Trauman vid matbordet

För några dagar sedan pratade jag och min mamma om frustrationen hon kände inför att jag matvägrade i princip hela barndomen. Hon minns särskilt en gång när jag skulle på skolutflykt och hon lät mig bestämma själv precis vad jag ville ta med i matsäcken för att försäkra sig om att jag inte skulle komma hem med matlådan oöppnad, som jag alltid gjorde. Jag bad entusiastiskt om grillad kyckling med pommes frites, ett grönt äpple och läsk. Hon stekte en hel kyckling i ugnen och ordnade allt precis som jag hade bett om, trots att vi i vanliga fall aldrig åt pommes eller drack läsk. Jag hade sett klasskamrater ta med sig det och ville ha detsamma. Men när jag kom hem från skolutflykten nästa dag var matsäcken ändå oöppnad. Dagarna som följde blev rena mardrömmen för mig. Mamma blev så rasande att hon satte upp ett schema: måndag - bruna bönor, tisdag - lins- och fläskgryta, onsdag - fisk, torsdag - stekt lever, osv. Alla de rätterna som hon visste att jag hatade allra mest skulle hon liksom plötsligt lära mig att äta. Tack och lov tog helvetet slut på tisdagen då vi fick besök av en vän som stod upp för mig och talade min mamma till rätta.

"Vad ville du uppnå med det?" frågade jag henne nu. "Jag var nog mest bara arg och frustrerad och jag var en idiot" sa hon. Och så berättade hon om sin barndoms traumatiska upplevelser av mat, och hur hon ofta såg sina kusiner få stryk vid middagsbordet och sen bli tvingade att äta upp allt på tallriken.

Själv minns jag hur det var i skolan. Man fick inte själv ta av maten, det var mattanterna som slängde en skopa fiskgratäng på tallriken och sen skulle man äta upp den. Om man inte ville äta upp maten fick man gå till läraren och be om lov att slänga maten, och ibland fick man beskedet att gå och sätta sig igen och äta lite till. Jag brukade arrangera om maten på tallriken så att det såg ut som om jag hade ätit mer av den, och med svettiga händer gick jag tillbaka efter en stund och bad om att få slippa äta mer. Och sen, det ständigt dåliga samvetet för att man inte åt upp maten. Den ständiga oron när man stod i matkön. Köttbitar som växte i munnen, servetter med utspottad potatismos och blomkrukor fulla med gömda korvar.

Det finns dagar då É inte vill äta alls, eller då han bara vill äta frukt, eller bara riskex. Vi har bestämt oss för att inte göra en sak av det. Tack och lov ammar han, och tack och lov tar han igen det efter ett tag, då han har dagar då han äter som en vuxen människa. Oavsett så tänker jag att det att tvinga eller truga är otroligt dumt. Det fina med att vara vuxen är att ingen tvingar en att äta mat man inte tycker om, och man har faktiskt rätt att inte tycka om mat. Det dröjde nog ända tills jag blev vuxen tills jag fattade att det fanns mat min mamma inte tyckte om, för vuxna verkade alltid ge intryck av att man måste gilla all mat - ärtor och överkokt broccoli och seg, stinkande fisk och allt - in skulle det!

Jag har hört att barn som inte går på dagis oftare äter mat som av de flesta andra barn anses vara äcklig mat, och att barn lätt påverkas av vad kompisarna (eller föräldrarna såklart) tycker är god och äcklig mat. Här hemma får man lov att inte gilla viss mat. É vill gärna mata oss. Mums, kan jag säga, men när skeden är på väg till pappa så säger vi som det är -Nej, pappa gillar inte det. Du och jag tycker att det är gott, men inte pappa. -Nei, ikke til meg, säger pappa. Du og mamma får spise, æ liker ikke det.

É vet vilken mat vi tycker om, och han vet att han inte behöver tycka om all mat och att han aldrig någonsin behöver stoppa in något i sin kropp, som han inte vill ha där. Det är hans kropp, så enkelt är det.

Hur man gör med totalt matvägrande barn vet jag inte och det har nog många olika orsaker, men här finns en TV-dokumentär om barn och mat, med en del faktiskt fina, lite annorlunda förslag på hur man kan hjälpa sitt matvägrande eller fast food-tokiga barn att våga smaka på ny mat.