När vi möttes och när vi gifte oss

Det är nästan exakt fem år sedan jag mötte min man. Fast egentligen hade jag sett honom ett par år tidigare, på festivalen Riddu Riđđu. Jag var då i ett misslyckat förhållande och såg honom bara snabbt passera, omringad av en massa vänner. Han lyste och såg lycklig ut och jag kände ett hugg i hjärtat. Sen förträngde jag honom snabbt. Några år senare flyttade jag till stan ifrån den lilla byn där jag hade bott i fem-sex år. Jag fick omedelbart jobb i en affär som sålde lösviktstéer, choklad och kaffe. Min första arbetsdag, medan jag satt på golvet och packade upp varorna, dök han plötsligt upp. Han blev ståendes framför mig, utan att säga ett ord. Vi tittade på varann i en evighet, helt förbluffade. När han hade gått hade jag hjärtklappning och fumlade iväg ett sms till min kompis där jag skrev att jag hade sett mannen jag skulle gifta mig med. Det var ärligt talat hur märkligt som helst. Jag var aldrig en förespråkare för monogami eller giftermål och jag blev aldrig förälskad bara sådär i någon jag inte kände. Men nu hade jag blivit det.

I veckorna och månaderna efter kom han in många gånger och köpte kaffe av mig. Vi vågade aldrig säga något till varann. Ibland kunde han bara stå utanför affären och titta på mig. Ja, seriöst! Som en galen stalker, bara det att vi tittade på varann och log hejdlöst, så man blev helt varm och lycklig i hela kroppen! En dag möttes vi på universitetets kantina och satt där i två timmar, mittemot varann och bara tittade på varann och log, utan att våga säga ett ord. Det var visserligen jättekonstigt att göra så, men jag visste att vi skulle mötas igen, så det var bara skönt och spännande att inte stressa. Jag gick ständigt och spanade efter honom på stan, och jag frågade till och med vänner om de hade någon aning om vem den där långhårige samiske killen som såg ut som en luffare kunde vara. Jo, en del hade sett honom men visste inte vem han var. Jag började kalla honom den Mystiske Mannen, eller ibland Kåfjordingen, för han såg ut som en Kåfjord-same.

En dag fick jag napp. En tysk tjej flyttade in i min studentlägenhet, och hon berättade att hon skulle få vänner på middag nästa dag. Hon visade bilder på de inbjudna, och det visade sig att den Mystiske Mannen var en av dem. De hade mötts på en fjällvandring sommaren innan. Hon bekräftade mycket riktigt att han indeed var mystisk, han bodde ingenstans, hade en konstig diet och var väldigt tystlåten av sig. När jag insåg att han skulle komma hem till mig höll jag på att smälla av.

Okej, så kom Dagen då. Minuterna innan han dök upp var jag skitnervös och satt och bloggade hela grejen, och bloggläsarna hejade på mig (hade många fler läsare när jag var vild och galen och inte hade barn). Han kom in och såg helt förstummad ut: "Bor DU här?"

Yepp, och sen flyttade hans ryggsäck in nästa dag och åtta månader senare var vi gifta.

Vi ville verkligen gifta oss. Det kändes rätt och fint. Vi var fattiga och hade inte ens råd till ringar, så min man gjorde ett halsband åt mig där vi graverade in våra namn. Vi bokade tid på rådhuset och gick dit med våra två bästa vänner. Sen gick vi på restaurang och åt tapas, och sen på samefest där vi dansade hela natten. Det var så lyckligt. Och tre månader senare ordnade vi en liten fest för våra vänner, sammanlagt 60 stycken. Vi hade inte råd att köpa något, så vi gjorde allt själva. Våra inbjudningskort, maten till buffén, tårtan, figurerna till tårtan och all dekoration. Det blev jättefint och urmysigt, folk höll tal, en vän jojkade, vi dansade till klezmer och 80-talsdisko och afrikansk musik. Informellt, ostelt och opretentiöst. Alla pratade med alla och svetten rann på dansgolvet.

Vi tog aldrig några bröllopsbilder, det var för dyrt, och det sörjer jag över idag. Ett år senare tog vi på skoj ett gäng urkitschiga bröllopsbilder hos en fotograf i Vietnam där hon klädde ut oss och sminkade oss. Det var kul. Han i våtkammat hår och kostym och jag i vit klänning med blommor i håret!

Här hade vi precis gift oss och står, lite chockade, med intyget i handen.

Bisarra vietnamesiska bröllopsbilder :)

Som man aldrig skulle se oss i verkligheten.
Vit klänning, kostym, våtkammat hår.
Jag med plutande läppar och T med manisk blick!

Så det var historien om hur vi möttes. Och sen reste vi runt lite och sen kom bebisen!