Visste ni att australiensiska aboriginer fram till 1967 inte räknades som människor, utan gick under kategorin flora och fauna? Det låter skrämmande rasistiskt, men när vi talar om att olika folkgrupper är mer "naturliga" och "mer ursprungliga" än vi så har vi ändå inte kommit så långt från dessa tankegångar. Urfolk klumpas än idag ihop med djur och natur, och allra mest görs det när man talar om föräldraskap.
Vi kan inte titta på hur urfolk runt om i världen tar hand om sina barn och säga att det är mer naturligt än de västerländska sätten sätt att göra det på. Vi kan säga att vissa folkgrupper är mer lyhörda inför sitt barns signaler, att vi kan lära oss av det, men ge dem då credit för det - de har tänkt igenom sitt handlande, de är inte bara djur som drivs av instinkter och hormoner!
Jag har tidigare skrivit min kritik av begreppet ursprungligt föräldraskap och visat hur det genomsyras av kolonialistiska tankegångar och villfarelser. Trots att jag har skrivit om det förut, märker jag ibland att jag behöver ännu ett förtydligande. Ursprungligt föräldraskap är ett jätteintressant ämne, men det är ofta farligt romanticerande och balanserar ständigt på gränsen till rasism. Om vi tycker att vi kan se hur folk i andra delar av världen tar hand om sina barn för att få en fingervisning om vad som är naturligt, biologiskt eller ursprungligt, så innebär det faktiskt att de skulle vara några slags apmänniskor utan kultur. En läsare, arkeolog dessutom, kommenterade att "folk glömmer att människor i alla tider levt i en kulturell kontext." Det är viktigt att komma ihåg.
På 1800-talet åkte Charles Darwin till Eldslandet där han stötte på Selk'nam-indianerna, ett jägar- och samlarfolk. Darwin ansåg dem vara "the most abject and miserable creatures I anywhere beheld". Han kallade dem världens mest primitiva folk, och ansåg att genom att studera dem så kunde vi förstå människans ursprung. Men så enkelt var det inte. Den sista selk'namen är nu död, de argentinska och chilenska regeringarna utlyste betalning per par indianöron man kunde uppvisa (för att exempelvis Benetton skulle kunna köpa betesmarker till sina merinofår), och detta folkmord pågick ända fram till 1970-talet, men innan Selk'namerna försvann hann antropologen Anne Chapman studera dem. De visade sig ha ett komplext trossystem, riter, ceremonier, fantastiska myter och sägner, vackra sånger och ett extremt rikt språk, som enligt Chapman, var fullt av humor och ironi. Dessa människor var alltså inte människor som handlade efter djuriska instinkter, som många kanske gärna ville tro, utan som precis som alla andra hade förmåga att reflektera över sina val, med åsikter om vad som var rätt eller fel, till exempel när det gäller barnuppfostran.
Så varför kallar man folk för ursprungliga eller naturliga, också folk som lever idag? Det är sällan illa menat, istället vill man dra fram hur fint och inspirerande det är att se hur folk "antagligen gjorde för hundratusentals år sedan". Men tyvärr resulterar det i ett objektifierande och romanticerande eftersom man mäter folk utifrån en måttstock som säger att modernitet, civilisation och kultur bedöms utifrån västerländska mallar.
På 1800-talet åkte Charles Darwin till Eldslandet där han stötte på Selk'nam-indianerna, ett jägar- och samlarfolk. Darwin ansåg dem vara "the most abject and miserable creatures I anywhere beheld". Han kallade dem världens mest primitiva folk, och ansåg att genom att studera dem så kunde vi förstå människans ursprung. Men så enkelt var det inte. Den sista selk'namen är nu död, de argentinska och chilenska regeringarna utlyste betalning per par indianöron man kunde uppvisa (för att exempelvis Benetton skulle kunna köpa betesmarker till sina merinofår), och detta folkmord pågick ända fram till 1970-talet, men innan Selk'namerna försvann hann antropologen Anne Chapman studera dem. De visade sig ha ett komplext trossystem, riter, ceremonier, fantastiska myter och sägner, vackra sånger och ett extremt rikt språk, som enligt Chapman, var fullt av humor och ironi. Dessa människor var alltså inte människor som handlade efter djuriska instinkter, som många kanske gärna ville tro, utan som precis som alla andra hade förmåga att reflektera över sina val, med åsikter om vad som var rätt eller fel, till exempel när det gäller barnuppfostran.
Så varför kallar man folk för ursprungliga eller naturliga, också folk som lever idag? Det är sällan illa menat, istället vill man dra fram hur fint och inspirerande det är att se hur folk "antagligen gjorde för hundratusentals år sedan". Men tyvärr resulterar det i ett objektifierande och romanticerande eftersom man mäter folk utifrån en måttstock som säger att modernitet, civilisation och kultur bedöms utifrån västerländska mallar.
Vi kan inte titta på hur urfolk runt om i världen tar hand om sina barn och säga att det är mer naturligt än de västerländska sätten sätt att göra det på. Vi kan säga att vissa folkgrupper är mer lyhörda inför sitt barns signaler, att vi kan lära oss av det, men ge dem då credit för det - de har tänkt igenom sitt handlande, de är inte bara djur som drivs av instinkter och hormoner!
 |
| Den sista selk'namen, Lola Kiepja, dog 1976. |
 |
| Selk'namerna klarade kylan i det subantarktiska klimatet på Eldslandet genom att svepa in sig i guanacoskinn (ett vildlamadjur) och smörja in sig i sälfett. |
 |
| Selk'namerna var väldigt långa, och omkringliggande folkgrupper var rädda för dem och såg på dem som jättar. |
Men kan man säga, att ett "urfolk" som verkligen lever avskilt från övriga världen, ändå lever i samklang med sin kultur och sina traditioner? Och att barnuppfostran också är en del av denna kultur/tradition? Och att vi i västvärlden till stor del helt har förlorat kontakten med våra traditioner i och med industrialiseringen och det moderna tekniska samhället? Och därmed också har förlorat vårt traditionella sätt att bemöta och fostra våra barn? Och därmed faller offer för allsköns reklam både vad gäller onödiga produkter, och diverse metoder att använda gentemot barnet?
SvaraRaderaJag skulle säga att traditioner och kultur skapas och omskapas av alla människor, hela tiden. Det finns ingen som har "mer" kultur än någon annan, det handlar ju om normer, värderingar och traditioner och det har vi ju alla. Kanske kan man prata om att en del människor lever mer i samklang med naturen än vad vi i väst gör, eftersom vi inte ser de direkta konsekvenserna av vårt handlande när vi inte ser produktion och råvaror utan bara köper en färdig produkt.
RaderaHur vi tar hand om barn är väldigt kulturellt betingat, det är lätt att ta för givet att det sättet man själv ser omkring sig är det självklara. Jag tycker det kan vara intressant att prata om "biologiskt ursprungligt" föräldraskap, som man kan diskutera mer vetenskapligt och som handlar mer om det vi alla människor har gemensamt än olika kulturer. Precis som man kan diskutera vad för mat människor som art mår bra av, om man ser att vi som människor i grund och botten har samma grundläggande behov.
Jag hann inte svara på det här innan Kim svarade ungefär så som jag hade svarat :)
RaderaDet handlar nog om begreppet kultur här, som jag tror att många tänker på som något man kan ha eller förlora, eller ha mer av än någon annan, men som i själva verket är det som Kim nämner, vilka gemensamma normer och värderingar man har. Och då lever svenskar t.ex. precis lika mycket i samklang med sin kultur som vem som helst.
Jag håller också med Kim om att ursprungligt eller biologiskt föräldraskap kan vara det som handlar om människan som biologisk varelse, att tillfredsställa de behov vi har och som har utvecklats genom evolutionen, och där ser vi ju många gemensamma drag mellan en del olika urfolk.
Jag uppskattade ditt inlägg om ursprungligt föräldraskap och är glad att du tar upp ämnet igen. Det tål att diskuteras många gånger om.
SvaraRadera/Sara
Det beror kanske också på vad man lägger i ordet "naturligt". När jag tänker på naturligt tänker jag inte alls djuriskt, utan snarare som något mer mänskligt som vi har förlorat eller är på väg att förlora. Som t ex en mer avslappnad livsstil utan stress, med mat som är bra för oss, motion som en självklar del av det dagliga livet istället för en timme i veckan på gymmet, och ett mer lyhört och accepterande umgänge med barnen. Jag kan inte lika mycket om ursprungsfolk som du, men jag tycker det är väldigt inspirerande att lära av folk som jag upplever har ett mer naturligt (människovänligt) liv än vad jag har.
SvaraRaderaMycket intressant inlägg! Har du läst Lasse Bergs Gryning över Kalahari? Jag har så här sent om sider läst den och den gav upphov till mängder av spännande tankar och aha-upplevelser hos mej. I den boken skriver han om San-folket och deras livsstil, som ger en god fingervisning om människans "naturliga" livsstil genom årtusendena sett ut, ergo hur vi borde leva för att vara våra gener trogna och må bra. Även om jag givetvis inspireras av Bergs väldigt positiva syn på San-folkets kultur och matvanor exempelvis så känner jag att han romantiserar en del. Kan det verkligen vara så där gott att leva, liksom? Exempelvis säger han att 2-3 timmar om dagen går åt till att samla mat och dela den i hela kärnfamiljen på ungefär 30 pers. Resten av dagen går åt till att sova, sjunga, prata, ha sex, dansa, bara vara. Verkligen? Jag har på känn att evolutionen gett oss en gen som driver oss till att vilja framåt, om den sedan är att ideligen förbättra arbetsprocesser, ha mer mat, sy bättre kläder eller springa snabbare. San-folket verkar så förnöjda, fast kanske de är det och det provocerar mig bara för att jag inte är det. Nu skriver ju inte Berg så mycket alls om barnuppfostran eller attityder till barnen i vardagen hos folken i Kalahari, men jag undrar ju genast huruvida det blir en barncentrerad eller familjecentrerad vardag med så mycket fri tid.
SvaraRaderaJag har en god väninna som forskar bland San-folket om barnuppfostran, (och hon är dessutom super-attachment parent :), och jag har också flera bekanta här som just tillhör San-folket, så jag kan höra med dem om någon av dem skulle vilja berätta mer om det.
RaderaJag har läst lite i den och tyckte att Lasse Berg var ganska bra på att undvika romanticeringar ändå, och att han skrev på ett fint och respektfullt sätt, men jag hann inte sätta mig in i det mer. Dock känns det som att det skulle vara svårt att applicera vår västerländska syn på tid - den linjära - och på utveckling - som något som går framåt, på folk som ser på tiden som något cykliskt. Att utvecklas betyder alltså inte för alla att gå framåt, få mer, bli "bättre" - utan kanske något helt annat. Så olika ser vi faktiskt på världen, visst är det underbart? :)
Åååå, jag skulle bli jätteglad om du frågade! Kanske någon vill skriva ett gästblogginlägg om deras syn på barn och uppfostran?
RaderaPå tal om olikheter, jag har en klokbok där tanter delar med sej av sin livsvisdom och i den säger en tant såhär: "Jag tycker inte man ska gräma sig över det som varit. Jag brukar tänka "i nästa liv". Tänk på allt runt omkring oss, inte dör buskar och inte dör gräs. De kommer upp igen och igen. Hur skulle då människan, som är så finurligt konstruerad bara leva en enda gång. Det skulle ju vara ett enormt slöseri." Underbart vackert, tycker jag. Den här tanten tänker ju också cykliskt, men tänker sig ett långt kretslopp. Jag tänker snarare att det liv vi har just nu är cykliskt, vi vissnar ibland och spirar ibland, precis som gräset och buskar. Och i sinom tid dör vi, precis som också gräs och buskar kan göra, i för dem för karga och ogynnsamma förhållanden.
Nå, nu blev det där lite OT. Ännu om Lasse Berg, han lyckas bra undvika romanticeringar till stora delar. Jag blir bara lite tveksam då han skriver om att vi borde leva ett slags samlarliv i dagens moderna värld. Han är inte själv säker på hur det ska gå till och det är ju där den gordiska knuten är, hur gör vi det? Och vill vi det? Att copy-pasta rakt av en gemenskaps koncept till en annan tror jag inte helt enkelt är möjligt.
Jag blir varm av att se deras bilder...
SvaraRaderaKommer att tänka på en intervju jag såg för bara några månader sen, med en kvinna som driver någon slags spa i Stockholm. Hon berättade att hennes spa är inspirerat av naturen och av samer och "såna människor som kanske inte tänker så mycket, men känner".
SvaraRaderaMen gud, skämtar du! Så hemskt!
RaderaInte tänker så mkt?!?!?! Herregud!
Radera