Mina föräldrar var stora reggaefans när jag var barn, och de spelade in ett videoband med reggaemusikvideor till mig som jag tittade på om och om igen. Bob Marleys Waiting in Vain (se nedan) kunde jag titta på hundra gånger om dagen. Jag älskade den, flickorna som sprang hand i hand på stranden och badade i havet. "Mamma, mamma, hon är så söööt den där flickan, jag är kääär i henne!" sa jag och pekade på flickan i dreads. "Meh!" sa mamma förvånat. "Det där är ju ingen flicka! Det är en pojke! Det är Bob Marleys son!"
Alltså, än idag minns jag hur chockad jag blev. Hur himla besviken och lurad jag kände mig, och allra mest sur kände jag mig på min mamma som kom och förstörde allt. (Och än idag är jag besviken på den sunkiga videon när jag ser den.) Men i alla fall, jag hade alltså ännu inte fattat att det var det motsatta könet man förväntades gilla. Det förvånar mig lite grann, men det dröjde nog inte lång tid innan jag insåg det.
Som sjuåringar lovade jag och min kusin varandra att vi var de första som skulle få veta det om någon av oss var homosexuella. Sju år senare höll han sitt löfte och kom ut inför mig. Jag minns idag vilken pinsam situation det var, trots att vi stod varann så nära, och trots att vi båda visste att jag visste, och alltid hade vetat.
Jag har skrivit det förut, jag vill inte att mitt barn ska behöva komma ut ur garderoben inför mig. Jag hade känt att jag har misslyckats då. Han ska inte behöva ligga i nån jävla garderob och våndas ens i en sekund, eller undra hur jag skulle ta det. Han ska få lov att bli kär i vem han vill utan att behöva förklara sig över huvud taget.
Några år efter att min kusin kom ut inför mig flyttade han temporärt in hos vår morfar. Hans dåvarande pojkvän hängde där jämt och ständigt, och en dag hade vår moster fått nog. "Nu måste du berätta för morfar!" sa hon. "Han har rätt att få veta sanningen om T!" Det var tidigt morgon och hon slet upp morfar ur sängen. "J har något att berätta för dig", sa hon upprört. Morfar var fortfarande yrvaken. "Berätta då!" befallde hon min kusin. "Jo eh... T är alltså min pojkvän," sa han. Morfar såg helt likgiltig ut. Moster blev irriterad: "Pappa! Han är gay!" Morfar svarade bara "Jaha?" "Men pappa, du fattar inte! Han är bög, homosexuell!" Min kusin vred sig i stolen och började känna sig riktigt nervös.
Morfar reste sig långsamt upp och gick mot dörren. På vägen ut sa han till min moster: "Har du inget bättre för dig än att väcka mig bara för att säga det? Det är väl inget att berätta? Nu kan du dra åt helvete och låta mig sova och folk leva sina liv i fred."
Ungefär så. Underbare morfar, det ska inte vara något att berätta.
Några år senare är jag säker på att samma moster var tacksam över att ha en pappa som tycker att det inte är något att berätta. Hon träffade en kvinna och blev kär, och ja, det är de som genom lesbisk magi fick fem barn. :)
Läs förresten om utställningen och boken Gay Kids - Kule barn som også finnes.
Jag har skrivit det förut, jag vill inte att mitt barn ska behöva komma ut ur garderoben inför mig. Jag hade känt att jag har misslyckats då. Han ska inte behöva ligga i nån jävla garderob och våndas ens i en sekund, eller undra hur jag skulle ta det. Han ska få lov att bli kär i vem han vill utan att behöva förklara sig över huvud taget.
Några år efter att min kusin kom ut inför mig flyttade han temporärt in hos vår morfar. Hans dåvarande pojkvän hängde där jämt och ständigt, och en dag hade vår moster fått nog. "Nu måste du berätta för morfar!" sa hon. "Han har rätt att få veta sanningen om T!" Det var tidigt morgon och hon slet upp morfar ur sängen. "J har något att berätta för dig", sa hon upprört. Morfar var fortfarande yrvaken. "Berätta då!" befallde hon min kusin. "Jo eh... T är alltså min pojkvän," sa han. Morfar såg helt likgiltig ut. Moster blev irriterad: "Pappa! Han är gay!" Morfar svarade bara "Jaha?" "Men pappa, du fattar inte! Han är bög, homosexuell!" Min kusin vred sig i stolen och började känna sig riktigt nervös.
Morfar reste sig långsamt upp och gick mot dörren. På vägen ut sa han till min moster: "Har du inget bättre för dig än att väcka mig bara för att säga det? Det är väl inget att berätta? Nu kan du dra åt helvete och låta mig sova och folk leva sina liv i fred."
Ungefär så. Underbare morfar, det ska inte vara något att berätta.
Några år senare är jag säker på att samma moster var tacksam över att ha en pappa som tycker att det inte är något att berätta. Hon träffade en kvinna och blev kär, och ja, det är de som genom lesbisk magi fick fem barn. :)
Läs förresten om utställningen och boken Gay Kids - Kule barn som også finnes.
Känns väldigt nära till hands att tänka att det var hennes egen ångest som kom fram när systersonen skulle tvingas berätta. Som att hon själv ville se reaktionen. Härliga morfar! =)
SvaraRaderaJag håller helt med dig, det är rätt självklart att om man nu säger sig älska sitt barn som det är, då ska man också mena det fullt ut.
SvaraRaderaVilken härligt vidsynt morfar du hade. Min egen släkt har alltid varit totalt emot homosexuella, varje gång sånt har kommit på tal har alla på extremt tydligt sätt uttryckt sitt äckel över homosexuella.
Personligen har jag aldrig någonsin förstått varför folk tycker så illa om just homosexuella. Liksom, vem fan har att göra med vad två vuxna, samtyckande människor sysslar med mellan hemmets fyra väggar.
Däremot har jag alltid haft svårt för Pridefestivalen, läderbögar och dylikt och deras besatthet över att visuellt tvinga på folk sin sexualitet. Jag tycker att det i allmänhet är väldigt osmakligt att se ett par hångla upp varandra offentligt så saliven sprutar, detta oavsett om paret är homo eller hetero. På det viset är jag väldigt pryd, håll det privata privat tack.
Men att hålla handen, kramas och pussas är bara fint att se, tycker jag. Jag hade gärna önskat att homosexuella skulle göra så mer offentligt, för att verkligen synas som vanliga tråkiga (mysiga) Svenssons.
När omgivningen ser på sådana homopar lika uttråkat som de ser på heteropar, kommer de barn som är homosexuella förhoppningsvis inte känna att de behöver leva i en garderob överhuvudtaget.
Håller verkligen med! Även om parförhållanden och sex inte kommer på tal så värst ofta med ungarna ännu så är jag noga med att alltid tala om att det finns massor av olika sorters kärleksförhållanden och att alla inte måste gilla endast det motsatta könet. Å andra sidan så vet man nog tidigt hurdant ens eget barn är (sonen har nu en fas där han vill pussa "fina kvinnor" på TV:en t.ex. samtidigt som han bara leker med pojkar i förskolan... alltså rätt typiskt heterobeteende). Men har nog märkt att när jag ibland säger sånt som "om nu sonen råkar vara homosexuell så..." osv. så hickar folk till. Man får tydligen inte se det som något oproblematiskt. För mig är det verkligen helt oproblematiskt. Som sagt finns det "lesbisk magi" och också kanske "manlig, homosexuell magi"? :)
SvaraRaderaHahahaha vilken fin morfar.
SvaraRaderaSå jäkla bra av din morfar och åh vad jag håller med dig/honom, att komma hem med en partner ska aldrig behöva vara något ångestfyllt för ett barn! Jag önskar så innerligt att garderoberna ska utrotas snarast!
SvaraRadera