Mångfaldig skönhet

Först: Efterlysning - Lollo, maila mig gärna privat! :)

Det har varit jätteintressant att läsa era svar i mitt inlägg om Mammor och minimodeller. Jag har tänkt en massa, på hur vi pratar med vårt barn, hur vi värderar varandra och vilka egenskaper vi lägger vikt vid. Jag säger som sagt ofta till mitt barn att han är världens sötaste. Jag säger såklart mycket annat också, men jag försöker undvika att säga saker som "Vad duktig du är!" och andra komplimanger som har att göra med prestationer. Jag föredrar att ge ovillkorliga komplimanger.

Inläggen jag länkade till igår fick mig att fundera mycket. Jag har pratat med min man, som under hela sin uppväxt och tonår har haft komplex för och blivit mobbad för sitt utseende. I hans familj har de aldrig värderat eller uppmärksammat utseende, och de säger till exempel aldrig till min son att han är söt. Jag frågar min man hur han upplever att det har varit att aldrig få beröm för sitt utseende, och han säger att han faktiskt önskar att de åtminstone hemma hade sagt till honom att han inte alls såg konstig och ful ut, som han gick omkring och trodde och fick höra av de andra skolbarnen.

Jag har kommit fram till att jag inte känner att det är fel för oss att säga till vår son att han är söt eller vacker. Som Shadi skriver i sin kommentar så tycker jag att det är skillnad mellan att säga "du är så söt i den tröjan"/"vad söt du blev nu" och att låta sitt barn veta att hen alltid är söt, fin, vacker, oavsett vad hen har på sig.

Jag skulle hyckla om jag sa att utseende och yta inte är viktigt alls för oss, men det är heller inte de klassiska idealen vi finner vackra. Min man tillhör en modellagentur och jobbar nu uteslutande med det, men det är en modellagentur som inte har några krav om vikt, längd eller mått. Modellerna där är i alla åldrar, i alla färger och i alla storlekar. Gamla, tjocka, smala, med skägg, med stora näsor, alldagliga utseenden eller speciella utseenden. Ingen blir typecastad eller placerad i ett fack som "plus size model" eller "senior model". Det är ett skönt, roligt gäng och känslan jag får när jag är med på fotograferingarna är att alla typer av skönhet hyllas.

Jag är väldigt intresserad av hur urfolk ser på skönhet. Det kan verka som ett sidospår nu men det kommer en poäng. Jag satt en gång och tittade i den underbara UNICEF-boken Barn i världen tillsammans med min fyraåriga kusin. Den presenterar barn från hela världen, hur de lever, vad de äter och vad de leker med. När vi kom till aboriginflickan blev min kusin tyst. Sen tittade hon på mig. Sen tittade hon på flickan igen, och sa: "Ehm... hon är inte fin." Jag blev helt mållös, visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man egentligen i en sån situation till en fyraåring? "Hon ser jättesnäll ut!" försökte jag, och det höll kusinen med om, men att hon tyckte att flickan såg annorlunda och konstig ut kunde jag inte prata bort. Fan, aboriginerna kan inte ha det lätt när de gäller de västerländska skönhetsidealen. Man kanske skulle önska att folk skulle se bort från allt det där och istället bry sig om inre egenskaper, men så enkelt är det ju inte, och oavsett hur snäll och duktig min man fick höra att han var som barn så såg han annorlunda ut, och hans skönhet hade inget värde i den etniskt norska miljön här i stan. Jag tror att det hade varit fint för honom att få höra att man kan vara vacker på olika sätt, inte bara vacker inuti, för det fick han ju höra att han var, men också vacker utanpå, och att inte bara långa, vita, smala kvinnor och män är vackra. Det var först i och med den samiska revitaliseringen här i kustområdena på 90-talet, när det efter hundratals år av förnorskning återigen började bildas öppet samiska miljöer som min man kunde acceptera sitt utseende och få uppskattning för det. Och runtom i världen jobbar urfolk idag med att på olika sätt visa uppskattning för sin egen skönhet, som en motvikt mot de klassiskt västeuropeiska idealen.

Jag vet inte hur min son kommer att se på sitt eget utseende, och i vilken miljö han kommer att växa upp i, men jag tror att vår strategi, om man kan kalla det en strategi, snarare än att hävda att det yttre inte spelar roll, är att lära honom att alla sorters människor kan vara vackra. Klyschigt, men jo.