Jag har haft uppfattningen att man är egoistisk om man inte vill amma. Jag har också menat att man är en dålig mamma om man väljer att ta planerat kejsarsnitt. Jag har dessutom haft åsikten att om man inte lyckas amma, eller om ens förlossning slutar i kejsarsnitt så har man inte försökt nog. Man har inte vågat lita på sin kropp, man har gett upp för lätt eller inte varit tillräckligt informerad. Men jag har ändrat uppfattning.
Kejsarsnitten ökar i världen, det finns sjukhus där kejsarsnittsnivån är långt högre än på andra, och länder där kejsarsnitt är normen. I Brasilien är kejsarsnittsprocenten 93 på privata sjukhus, och mellan 30-50 på statliga sjukhus. I dokumentären The Business of Being Born (rekommenderas starkt!) framgår det att det i USA bland annat är tidspress och ekonomiska orsaker till att födslar där så ofta resulterar i kejsarsnitt. Det går fort och enkelt och läkaren kan hinna hem innan helgen. Det gör mig förbannad, att också kvinnor som vill föda naturligt tvingas underkasta sig det kapitalistiska systemets krav på effektivitet, samtidigt som de övertygas om att de inte kan, att de inte klarar det, att det går för långsamt och att det inte finns någon annan utväg än kejsarsnitt.
En hög procent planerade kejsarsnitt, som i Brasilien, handlar heller inte nödvändigtvis om egoistiska kvinnor. En avhandling har visat att det istället handlar om en extremt stark machokultur som ställer ofattbart höga sexuella och utseendemässiga krav på kvinnorna - platta rumpor och slappa underliv accepteras helt enkelt inte. Visst ska man applådera de som har modet att stå emot, men poängen är att det inte alltid är ett enkelt, individuellt val, utan att det ofta är en stor social press inblandad.
Jag tror att de flesta har förmågan att föda naturligt, och jag tror också att de allra flesta, med rätt hjälp, kan klara av att amma. Men att ta ett medvetet val om att inte amma, eller inte föda naturligt, gör mig inte längre arg. Jag tycker inte att man kategoriskt kan säga att folk är egoistiska om de väljer att inte amma, eller om de önskar att bli förlösta genom kejsarsnitt. Det finns många skäl till att folk kan ha förlossningsskräck, eller till att födseln inte går som den ska. Många kvinnor har av olika skäl ett problematiskt förhållande till sin kropp, och det har visat sig att det finns ett samband mellan kejsarsnitt och sexuella övergrepp. Det är viktigt att man erbjuder kvinnor samtal och stöd samt informerar om riskerna med kejsarsnitt, men samtidigt, om en kvinna står kvar vid sitt val, så hoppas jag att man inser att hon antagligen har ett skäl som för henne känns väldigt giltigt. Och likadant anser jag om amning.
Själv tänker jag antagligen be om planerat kejsarsnitt om jag någonsin blir gravid igen. Varför? Jo, jag har mina anledningar, och det är varken att jag är too posh to push eller att jag vill komma enkelt undan, för trots att kejsarsnitt går fort och är relativt enkelt för läkarna så innebär det inte att det för mamman sen bara är att ta på sig läppstiftet och traska ut.
Jag är välinformerad. Jag är mer än medveten om riskerna, både för mamma och barn, vid kejsarsnitt. Jag har läst det mesta om naturliga födslar, hemmafödslar, vattenfödslar, orgasmiska födslar och andliga födslar. Jag köper det helt. Men efter min förlossning, som slutade med kejsarsnitt, komplikationer och infektioner har jag universums största trauma, och bara vetskapen om att det vid nästa förlossning finns en ännu större risk för svårigheter (inte enbart pga kejsarsnittet, utan pga de efterföljande infektionerna jag hade, med svår ärrbildning inne i livmodern) så känns det som om kroppen bara vid tanken på att föda naturligt skulle strejka totalt. Terapi ja visst, men pressen om att det ska resultera i att jag måste vilja föda naturligt känns övermäktig. Jag vill inte. Jag hade en vacker förlossning med kejsarsnitt, första mötet med mitt barn var lika underbart som för någon annan. Snitta mig, låt min man hålla min hand, ge mig min baby mot mitt bröst och jag är lycklig.
Själv tänker jag antagligen be om planerat kejsarsnitt om jag någonsin blir gravid igen. Varför? Jo, jag har mina anledningar, och det är varken att jag är too posh to push eller att jag vill komma enkelt undan, för trots att kejsarsnitt går fort och är relativt enkelt för läkarna så innebär det inte att det för mamman sen bara är att ta på sig läppstiftet och traska ut.
Jag är välinformerad. Jag är mer än medveten om riskerna, både för mamma och barn, vid kejsarsnitt. Jag har läst det mesta om naturliga födslar, hemmafödslar, vattenfödslar, orgasmiska födslar och andliga födslar. Jag köper det helt. Men efter min förlossning, som slutade med kejsarsnitt, komplikationer och infektioner har jag universums största trauma, och bara vetskapen om att det vid nästa förlossning finns en ännu större risk för svårigheter (inte enbart pga kejsarsnittet, utan pga de efterföljande infektionerna jag hade, med svår ärrbildning inne i livmodern) så känns det som om kroppen bara vid tanken på att föda naturligt skulle strejka totalt. Terapi ja visst, men pressen om att det ska resultera i att jag måste vilja föda naturligt känns övermäktig. Jag vill inte. Jag hade en vacker förlossning med kejsarsnitt, första mötet med mitt barn var lika underbart som för någon annan. Snitta mig, låt min man hålla min hand, ge mig min baby mot mitt bröst och jag är lycklig.
.jpg)
