blir det lätt några fel. Jag tycker inte att ALLA i västvärlden borde lära sig att bära sina barn. Eller det gör jag kanske, men jag sa inte det ;)

fredagen den 3:e februari 2012

Jag gjorde det!



Åååh, jag har hoppat av skolan! Åh lycka, glädje!!! Jag tog beslutet för tre dagar sedan och när jag berättade det för min man, som alltid har gett mig sitt stöd i mina studier, satt vi först tysta  en stund och funderade, och sen jublade vi! Det känns så rätt. Det känns så empowering, det känns som om jag har tagit makten över mitt eget liv, jag känner mig vild och glad och rebellisk och stark! Och full av inspiration, som om livet nu bara består av blanka blad att fyllas med en massa spännande nytt.

Jag hade som sagt bara några månader kvar. Det hade inte varit oöverkomligt jobbigt att fortsätta, så det framstår säkert som det mest absurda, idiotiska beslut man kan ta, att hoppa av precis i slutet, men för mig känns det som att det var just det rätta att göra. Jag har haft glädje av allt jag har lärt mig, jag vet att jag var väldigt bra på det jag gjorde och det räcker för mig. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, aldrig intresserat mig för status och titlar och jag vill komma ifrån det där med att behöva bevisa något för andra.

Jag är trött på att hela samhället är uppbyggt kring att andra ska godkänna det man gör, bedöma ens barns utvecklingsnivå, bedöma ens arbete, bedöma ens förmågor, bedöma ens kropp och hela ens jävla existens. Åt helvete med det!

Jag vet att jag duger och det räcker för mig. Detta är ett ideologiskt beslut, lika mycket som det är ett känslomässigt. Jag verkar säkert helt verklighetsfrånvänd för många, men jag har alltid varit sån, och det har alltid funkat bra.

Detta är också del i en lång process, som startade när jag och min man möttes och började prata om hur vi verkligen ville leva våra liv. Det är en lyx som väldigt få människor i världen har, men om man ser bort från materiellt välstånd så kan vi välja att leva nästan vart vi vill i världen. Vi drömmer inte om något fancy, vi drömmer om att bygga ett hus med våra egna händer och att vår unge ska springa omkring i det fria. Odla, skapa, unschoola, skriva, leva kreativt. Jag känner nu att vi verkligen är på väg dit. Jag är rädd att ett diplom hade lurat mig att fortsätta med det akademiska. Att jag hade fastnat på ett kontor, bara för att nå högre, bara för att jag kan.

Dessa tre dagar har varit härliga. Jag har anmält mig till en fotokurs och ska köpa en ny kamera. Jag och min man har suttit på kvällarna och sytt tillsammans, och pratat om framtiden. Jag har varit på restaurang med vänner och fått en massa inspiration. Jag har fått hem ett gäng spännande böcker från Amazon.co.uk och har äntligen tid att läsa dem. Vi håller på att sälja allt vi har, och vi stressar inte.

Underbara liv!

onsdagen den 1:e februari 2012

Kamasutra för samsovare

Fler ställningar finns på howtobeadad.com
The Neck Scarf och H is for Hell är de mest beprövade i denna familj. Vilka kör ni med?

Bilder från utställningen

Utställningen var det ja. Det var roligt, och det gick jättebra!

Museet tillhör ett center för nordliga urfolk och de har en fin permanent utställning om den lokala sjösamiska kulturen. I samma lokaler finns även ett (helt fantastiskt) urfolksbibliotek och både Sametinget, Sami Radio och urfolksfestivalen Riddu Riđđu har sina kontor där, så det är arena för interkulturella möten, men storleksmässigt är det litet. Eftersom Riddu varje år har workshops om olika urfolkskunskaper så kontaktade jag dem för ett och ett halvt år sedan och föreslog en workshop om olika kulturers babywearing. Jag bara slängde iväg ett slarvigt men entusiastiskt mail med färgglada bilder och länkar till min blogg. Jag hörde inget av dem på länge och trodde att de hade tyckt att jag var fräck, ända tills museumskuratorn plötsligt ringde mig en dag och föreslog ett möte. Där lade hon fram idéen om att vi kunde göra en utställning och bok istället. Gissa om jag blev chockad! Och glad!

I lördags var det alltså vernissage. Besökarna verkade tycka att det var kul, och några av dem vågade också prova bärverktygen. Dagen innan hade jag klampat in på Ođđasats kontor (de samiska nyheterna) och föreslagit att de skulle komma och filma, så det gjorde de faktiskt, och inslaget bör komma på TV idag, onsdag (SVT2 kl. 17.30 och NRK1 17.40). Det var sjukt jobbigt att få kameran upp i ansiktet och en massa snabba frågor så jag fick väl inte riktigt sagt allt jag ville säga men det viktiga är att utställningen uppmärksammas.

Boken kommer att säljas i samband med utställningen men kommer också att finnas på en del bibliotek i Norge, samt i universitetsbokhandeln i Tromsø. Folk utifrån kan beställa den för ca 130 kr tror jag, på Sáve Design, inom kort. För att ni inte ska känna er lurade om ni beställer den kan jag säga redan nu att det är en liten bok, ca 28-30 sidor tror jag, med korta texter på norska och samiska. Drömmen vore att få chans att skriva en stor bok om bärande i olika kulturer, men detta är en bra start. Utställningen kommer att gå vidare till andra museum i Norge men än så länge vet jag inte vilka och när.


Jag och museumskuratorn välkomnar med ett litet tal.
Klicka för att förstora (om ni inte visste det ;)
Foto: Ørjan Bertelsen
Vi får rosor och fina samiska silversmycken.
Foto: Ørjan Bertelsen
Framför plakatet till H'mong-selen, Nyias.
Utställningen är interaktiv så det är bara att ta ner bärverktygen från krokarna
och prova dem, antingen med eget barn eller med dockorna som finns tillgängliga.
Foto: Privat
Små bildskärmar visar steg-för-steg-bilder på hur man sätter på sig bärverktyget.
Foto: Ørjan Bertelsen
Den vackert dekorerade H'mong-selen väckte såklart
stor uppmärksamhet, och flera ville prova den.
Foto: Ørjan Bertelsen
Jag hjälpte mamman att få den på sig
Foto: Ørjan Bertelsen
Mamman var lite orolig för att ungen skulle trilla av :)
Foto: Ørjan Bertelsen
En flicka blir intervjuad av Ođđasat om hur det känns
att se gietkkan som hon har legat i som bebis.
Foto: Ørjan Bertelsen
En av steg-för-steg-bilderna som visas på bildskärmarna,
och också i boken. Detta är en inuitisk amauti.
Foto: Marius Fiskum
Ännu en av steg-för-steg-bilderna. Detta är en bilum från Papua Nya Guinea.
Foto: Marius Fiskum
Boken. Kayapo-folket bär i ayi.
Samerna bär i gietkka.
Maasaierna bär i kangas och shuka.