Den där trotsåldern

Émile är snart två och ett halvt år, och jag bävar inte inför den så kallade trotsåldern, eller terrible twos. Kommer den oundvikligen eller är vi redan i den? Min mamma berättar att varken jag eller min bror hade någon trotsålder, men min svärmor menar att det är väldigt viktigt att barn kommer i trotsåldern. Men handlar det inte bara om inställningen till barnet och dess vilja?

Jag vet att det är provocerande att påstå att det är föräldrarna som orsakar trotsåldern, eller att trotsåldern bara handlar om inställning, men faktum är att det är ett kulturellt fenomen, och att det har gjorts studier bland folkgrupper i Sydamerika och Afrika där begreppet trotsåldern inte finns. Gemensamt för dessa är att det inte förväntas något av småbarnen, varken att de ska dela med sig, att de ska göra som föräldrarna säger, att de ska lyda eller bete sig på ett visst sätt. Det accepteras att barn är barn, och de får lov att vara egoistiska och göra som de vill. Barnen tillåts att lära sig de sociala reglerna i sin egen takt utan att påtvingas dem, och då inträffar inte den där maktkampen mellan förälder och barn.

Idag var jag på akuten och fick chans att sitta och studera interaktionen mellan föräldrar och barn i tre ostörda timmar. Det var intressant. jag överdriver inte när jag säger att 98% av det föräldrarna sa till sina barn handlade om olika typer av befallningar. "Nej låt leksakerna vara i lekrummet!" "Var försiktig med det där!" "Stanna här!" "Gör inte så!" "Gå inte dit!" "Kom hit" "Stoppa inte in det där i munnen!" "Doppa inte händerna i glaset!". Och barnen gjorde faktiskt, i nästan alla fall, som föräldrarna sa, hur orimliga och onödiga kraven än var. Och när de avvek ett steg från förälderns befallning så höjde föräldrarna rösten, gärna med en spydig ton i rösten: "Iselin! Iseli-iin! Vad sa jag?"

Jag tror att de flesta inte alls är medvetna om hur de pratar med sina barn, och jag tycker inte att det är konstigt att dessa barn en vacker dag får lust att testa om de har någon chans alls att påverka sitt eget liv. Visst säger É nej, trots att han menar ja, eller bara för att säga det. Och då får han som han vill. Jag vill att han ska respektera ett nej, veta vad ett nej innebär och hur tungt ett nej faktiskt väger, vare sig det kommer från mig eller i framtiden från vänner och partners. Vill du inte så fine, så här ser konsekvenserna av ditt nej ut. Ändrar du dig igen så är det också okej.

Kan-själv-åldern föddes han i. Nej sa han från första dag, om än inte med ord. Jag säger inte att han inte är jobbig, men han får lov att vara jobbig. Urjobbig ibland. Men att använda sig av ordet trots implicerar att jag skulle kräva lydnad, och det gör jag som vanligt inte.

Vad är det Juul säger, att det är föräldrarna som är i trotsåldern? "Begreppet trotsålder är typiskt för en makthavares beskrivning av besvärliga undersåtar. Små barn blir som ett nödvändigt led i sin utveckling allt mer självständiga och klarar sig allt bättre själva och det är bara ett totalitärt system som kan ha intresse av att problematisera denna kontinuerliga utveckling av en unik, inifrånstyrd personlighet." 


Läs en intressant diskussion om trotsåldern här.