Vad gick fel? Om fussy babies och AP-föräldraskap

Jag fick en bra fråga om ett ämne som jag länge har tänkt skriva om. En läsare som ännu inte har fått barn undrar vad det var som "gick fel" med mitt barn, eftersom han trots all närhet, trots vår strävan efter att respektera alla hans behov och allt det där blev "ett svårt barn".

Först vill jag klargöra på vilket sätt jag anser att vår son har varit "svår", för det är ju ett väldigt luddigt uttryck. Redan i magen var han extremt aktiv och ljudkänslig. Mina väninnor från gravidyogan gick till exempel på bio under hela graviditeten, vilket var fullkomligt omöjligt för mig eftersom min bebis höll på att sparka ihjäl mig så fort filmen började. Redan de allra första dagarna efter födseln började folk kommentera att han var så himla "vaken" och "med". De första månaderna gjorde vi några försök på att gå på kafé, vi hade ju sett hur bebisarna låg på rad i sina vagnar utanför kaféerna och sov, eller hur de låg i armarna på sina föräldrar och ammades eller flaskmatades sådär mysigt, men det visade sig också vara omöjligt. Vår bebis bara grät och verkade hyperstressad av alla intryck. Jag minns också hur chockad jag brukade vara av att se vänners bebisar ligga i babysittern, på skötbordet eller i vagnen i lugn och ro eftersom vår aldrig hade gjort det. Det hjälpte att ha honom vid bröstet konstant, dag som natt, men så fort det var minsta ljud eller annat i rummet så blev han distraherad, nyfiken och stressad. Vi upplevde att han från första dag tog in allt, på gott och ont, och att han hatade att vara bebis, att han kände sig fångad i sin kropp. (Visst är ni flera som har upplevt det?) Han var så extremt rastlös och ivrig med allt, ville lära sig allt, göra allt vi gjorde, och redan innan han hade fyllt fem månader var han redo att slita sleven ifrån våra händer och ta över matlagningen själv. Visst lät vi honom delta i mycket, men raseriutbrotten uppstod när han insåg att han inte klarade av att göra allt han hade tänkt sig. Det var mycket gråt och konstant kinkighet under den här tiden, men bröstet hjälpte ofta, i alla fall tills nästa distraktion uppstod. Jag vet att många säger att "det låter helt normalt", men tro mig, det var rätt extremt, och folk påpekade det jämt och ständigt.

Miranda skriver om Attachment Parenting och hur risken är att föräldrar förlitar sig för mycket på AP-verktygen; amning, bärande och samsovning, när det viktigaste är helheten, att föräldrar och barn trivs ihop. Som The Feminist Breeder skriver kan många föräldrar till svårtröstade barn, (som på engelska kallas "high-need babies" eller "fussy babies") uppleva att det typiska AP-snacket känns som ett hån. I AP-litteratur läser man ofta att "bara du gör så här så kommer du att få ett nöjt barn", eller att afrikanska barn inte gråter, eller att tillfredsställda barn är lugna och avslappnade. Men självklart är det inte alltid så, och det ÄR en myt att afrikanska, melanesiska, indianska eller balinesiska barn inte gråter. Jo, de gråter, tro mig, jag har varit på världens mest avlägsna platser där barn ammar fritt och bärs dygnet runt, och de gråter, och jag har till och med sett folk på dessa platser strunta en stund i att barnet gråter. Men barn föds alltså inte som blanka ark, de föds med ett bestämt temperament, och high-need babies finns i alla kulturer. Det finns en berömd studie bland maasaierna där bebisar som kategoriseras som high-need är de som visar sig ha störst chans att överleva svält eftersom det är de som får amma mest. Man behöver alltså inte se på det som något negativt att få ett jättekrävande barn eftersom de alltid är så tydliga med sina behov.

När É var nyfödd sa folk alltid till oss att vi borde passa på och njuta när de var så små, för så fort de börjar krypa, eller gå, så blev det genast jobbigare, och sen, när de kommer i trotsåldern blir det outhärdligt. För oss har allt bara blivit oändligt mycket lättare ju äldre han har blivit, och ju mer han har klarat själv. Det är som om hans kropp börjar hinna ikapp hans självbild, och ju mer han klarar av, desto nöjdare blir han. Runt ett års åldern började vi kunna andas ut för första gången, och mer och mer kände vi att det var en ren fröjd att vara hans föräldrar.

Psykologen vi hade kontakt med under det första året sa att fussy babies behövde mycket strikta ramar, mycket gränser och bestämda scheman för både mat och sömn. Han sa att det var viktigt att lära honom att somna själv och aldrig amma honom till sömns. Ofta har jag tänkt på hur det skulle ha blivit om vi hade kört denna auktoritära stil och fört krig mot vårt barn. På fussy baby-hemsidor står det att dessa barn responderar väldigt dåligt på gråtmetoder á la 5-minutersmetoden. De kan gråta i timmar, dagar och veckor utan att ge upp. Det skrämmer mig att det finns föräldrar som ändå envisas med att försöka. Jag har undrat hur det hade sett ut om vi skulle ha försökt styra honom mer, förvägrat honom konstant närhet, ignorerat hans gråt när han inte ville sitta i bilen eller liknande. Jag tror att vi hade fått ett trotsigt, argt och sorgset barn. Ibland skriver jag bara om svårigheterna, och inte om hur tacksam jag är över att livet har gett mig just detta barn. För ja, han har fortfarande en bestämd vilja, men han är idag också är en otroligt samarbetsvillig, lugn, kärleksfull och glad unge. Det går alltid att prata med honom och övertala honom med ord och han litar alltid på att vi vet hans bästa och att vi aldrig lurar honom. Inget gick fel, tvärtom. Allt har bara blivit bättre, enklare, mysigare. 

Konklusionen är att jag inte tror att man ska förvänta sig att ett lyhört föräldraskap automatiskt ger lugna nöjda bebisar, men att jag tror att detta förhållningssätt är det bästa, i synnerhet för "svåra" barn. Att föra krig mot dessa barn tror jag är dömt att misslyckas. Love bombing, respekt, frihet och närhet, det tror jag på.