Jag gjorde det!

Åååh, jag har hoppat av skolan! Åh lycka, glädje!!! Jag tog beslutet för tre dagar sedan och när jag berättade det för min man, som alltid har gett mig sitt stöd i mina studier, satt vi först tysta  en stund och funderade, och sen jublade vi! Det känns så rätt. Det känns så empowering, det känns som om jag har tagit makten över mitt eget liv, jag känner mig vild och glad och rebellisk och stark! Och full av inspiration, som om livet nu bara består av blanka blad att fyllas med en massa spännande nytt.

Jag hade som sagt bara några månader kvar. Det hade inte varit oöverkomligt jobbigt att fortsätta, så det framstår säkert som det mest absurda, idiotiska beslut man kan ta, att hoppa av precis i slutet, men för mig känns det som att det var just det rätta att göra. Jag har haft glädje av allt jag har lärt mig, jag vet att jag var väldigt bra på det jag gjorde och det räcker för mig. Jag har aldrig varit en tävlingsmänniska, aldrig intresserat mig för status och titlar och jag vill komma ifrån det där med att behöva bevisa något för andra.

Jag är trött på att hela samhället är uppbyggt kring att andra ska godkänna det man gör, bedöma ens barns utvecklingsnivå, bedöma ens arbete, bedöma ens förmågor, bedöma ens kropp och hela ens jävla existens. Åt helvete med det!

Jag vet att jag duger och det räcker för mig. Detta är ett ideologiskt beslut, lika mycket som det är ett känslomässigt. Jag verkar säkert helt verklighetsfrånvänd för många, men jag har alltid varit sån, och det har alltid funkat bra.

Detta är också del i en lång process, som startade när jag och min man möttes och började prata om hur vi verkligen ville leva våra liv. Det är en lyx som väldigt få människor i världen har, men om man ser bort från materiellt välstånd så kan vi välja att leva nästan vart vi vill i världen. Vi drömmer inte om något fancy, vi drömmer om att bygga ett hus med våra egna händer och att vår unge ska springa omkring i det fria. Odla, skapa, unschoola, skriva, leva kreativt. Jag känner nu att vi verkligen är på väg dit. Jag är rädd att ett diplom hade lurat mig att fortsätta med det akademiska. Att jag hade fastnat på ett kontor, bara för att nå högre, bara för att jag kan.

Dessa tre dagar har varit härliga. Jag har anmält mig till en fotokurs och ska köpa en ny kamera. Jag och min man har suttit på kvällarna och sytt tillsammans, och pratat om framtiden. Jag har varit på restaurang med vänner och fått en massa inspiration. Jag har fått hem ett gäng spännande böcker från Amazon.co.uk och har äntligen tid att läsa dem. Vi håller på att sälja allt vi har, och vi stressar inte.

Underbara liv!