Vi var väl medvetna om barns naturliga sömnrytm när É var nyfödd. Vi förväntade oss aldrig att han skulle sova hela natten eller ens flera timmar i sträck, och vi visste att det var helt normalt att han ville amma nonstop dygnet runt. Ändå hade vi svårt att släppa idéen om att han borde sova mer, trots att han inte visade tecken på att vilja det. Vi skrev upp och räknade ut hur många timmar han sov, och det var sällan han sov de där absolut livsnödvändiga 17 timmarna. Vi var också bekymrade över att han aldrig sov särskilt tungt, samt över att han vaknade vart tionde minut. Vi var chockade över hur mycket våra vänners bebisar sov, och över att de kunde ligga i vagnen i timme efter timme medan vi var på kafé. Nästan hela det första året kämpade vi med att försöka få honom att somna på ungefär samma tid varje kväll, och läggningarna kunde ta upp till tre mardrömslika timmar. Vi tyckte att han var trött och var rädda att han skulle bli ännu tröttare och på något sätt byggdes det upp en fantasi i våra huvuden om att ifall vi inte fick honom till att somna NU, helst för två timmar sen, så skulle han kanske aldrig någonsin somna igen. Eller något sånt.
När han var runt tio månader bestämde vi oss för att ge upp. Jag var trött på att ligga och amma i timme efter timme med en bökig bebis som aldrig somnade. Jag bestämde mig för att skita i det och testa att ge upp. Se vad som hände. Och vad som hände var att han somnade. Inte alltid när vi ville eller trodde att han skulle somna, men någon gång. Plötsligt blev allt så mycket skönare. Jag kunde sitta uppe på nätterna istället för att ligga och försöka natta honom. Jag kunde slappna av som jag aldrig hade gjort förr. Istället för att sitta och trappa ner så levde vi på som vanligt, lekte, satt vi datorn, lagade mat, fick besök, gick ut. Och han började somna av sig själv. På min höft där framför spisen, i min famn, ammandes framför datorn, mitt i kullerbyttan i sängen med pappa. Det kom perioder då han igen hade svårare att somna, men vi var mer avslappnade nu. Istället tog vi oss små naps under dagen ifall att det skulle bli en lång natt.
Vi har inga läggningar nu. Vi läser inte sagor (jo det gör vi men inte på natten), vi tar inga kvällsbad, byter inte till pyjamas, drar inte ner några rullgardiner och har inga ritualer. Vi har ingenting emot det, det fungerar bara inte. Det som fungerar med É är inte att ge honom uppmärksamhet eller göra det klart för honom att det är dags att sova, för då trotsar han (just här passar det ordet perfekt). Det som istället fungerar är att ta fokuset ifrån honom, låtsas som ingenting, låta honom amma medan vi sitter och pratar eller tittar på en film. Ofta (mne inte alltid) så går det till som så att vi sänker belysningen i rummet och jag sätter mig i soffan framför datorn (vi har ingen TV) och sätter på någon film. É leker i soffan eller i rummet. Sen kommer han och lägger sig i min famn, ammar och somnar på tre minuter. Klockan brukar vara ganska exakt mellan 19-20 då, trots att vi aldrig har försökt styra hans dygnsrytm. Pappa bär in honom i rummet och lägger sig med honom en stund tills han sover riktigt tungt. Sen sover han hela natten, med några amningar framåt morgonen.
Bara så att det är sagt än en gång - detta är ingen kritik mot er som har rutiner, och det är heller inte en universallösning. Vad jag vill säga att är att det inte behöver bli kaos och anarki bara för att man inte har rutiner. Med nästa barn, om det någonsin kommer ett, kommer jag att vara mer avslappnad nu när jag vet det.
Läs Baby No Sleeping - om andra föräldrar som gav upp.
Läs Baby No Sleeping - om andra föräldrar som gav upp.
Vi gav också upp med Stora. Det som "borde" varit läggdags blev oftast en tupplur och sedan höll hon igång tills jag gick och lade mig. Det var under de där kvällstimmarna som hon lärde sig det mesta! Hon hade sådan fin energi! Hon var alltid strålande glad och stortrivdes när alla var samlade. När hon blev lite äldre började det märkas tydligt när hon själv faktiskt ville sova vidare på kvällen.
SvaraRaderaHahaha, ett synnerligen passande inlägg för mig just nu. Sitter uppe med junior och klockan är 04:21. Jag håller med, ge upp tanken på att göra "som alla andra" med sömnen och lyssna istället på hur just ditt barn sover. Och släpp skuldkänslorna över att barnet inte sover enligt någon slags standardmodell. Det underlättar, för samtliga.
SvaraRaderaMed mitt första barn så var sömnen aldrig ett problem, han blev trött runt 19 och sov sött utan konstigheter vid 19.30. Jag brukade lägga han i sängen och klappa han lite på huvudet så sov han inom 10 minuter. Mysigt och smärtfritt för alla. Sen hände något vid 18 månaders ålder. Helt plötsligt ville han inte somna som han brukat, ville inte gå och lägga sig i sängen fast han var trött, ville inte ville inte ville inte. Då var det som du beskrev ett tag, läggningarna tog längre och längre tid, det blev dålig stämning hemma för det blev en maktkamp istället för en stund att varva ner. Men precis som ni gav vi upp. Ok, vi struntar i att lägga barnet, han får somna i soffan/på golvet i lekrummet/ i sängen/ var han vill. Och vi fick tillbaka våra lugna sköna kvällar. Sovtiderna är lite annorlunda nu då han oftast är uppe till 21-22 och sover till ca 7.30 istället för 20-06, men vad gör det?
SvaraRaderaMed hans lillebror har vi från början helt slopat sovtider, han somnar också där han är, oftast runt 19 i min famn med bröstet i mun.
Jag håller med om att rutiner är säkert super för vissa, men i vår familj funkar det bättre utan.
Men det dåliga samvetet kommer ändå och knackar på ibland. Överallt läser man att jag ska ta kampen, visa barnet vem som bestämmer och införa fasta sovtider till varje pris. Jag får för mig att jag är lat och tar den bekväma vägen ut och struntar i att "uppfostra" mina barn, då är det unbart när du kommer med såna här inlägg som bekräftar mig och mina val. Tack!
Jättetack för det här inlägget! Min dotter är nu 6,5 månad och har hela tiden velat bli ammad till sömns, inget annat duger. Vi har också försökt i flera timmar på kvällarna att få henne att sova; och det är, precis som du skrev att det var för er, mardrömslika timmar. Som om jag inte har nåt bättre för mig under kvällarna, liksom.
SvaraRaderaNu har jag försökt att släppa det här som "alla andra" gör med rutiner och istället låter henne sova i sjalen hos sin pappa på kvällarna tills man märker att hon är jättetrött på riktigt. Då somnar hon mycket bättre!
Ibland funderar jag på hur många timmar "alla andras" barn har fått ligga och gråta ensamma i sina sängar... :-/
Klokt och fint inlägg i sömnfrågan!
SvaraRaderaJag kan till och med märka skillnad från kväll till kväll, om jag har inställningen att NU MÅSTE barnen somna då blir det stök, bråk och ingen somnar gott. Men de kvällar när det få bli som det blir, då sover både sonen och dottern vid 20.00, och sonen(9 månader) sover gott tills det är hög tid för mig att gå och lägga mig vid 22-23.
Vi har visserligen rutinen att borsta tänder, ta på pyjamas, kanske läsa lite i sängen och sedan sova, för om vi inte gjorde så skulle dottern(snart 5)(vilja) vara vaken hela natten skulle jag tro ;)
Håller med dig och flera som tidigare kommenterat, vi har alltid gått efter när E är trött och oftast då lagt oss med honom (vid 22). Men när han var ca 5-6 månader började en period när han verkligen var jättetrött och behövde sova, kunde sitta och nicka till i famnen och ögonen gick i kors, men det tog ändå en timme innan han somnat och det var en jobbig, skrikig timme. Det var vaggande i famnen som gällde då, ingenting annat. Det gick alltså inte att avleda honom med lek, gå omkring, bära eller något annat. Det var ungefär samtidigt som han började få separationsångest och gråta när han såg nya människor. Nu har läggningarna blivit enkla igen och han ammar sig till sömns, somnar rätt upp och ned i famnen eller ligger på mage bredvid oss i sängen medan vi sjunger. Men det var en period när ingenting hjälpte, han var helt enkelt ledsen innan han somnade, och det var jättejobbigt.
SvaraRaderaIntressant läsning. Vi har tre barn och med första barnet så kämpade vi som galningar med rutiner, spjälsäng, tider... Nattningarna var närmast olidliga. Till sist gick det upp ett ljus och vi lärde oss att våga prova att strunta i allt "vi borde göra". Nu går allt lättare. De somnar när de somnar. Lillebror som är ett år kan vissa kvällar vara uppe jättesent, men det känns ändå lättare än att tvinga honom att somna tidigt när han inte vill. Mina barn har lärt mig att vara mer lyhörd och det är jag tacksam för.
SvaraRaderaJag tycker att det är jättebra att folk (du) berättar om alternativa sätt att hantera barns sömn på, speciellt eftersom rutin-tänket är så förhärskande.
SvaraRaderaSå har vi det hemma också, bryr man sig inte om honom när han är trött så kommer han och vill amma och somnar på 30 minuter :)Fast jag har märkt att min lilla har en annorlunda dygnsrytm, läggdags varierar med allt ifrån 20 till 01.
SvaraRaderaJag tror att vissa människor har en varierande dygnsrytm. Så jag håller med dig, detta med rutiner skulle nog inte vara så bra för vår son.
Skönt att höra att det är fler som inte har strikta rutiner och nattar barnen prick kl 19 varje kväll! Vi har också försökt, haft långa mardrömsnattningar, och oroat oss över att Björn sover för lite. Vi har väl en form av nattningsrutin, men den är inte skriven i sten utan formas efter hur han själv vill ha det. Just nu går den ut på att vi håller koll på när han börjar bli trött, och när han visar tecken på det byter vi snabbt som attan till pyjamas (om han går med på det), ny blöja, borstar tänder och så i säng och amma. Då somnar han snabbt och sover bra. Väntar vi lite för länge blir han övertrött och då blir allt mycket svårare, så det gäller att läsa hans signaler och reagera.
SvaraRaderaNu när han går på förskola händer det såklart att han blir väldigt trött på morgonen när han är uppe sent på kvällen, men det är inte så farligt som vi hade befarat. I värsta fall får han sova en stund extra på förskolan. Personalen har tack och lov respekt för hans behov och det funkar bra.
Som med så mycket annat med barn tycker jag att minsta motståndets väg är det som fungerar bäst för hela familjen, trots att jag känner mig som en lat förälder ibland...
vi har haft en metod som varit ganska lik. Fast våra barn var uppe rätt sent som småttingar. Vi brukar skämtsamt kalla den halv elva metoden här hemma (istället för en hemska 10 min metoden ;-) ). Idag när barnen är snart 5 år och 3,5 år så har den blivit halv 8 metoden. Den innebär att den största tjejen som ska upp på skolan gör sig i ordning och lägger sig. vi släcker ner lite i huset. slår på ex på en film och vi vuxna slår oss ner och springer inte runt. Barnen som mindre kröp upp och i soffan och somnade. alternativt somnade i vår famn. Idag innebär de att de sätter sig på sitt lektäcke och bygger lite lego och sen före kl 20 brukar de komma och be om att få lägga sig. Det betyder att vi borstar deras tänder och de kilar i säng. Vi har aldrig gjort sömnen till en kamp. Lägger sig gör man för det är känns skönt när man är trött. Vi ville att de skulle lära känna sina kroppar och lyssna till dom och det har fungerat för oss.
SvaraRaderaåh, vad skönt det var att läsa detta. Nu är min lilla pojke bara tre månader och vi har från början haft inställningen att det blir som det blir och att vi skulle låta hans sömnbehov styra även om det innebar att det blev lite tokigt för oss. Men ändå så kan jag inte låta bli att undra och oroa mig. Ska vi börja med rutiner? Vilka rutiner? Vi bor trångt och samsover, så vi kan inte direkt lägga honom i ett tyst mörkt rum, utan han är ju hos oss hela tiden. Just nu har han dock tokig dygnsrytm, sover hela dagarna och är vaken på nätterna. =( Men vad ska en göra, försöker vi hålla honom vaken blir det såklart gråt och gnäll, så vi låter honom sova. Sen får jag kämpa med en sprallig unge på nätterna istället. =)
SvaraRaderaDet är så skönt att hitta bloggar som din, som gör att en känner sig trygg och lugn i sina val och känslor.