Amningsbloggen önskar oss gott nytt år och delar med sig av ett filmklipp om hur nyfödda barn, om de ges möjligheten, har förmågan att själv kravla sig fram till bröstvårtan. Innan mitt barn föddes hade jag läst och sett filmer om detta, och i en bok läste jag en fantastisk historia om ett skandinaviskt team av barnmorskor som var på studiebesök på ett sjukhus i Ryssland. Under en rond hade de träffat en mamma som låg apatisk i en sjukhussäng medan hennes bebis matades med ersättning av sköterskorna. Läkarna förklarade att mamman inte hade mjölk och att barnet verkade ointresserat av bröstet. De skandinaviska barnmorskorna hade frågat om de hade provat att lägga barnet på mammans mage så att det själv fick leta sig upp. Nej, det hade de inte, svarade de, och det tyckte att hela tanken var fullkomligt absurd. Hur skulle det kunna hjälpa? De skandinaviska barnmorskorna sa att de inte kunde lova något, kanske tog det en timme, kanske tog det en vecka, men de insisterade och fick tillslut lov att prova. Det tog fem minuter! När de ryska läkarna kom in låg barnet i mammans armar med ett ordentligt tag om bröstvårtan, och mamman hade tårar i ögonen av lycka.
När mitt barn fortfarande var pyttelitet åkte min väninna på en internationell amningskonferens i London och kom sen hem och berättade att det stora samtalsämnet hade varit "laid back breastfeeding", och att alla hade varit så lyriska över föreläsningarna om det. Laid back breastfeeding är helt enkelt att amma halvliggandes, helt avslappnat med barnet ovanpå en, mage mot mage. Det ska vara en optimal position då barnets biologiska reflexer stimulerar amningen på olika sätt. Och då tänker jag: Vad fan höll de på med där på BB när de skulle hjälpa mig med amningen? Tvingade mig att sitta upp, rak i ryggen, tryckte ner mina axlar, gav mig en sträng befallning att slappna av, nöp mig om bröstvårtan och tryckte in den i munnen på min vilt skrikande bebis. Inte så konstigt att hela min kropp låste sig och stängde av totalt. Jag vet, jag bara vet, att allt hade gått så mycket bättre om jag bara hade fått ett par ostörda timmar, hud mot hud med min bebis på min mage.
Läs mer om laid back breastfeeding här, och se den underbara, roliga lilla filmen nedan, om hur kängurubebisarna föds och hittar till bröstet.
Ingen försökte tack och lov trycka in mina bröst i munnen på bebisarna, men inget av mina barn har fått krypa till bröstet själva, det har mer varit "lägg dig på sidan och barnet bredvid och hjälp henom så hen ligger framför bröstvårtan". Nu funkade ju det också (eller, ja, egentligen inte med ettan, det tog en vecka innan han på riktigt fattade grejen), men lite synd är det. Jag undrar om barnmorskorna känner stress, att barnet "måste" ta bröstet så fort som möjligt för att amningen ska funka? Det smittar ju lätt av sig på mamman, andra gången visste jag ju egentligen det här med "breast crawl" men kände ändå att "nu måste hon ta bröstet". Då hade det varit skönt med en bm som manat till tålamod och låta barnet leta sig fram själv.
SvaraRaderaMan blir fullkomligt vansinnig när man hör om liknande övergrepp (för det är precis vad det är!) Nu gick min senaste förlossning utan komplikationer, men ändå fick man bokstavligen slita tösen ur bms händer för att lägga henne vid bröstet som första händelse i hennes liv, de skulle annars först linda in henne i diverse handdukar och filtar, gu bevars... :/ Ännu sämre var det för vänninan som blev erbjuden en sovpaus på några timmar direkt efter (pappan kunde ju hålla så länge) och sedan "uppläxad" hur man ammar med slitande händer vid brösten... nej, fram för riktig och viktig information!
SvaraRaderaJag hade stora problem med taget de första veckorna när jag ammade min dotter. Hemska sår på bröstvårtorna, superont, inflammation... Det vände först när jag fick veta att man kan liggamma (det tänkte inte BVC på att berätta) och där, trött, mitt i natten, inte orkade annat än att låta ungen själv ta tag om bröstet. Dittills hade jag - enligt de instruktioner jag fått - försökt tajma hennes gapande och föra hennes huvud till bröstet.
SvaraRaderaMed barn #2 gjorde jag så från början - la honom vid bröstet och lät honom själv ta tag. Och det blev inga problem med taget, och inga sår. Plus att det var väldigt mycket mer avslappnat.
Å ena sidan behöver "folk" (mammor, BVC, etc) mer information om amning, men på sätt och vis är det ibland tvärtom. Istället för detaljerade steg-för-steg instruktioner, riktlinjer, viktlinjer, så behöver alla parterna bara slappna av.
Vår lilla fick kravla två gånger...först till pappas håriga bröst och suga lite där eftersom jag var alltför medtagen direkt efter hennes födelse.Läkarna drog dessutom iväg med henne en sväng för att kolla att allt var ok efter en lång förlossning. Men sedan lades hon på mitt bröst, hittade fram själv och började suga med rätt grepp alldeles utan hjälp. I två dygn låg vi sedan så hud mot hud, ammade, ammade, ammade. Allt gick hur bra som helst..det knäppa är att ändå kände sig en bm tvungen att komma fram och rycka i mitt bröst och försöka trycka in vårtan i munnen på mitt barn..trots att jag sa att vi ammat med rätt grepp sedan första stund..
SvaraRaderaNär mitt första barn låg i magen tänkte jag att när han kommer upp på magen ska han få hitta bröstet själv eftersom jag läst att bebisar kan det. Men när han sen föddes blev jag så omtumlad att det inte blev så ändå, barnmorskan hjälpte mig att lägga honom till rätta (det skedde med stor respekt, så det var ändå en positiv upplevelse).
SvaraRaderaNär min dotter föddes hade jag lite mer sinnesnärvaro och lät henne krypa till bröstet helt själv. Det var så otroligt häftigt att se. Denna lilla människa, bara någon minut gammal, kunde helt på egen hand krypa dit, få in tutten i munnen och börja suga. Fantastiskt!
Jag själv fick faktiskt inte amningen att fungera smidigt förrän JAG SJÄLV kom på att jag kanske skulle prova att halvligga och ha min bebis på magen och att han skulle få söka själv efter bröstet precis som man gör efter förlossningen. Och då var han runt 3 veckor gammal.
SvaraRaderaJag hade kämpat med svett, blod och tårar med amningen, haft sår så köttbitar lossnade och mjölkstockning med hög feber och jag grät grät grät varje gång jag skulle försöka få min son att amma. Och han skrek skrek skrek varje gång han skulle till bröstet. Båda var så stressade och han hade så svårt att ta tag, så jag var så himla nära att ge upp amningen. Gav ersättning en hel del av tiden.
Jag kunde inte få till det att liggamma på sidan och satt där med alla kuddar omkring mig rak i rygg, för att kunna sitta så som BB, BVC och alla andra rådde. Det gav sån ångest att det inte funkade.
Som sagt fick jag idén själv om att låta honom söka själv och plötsligt tog han bröstet utan att skrika och utan att jag behövde kämpa. Min lycka var total.
Idag ammar jag ännu för fullt och min son är över året. Han älskar att amma och vi kommer inte sluta på länge.