Jag håller på med min sista termin på universitetet, och jag har seriöst lust att unschoola mig själv. Fråga: Blir jag en dålig förebild för mitt barn? Mamma är en quitter, en loser, som hoppar av skolan sista terminen. Eller blir jag en god förebild: Mamma ger fan i titlar, ber stressen dra åt helvete och följer hjärtat och gläder sig över allt hon har lärt sig? Jag kan inte bestämma mig. Svaret hade varit självklart om jag hade velat satsa på en karriär inom det akademiska, eller få ett vanligt jobb, men det kommer aldrig att inträffa. Jag vill leva ett annat liv.
Mitt förhållande till studier har alltid varit ambivalent. Jag har alltid gillat skolmiljön och alltid haft det lätt i skolan, men min familj har alltid har haft höga krav på mig, och förväntat sig endast de bästa resultaten. Så här illa var det: Jag hade alltid "alla rätt". Hände det någon gång om året att jag kom hem med ett endaste fel så var det det min mamma påpekade: "Varför skrev du fel där? Du vet ju svaret." Och det har följt med mig. Bara tanken på att någon gång få ett sämre betyg än A på någon kurs på universitetet gör mig skräckslagen, och jag stressar ihjäl mig varje terminsslut. Det går ut över min hälsa och över mitt barn. Så vad fan sysslar jag med? Är det värt det?
Jag drömmer alltså om att unschoola mig själv. Läsa alla de där böckerna jag har samlat på mig i många år men aldrig haft tid att läsa, för att jag har suttit och tvingats läsa saker jag inte har velat läsa. Sy mer, vara mer med mitt barn, pyssla, göra smycken, öppna en Etsy-shop, hitta på roliga bokmanus, vara mer ute i naturen, göra en större utställning, lära mig att sticka. Vara en förebild för mitt barn, inte i hur man lyckas inom karriärslivet men i hur man lyckas med att leva lyckligt.
hoppa inte av!! en termin kvar? SÄNK KRAVEN, och sedan är den snart slut. våren går ju dessutom fort av sig själv. sedan kan du ju göra allt det är vad du vill i alla fall.
SvaraRaderaFast jag vet inte hur jag skulle kunna sänka kraven, utbildningen har ju krav för att jag ska kunna ta examen. Uppsatser som ska skrivas, sidantal, föreläsningar som jag måste vara på. För att uppfylla de kraven måste jag ju ändå läsa all kurslitteratur och det tar tid.
RaderaÅh, vad jag känner igen mig i de funderingarna! Har två år kvar på en 5,5 år lång utbildning och är helt utarbetad. Efter jul var det så illa att jag hade dagliga panikångestattacker och bara grät hysteriskt. Nu är det lite bättre, har försökt använda januari till att vila och ta hand om mig, men jag frågar mig varje dag om det är värt det. Samtidigt utbildar jag mig till ett yrke som jag tycker är viktigt och som jag längtar till att utöva...
SvaraRaderaGör det val som du och din familj mår bäst av, jag tror att det bara är du själv som skulle se dig som en quitter. É behöver en mamma som är lycklig och kärleksfull, inte en som har en viss examen. Att våga gå sin egen väg och leva efter våra egna ideal - är inte det den bästa förebild vi kan vara för våra barn?
//Jenny
Jag har tänkt mycket på sådant här i dagarna. Att man idag bara anses som lyckad, framgångsrik och lycklig om man har ett bra jobb eller en fin utbildning. Om jag skulle leva så hade jag aldrig haft tid med sådant som är viktigt för mig. Hur sjukt är inte det egentligen? Jag tror att man är en bättre förebild i frågan om man vågar följa sitt hjärta, oavsett om hjärtat säger bra jobb eller ett annat typ av liv.
SvaraRaderaKämpar själv med liknande tankar just nu, men är på slutskedet av en doktorsavhandling... har aldrig drömt om att bli akademiker (har velat bli författare och konstnär), men älskar att utforska, söka, läsa, skriva och tänka, dela kunskap osv. Men gillar inte stämningen på universiteten, gillar inte spikraka karriärer och effektivitetsprat, vill inte bli en bitter stressad professor som inte har tid att forska själv (för så är det tydligen idag) och som sliter ut sig för en massa byråkrati och för att pressa ut studeranden genom en "kunskapsfabrik"... försöker motivera mig själv genom att tänka att avhandlingen är min möjlighet att bidra med något och att skapa något som är en plattform för att få göra precis vad jag vill sen... har under perioder varit en sådan som måste få höga betyg, men har märkt att det inte alltid lönar sig att vara duktig. Visst man kan ha höga ambitioner, men sen måste man låta kroppen visa vad den klarar av, man ska inte låta tryck utifrån och förväntningar styra alltför mycket. Men det är en svår balansgång det här mer att vilja prestera, men samtidigt leva mer närvarande och accepterande, älska sig själv oberoende av hur man lyckas fullfölja mål, och i stället glädjas när lusten finns att skapa och lära sig... ingen lätt sak alls...
SvaraRaderaJag tog aldrig ut min examen efter avslutade studier (glömde av det först, och när jag försökte senare blev det bara strul) men har inte haft några problem att få jobb. Ingen har frågat efter ett examensbevis utan är mer intresserade av vem jag är och vad jag kan. En lista över kurser och projekt säger mer än ett diplom.
SvaraRaderaDu beskriver för övrigt mitt drömliv i det sista stycket. Problemet är bara hur man ska försörja sig så att man får tid till allt det där?
Man kan försöka leva på det, och sänka sina krav på boendestandard och konsumtion, men det är en osäker inkomst och kanske blir det inte alls roligt om man måste jobba med det istället för att bara ha det som hobby. Men det är det jag vill försöka göra i alla fall...
RaderaDu har rätt i att det går att få jobb utan diplom, i alla fall när det gäller vissa jobb. Det har funkat för mig också.
Jag vet hur det känns, kämpade mig igenom en civilingenjörsutbildning på 5 år jobbade som det i ett år och hatade det. Jag har fortfarande 10 poäng kvar att ta på utbildningen men jag vägrar. Jobbet kändes så meningslöst och det var inte ett sånt liv jag ville leva. Har växt upp med mycket krav hemifrån och man skulle antingen bli läkare eller ingenjör. Så jag fick aldrig bli det jag ville bli.
SvaraRaderaJag tycker att du ska göra det som känns bäst i magen och i hjärtat. Ett tips kan ju vara att du pluggar på deltid, eller kanske tar ett år ledigt för att varva ner lite och bli av med alla krav och måsten.
Om du väljer att hoppa av helt så tror jag inte att din son kommer att se dig som en quitter utan som en väldigt vis mamma, som du säger, vad ska man med titlar till om man ändå inte kommer att arbeta inom akademin.
Lycka till!
Jag har redan tagit det på deltid och tagit mig några pauser under åren, så om jag ska göra det så får jag göra det nu, för vi kommer inte att vara kvar här länge till, men det känns rätt att sluta. Jag hade aldrig några krav om yrken hemifrån, bara bra betyg (så att jag kunde göra vad jag ville), men det känns ändå läskigt inför familjen. Men i alla fall, att sluta är att göra det jag vill och ta makten över mitt eget liv.
RaderaOch tack :)
RaderaEn sak som jag lärde mig genom allt det jobbiga var att det bästa sättet att få en bra självkänsla och som du säger ta makt över sitt liv är att göra det som man själv vill göra.
RaderaVi växer upp med att tillfredställa andra hela tiden. När man gör det man själv vill och tar makten över sitt liv så kommer självkänslan med på köpet :) Den stora klumpen jag kände i magen hela livet och tomheten försvann helt när jag bestämde mig för att göra det jag vill istället för det som förväntades av mig.
Heja dig! Ta makten över ditt liv, det är mycket viktigare att visa sitt barn att man kan det än akademiska titlar :)
Hoppas du tar de beslut som känns bäst för er :)
Kanske privata frågor.. (svara om du vill) :)
SvaraRaderaHur ser era planer ut? Flytta långt bort förstår jag..men vad innebär det praktiskt? Vad ska ni leva av? Tror du en avslutad utbildning hjälper dig/er i era planer?
Nej, en avslutad utbildning kommer inte att ge mig något för det jag vill göra. Vi ska flytta och se vart livet leder oss, vad vi ska göra. Jag är säker på att något bra kommer att komma i vår väg. (Och ja, vi har ett par-tre olika planer som känns väldigt realistiska och spännande :)
RaderaHeja dig!
SvaraRaderaKlart du ska unschoola dig själv! Det finns som många sätt att samla kunskap på! Jag har förstört mig själv genom skolan, men blev till slut illa tvungen att hoppa av då jag brände ut mig totalt, har fortfarande otroligt svårt vara närvarande i någonting då jag levt i så många år efter klockan och med ständig stress och oro inför diverse skoluppgifter etc. Jag är övertygad om att du inte skulle kunna bli något annat än en förebild för din son och andra i din omgivning.
Frihet och kärlek!
Haha, ja, klart jag ska eller hur! Jag känner också att jag håller på att bränna ut mig, men igår tog jag beslutet och vi jublade och firade med god mat och nu har jag redan anmält mig till en fotokurs och ska köpa kamera och sy och göra en massa kul!
RaderaKram!
Jag tycker att du tänker klokt. Jag tror inte att det egentligen spelar någon roll vad du väljer, du är en förebild i hur du tänker kring dina val och jag tror att det är det som påverkar våra barn. Följ ditt hjärta helt enkelt och du kommer att ge E de bästa förutsättningarna för att följa sitt!
SvaraRaderaTack för en fantastiskt inspirerande blogg!
/Åsa
Tack, så värmande att höra! :)
RaderaHm, klurigt! Eller ja, inte för dig om du redan bestämt dig förstås och du har goda poänger. Det beror mycket på ens bakgrund också tycker jag. För egen del är studierna räddningen från mig själv, där lättja och obeslutsamhet målat in mig i ett hörn av självförakt och bristande valmöjligheter. Det är hur jag bevisar för mig själv och kanske mina barn så småningom att det finns ett egenvärde i att ägna sig åt saker med långsiktiga värden och att slutföra även det som inte alltid är lustfyllt. Det låter säkert galet men jag har bara gjort saker som är lustfyllda på kort sikt i mitt liv och det har inte fört med sig särskilt mycket gott, så jag tror människor kan hamna där det är rätt att handla utifrån plikt snarare än lust ibland. Och precis som du hade jag perfektionistiska föräldrar och mitt sätt att revoltera mot det var att inte vara karriärist. Det gick inget vidare med det projektet, som sagt.
SvaraRaderaJag tror inte att det är alla förunnade att välja att inte utbilda sig eller överhuvudtaget unschoola, utan det förutsätter ju målmedvetenhet, självkänsla och kompetens, att vara självgående och därmed alltså klara sig utan utbildning. Många har säkert blivit så passiviserade och kulturpräglade att de inte vet vilka de är eller vad de kan göra om de inte går den gängse vägen till ett yrke (som kräver utbildning eller ej). De blir i stället utslagna ur samhället, glider igenom maskorna i skyddsnäten osv. Så, med det sagt tycker jag inte att det går att propagera för unschooling rakt av i vårt samhälle (om än på politisk nivå arbeta för en annan barn- och pedagogiksyn). Dessutom tycker jag att högskolan är nödvändig just för forskning och vetenskap, där det institutionella är en förutsättning för auktoritet och trovärdighet, tror jag.
Men - om du vet att du inte har någon nytta av din sista termin är det så klart inget du ska göra mot din vilja! Då är det ju ett slöseri med tid, särskilt om du känner dig trygg med att ni klarar er oavsett. Något jag tror är väldigt värdefullt att visa för sina barn är att det är möjligt att stå emot samhällets förväntningar och ändå vara lycklig och känna trygghet och mening. Den där lärdomen om slutförande och uthållighet lär sig säkert É oavsett, såvida han inte bara har det i sig via er.
Men det är väl ändå ingen som har propagerat för unschooling för alla? Eller sagt att högskolan är onödvändig? Många unschoolers går dessutom på universitetet som vuxna. Jag tror inte att någon skulle vilja leva i ett samhälle där det varken finns utbildningar eller specialister inom något område, det är ingen som propagerar för det överhuvudtaget.
RaderaIngen aning, jag är väldigt oinsatt i unschooling, har bara läst om det genom dig och de ställen du länkat till! Men där fick jag intrycket att de tyckte unschooling är överlägset konventionell skolgång och vill lobba för det - och jag antar att jag utgår lite ifrån en tanke om ett kategoriskt imperativ eller nåt. Om det är bra så ska alla (kunna) göra det, typ (vadå typiskt svenskt att eftersträva konsensus och likriktning, right? ;) ). Men unschoolingrörelseni stort kanske anser att det ska finnas en offentligt driven skola? Bara att folk ska ha rätt att välja (för sina barn, som det väl blir) ifall de ska gå i den eller ej?
RaderaJag är helt säker på att du kommer att vara en bra förebild, inom väldigt mycket. Det låter så klokt det du skriver och jag blir verkligen motiverad av att "hemskola" min framtida barn =)
SvaraRaderaHejjjaa hejja, jag gillar det här inlägget. Oavsett vad du gör, så sänk kraven, fast jag vet att det är sjukt svårt :)
SvaraRadera