Om man verkligen vill lära känna ett barn måste man besöka deras sovrum, skriver Laura T. Coffey i en artikeln om boken Where children sleep, där barn från hela världen visar upp sina sovrum, från skjul byggda av plastpåsar i Kambodja till baseballrum i New Jersey till hyddor i Amazonas och kåkbostäder i favelan. Se boken här, det är fascinerande, i många fall skrämmande och alltid intressant.
Jag tänker på Émiles sovrum. Det är ett vitt sovrum med två madrasser på golvet, en garderob och en liten röd lampa som ger en mysig och varm belysning att somna till. Det är totalt fattigt och ofashionabelt, vi håller ju som sagt på och säljer ut allt vi äger och har, men vi kan i alla fall sträcka ut oss skönt på de två madrasserna, och vi sover gott allihop. Ofta går vi och lägger oss där i timmar och bara myser, kramas, läser böcker och tittar på film på datorn medan vår busunge hoppar, klättrar på oss, ammar och leker. Dessa stunder är väldigt värdefulla för oss och får oss att känna att vi lever världens lyxigaste liv, trots sunkiga madrasser och fula plastgolv.
När É föddes bodde vi i en större lägenhet, och vi flyttade dit med tanken på att bebisen skulle få ett fint sovrum som han kunde flytta till när han blev ca ett år gammal, men ganska fort insåg vi att vad vårt barn ville ha, i alla fall dessa första år av sitt liv, inte var ett stort, eget rum, utan närhet. Idag har han en liten hörna i vardagsrummet där han har sina leksaker och där han fixar med sitt medan vi gör våra grejer. När han blir större ska han få sig ett eget rum, för att som bokens fotograf säger få ha sitt "personal kingdom". Men när jag tittar på bilden ovan av Tokyo-flickan Kayas rum så undrar jag lite grann vem Kaya egentligen är, bakom allt det där.
Hur sover era barn?
 |
| Bebisen ramlade ur den höga sängen några gånger så vi slängde ut sängjäveln och började sova på madrasser istället. Skönare för ryggen också, tycker vi. |
 |
| É's hörna i vardagsrummet. |
Hejsan, vi sover två barn och två vuxna i tre sammanstripsade 90 sängar. I perioder på golvet men nu på ben. Stora pojken på snart fem har ett eget rum med leksaker men sover det gör vi tillsammans till den dag de vill flytta ut. Vi tycker det är underbart att ha dom hos oss.
SvaraRaderaLynn i skåne
Vi sover också på madrass på golvet. Eller jag och barnen gör det, och pappan sover i säng i ett annat rum. Vissa reagerar på det och tycker att det är helt galet att inte jag och min man sover i samma säng, men för oss funkar det bäst så. Det viktigaste är att alla får sova, och det får vi när vi gör så här.
SvaraRaderaDet konstiga är att de som tycker att jag och min man absolut måste samsova, de tycker också att våra små barn ska sova ensamma i egna sängar...
Leksakerna hade vi förut i ett hörn av vardagsrummet, men det blev så himla stökigt så nu har vi ordnat ett lekrum istället. Barnen är visserligen nästan aldrig där inne, utan tar med leksakerna till vardagsrummet, men det är rätt skönt att ha någonstans att stuva undan sakerna när de inte leks med.
Vi sover i en 180-säng utan ben med F som är 1,5 år. Fortsätter så länge det funkar, närheten man får är ju ovärderlig!
SvaraRaderaHar en fråga..
F har börjat slåss lite, kasta saker och liksom testa gränser. Hon ser sådär busigt låtsasarg ut när hon gör det, med ett leende som vittnar om att hon vet att hon inte ska göra så.. Hur bemöta? Vi måste ju få henne att förstå att det inte är ok att slåss, samtidigt som vi vill bemöta hela hennes känsloregister (dvs inte be ett barn som är argt att "vara snäll o kramas istället" eller liknande..) o samtidigt vill vi inte bli arga o säga nej hela tiden.. Hon slutar inte då man ber henne, utan triggas snarare o vill kolla våra reaktioner.
Frågar dig för du verkar så klok i sådana här situationer!
/m
Oj, jag vet inte hur man BÖR eller borde göra, jag vet bara att jag fräser till Aj! Vad gör du? Det gör ont! och om han fortsätter så sätter jag mig längre bort. Så tyvärr, inget vettigt svar kanske, men för mig känns det viktigt att visa att det inte är socialt acceptabelt att slåss, att det gör ont och framkallar känslor hos folk. Men kanske hade man kunnat visa det på något annat sätt? Någon annan som har idéer?
RaderaJag gör samma sak. Säger att det gör ont, att jag inte vill att han slår/biter mig, frågar varför han slår mig. Tar bort hans hand, stoppar hans slag. Visar hur man klappar fint istället, både med hans hand och genom att klappa honom själv. Det är inget som får honom att sluta bums, men jag tror att det på sikt är det bästa.
RaderaJa, jag är inne på samma sak som ni tror jag. Det handlar inte om en aktiv bestraffning utan om att visa att socialt umgänge utspelar sig i konsekvenser av olika bemötanden. Jag kan också märka att mina barn ibland skrattar när jag skrikit till av att ha blivit slagen och jag tror det beror på att de blir rädda/osäkra och vill blidka sin förälder genom att avdramatisera situationen. Man behöver alltså inte omedelbart tolka det som att barnet inte förstår allvaret eller är skadeglatt.
RaderaVi sover alla tre (snart fyra) i en 140-säng med en spjälsäng som står intill med ena sidan borttagen för att ge lite extra utrymme och fallskydd. Det fungerar väldigt bra men är lite trångt ibland så vi skulle helst vilja skaffa en större säng när barn nr 2 kommer. Vi får ibland kommentarer om att det är lite konstigt att samsova men tycker själva det känns jättebra. Däremot skulle jag gärna vilja ha ett barnrum så att alla leksakerna och kläderna kan vara där istället för att ta över resten av lägenheten, men det har vi inte plats för nu.
SvaraRaderaHemma hos oss är vi två vuxna och en nästan femåring. Vi har tre 90-sängar ståendes bredvid varandra (på ben, vi har bara haft en fallolycka). Sonen har ett lekrum, men då han bara gillar att leka rolllekar så hade han klarat sig utmärkt utan både rum och leksaker. Eller vänta. Han har börjat dra sig undan ensam för att läsa tidningar i sängen som står i det rummet. Då brukar han stänga om sig, och ber oss att inte komma in. Fuffens gör han inte, utan sitter bara och tittar i sina tidningar. Men det händer inte så ofta.
SvaraRaderavi sover i en 160 säng med Juno som är 9 månader, han har en vagga mellan vår säng och väggen som vi lägger honon i på kvällen, så brukar han sova där till 00-02 nåon gång då han vaknar och vill amma å jag tar upp honom till oss. De stora barnen som är 7 och 10 sover i sina egna rum, vissa nätter vill de sova tillsammans så då får de göra det, då brukar de sova skavfötter eller ta med en madrass in.
SvaraRaderaJuno har en liten korg med leksaker i vårt vardagsrum och en stor ullfilt på golvet där som han mest brukar sitta och leka.
ang att slåss, så jag har sagt till på skarpen direkt (så där får man INTE göra, det gör ont..) sett arg/ledsen ut och gått där ifrån om barnen har slagits, de kanske provat högst 5 ggr var och sen aldrig mer gjort om det. Sen vet jag inte heller vad man bör göra. Men det har funkat för oss.
Vi sover i en 180-säng, på ben, och T sover innerst. Han har aldrig ramlat ur, men han sover aldrig där inne själv och jag vaknar alltid när han rör sig eller när han vaknar. Än så länge i alla fall. ;) Dagtid sover han i soffan och jag sitter bredvid. I veckorna brukar maken sova i gästrummet för han blir ibland störd av mig och T.
SvaraRaderaJag är väldigt tacksam över att samsovning fungerar så bra för oss. Finns det något mer underbart än att somna med näsan begraven i sin underbara unges hår?
ville ju också skriva att ni ser verkligen glada och lyckliga ut, fast ni sover på golvet ;) Har ni bestämt vart ni skall flytta ännu?
SvaraRaderaVi delar 140cm på två vuxna, ett barn och två hundar :) Urmysigt! Nu har vi fäst en spjälsäng vid ena långsidan (andra står mot väggen) för att ingen ska trilla ur och den platsen har största hunden valt som sin.
SvaraRaderaTvå 120-sängar på två vuxna, två tvååringar och två katter. Dubbelt ska det vara. ;) Inga ben pga fallrisk men snart ska de på igen - vi upptäckte att pälsängrar och andra otrevligheter trivdes under sängen så nu ska det bli mer lättstädat igen med ben.
SvaraRaderaJ sover i spjälsäng (med en långsida borttagen) som står mot min sida av en 160 cm säng på ben första halvan av natten. Andra halvan kommer hon oftast över i 160cm sängen och sover mellan oss föräldrar. Hon kan klättra över när hon själv vill men det brukar bli efter kl 01.00 sådär då hon har en liten orolig period i sömnen.
SvaraRaderaVi började med att sova tillsammans med Tora när hon kom. Saken är den med Tora att hon började aldrig sova riktigt. Aldrig flera timmar i sträck eller hela nätter. Vi försökte sova tillsammans med henne, en av oss med henne osv. Till vi provade en dag att lägga henne i egen säng i eget rum. Då sov hon för första gången flera timmar i sträck, även om det var ett springande för för del varje natt. Och alla berömde oss för att vi lyckats så bra med att få henne att sova själv". När vi flyttade ville hon inte sova i det egna rummet utan sov mellan oss. Och då blev kommentarerna "att skulle hon sova med oss efter ha sovit ensam och snacka om att backa i utvecklingen osv". För oss var det en naturlig reaktion från hennes sida, nytt boende och börja på förskola. På natten behövde hon tanka närhet från oss och vara trygg. Hon är fortfarande kvar inne hos oss. Vi har skaffat ytterligare en säng nu bredvid våran. Dels för hon sparkas i sömnen och dels för det ska komma en bebis snart.
SvaraRaderaVi behöver alla lite mer utrymme. För mig finns det ingen brådska att hon flyttar ut igen. Hon behöver oss på nätterna och vem säger att vi inte behöver henne.
/ Johanna
En 180-säng för oss tre (två vuxna och så sonen) och den/de katter som ibland känner för sällskap och värme. Sonen innerst mot väggen, sedan jag och ytterst maken. Ibland flyttar sonen runt såklart och sover ovanpå mig eller mellan maken och mig.
SvaraRaderaInnan graviditeten sov maken och jag och katterna i en 120-säng. Gosigt tyckte vi, men andra förfasades. :D
Sedan i somras har han ett eget rum. Han sover inte i det, det gör vänner och släkt som är på besök, men han har en hel del leksaker där inne. Han kommer väl att flytta ut efter hand, men än så länge är han för liten för det (2,5 år).
Han har ett litet kök i köket och duplo och bilar i vardagsrummet som vi har täckt med budomattor att träna på när andan faller oss in. Mattorna gör att det är trevligt att leka på golvet för både vuxna och barn. Mjukare än parkett och aldrig kallt.
Jag och min man sover i en dubbelsäng, med sonen i en vagga bredvid. Vi skulle gärna vilja samsova, men låter bli dels för att min man är väldigt rädd för PSD och dels för att han brukar rulla över mig i sömnen utan att vakna, så vi är oroliga för att han skulle göra det över barnet också.
SvaraRadera