onsdagen den 18:e januari 2012

Mammor och minimodeller

Ur Stoff o Stils katalog

När jag kommer till barnsidorna i klädkataloger brukar jag snabbt bläddra förbi. Det gör mig lite illamående att se barn i tillgjorda poser. Jag föreställer mig hur någon fotograf eller överivrig mamma har stått och hoppat bakom kameran och instruerat barnen att se tuffa ut, eller söta, att lägga armen på höften eller lyfta kjolen. Ofta tittar barnen ut ur bilden och frågar med en osäker blick: "Så här?" 

Idag såg jag första avsnittet av Mammor och Minimodeller på TV3 Play och det var naturligtvis precis som man kunde föreställa sig. Barn som bara utstrålar ett enda stort "Duger jag? Blir du glad nu mamma? Är jag söt?"

Och om det bara var så att man kan sitta och titta på de där programmen och skaka på huvudet åt hur hjärndöda folk är, föräldrarna, modellmamman och programproducenterna. Men dessa program involverar tittarna genom att lägga upp barnen till allmän bedömning: Vad tycker du? Duger hon? Och på bloggar och i hemmen sitter folk och rangerar barnen: "Men hon var väl inte så söt. Men gud vad löjlig hon ser ut när hon gör så. Hon däremot var jättesöt. Hon har potential." Det tar fram den totalt hjärndöda idioten ur folk.

I Sydamerika är utseende verkligen stort. Sydamerika är plastikoperationer, misstävlingar, brazilian waxes, anorexia, bikinis, modellskolor, kalenderflickor, fina klänningar, machoideal och sexiga danser. Latinamerikaner har alltid öknamn på varandra: Tjockisen. Smalisen. Svartingen. Plattnäsan. Min mamma var långt ifrån värst bland sydamerikanerna, men jag har ändå vuxit upp med ständiga samtal om vikt och utseende, och än idag är det första, utan undantag, jag får höra när jag träffar släktingar: "Oj, vad smal du är", eller "Nu har du gått upp i vikt lite" eller "Sist jag såg dig såg du ut som en liten gris, nu ser du finare ut". Man blir ständigt bedömd, studerad och betygsatt.

Samtidigt har jag svårt för att låta bli att berömma mitt barn hejdlöst för hans utseende: Du är världens sötaste unge!!! säger jag hundra gånger om dagen och överöser honom med pussar. Är det också en betygsättning?

Jag läser dessa blogginlägg: Att påverka sin omgivning, och bli påverkad hos Sagogrynet, samt Som förälder måste vi vara en motpol till vansinnet som samhället förmedlar till våra barn hos Lady Dahmer och de får mig att tänka och fundera. Läs dem gärna, och jag blir glad om ni svarar på dessa frågor:

1. Ger du dina barn beröm för deras utseenden? Varför, varför inte?
2. Om det skulle komma fram en modellscout på stan och vilja ha med ditt barn i en modellagentur, skulle du säga ja om barnet ville?
3. Pratar du om ditt eget utseende inför dina barn?
4. Kommenterar du andras utseenden inför dina barn?

Svara gärna anonymt, och "Vet ej" är också ett giltigt svar.

Upplagd av m.k.b. kl. 01:46
Etiketter: ,

25 kommentarer:

  1. Så viktiga saker! Mina föräldrar kommenterade aldrig - verkligen aldrig - mitt utseende som barn. De la sig aldrig i hur jag såg ut, och eftersom jag klädde mig själv och hade oborstat hår fick jag heller sällan komplimanger i förskolan eller senare. När jag blev äldre och frågade mina föräldrar varför de aldrig sa att jag var söt sa de att det var det minst intressanta hos mig.
    Och så är det väl. Jag säger ofta ofta till mina barn att de är söta, vackra, fina, men egentligen är det bara så jag förklär min kärlek. Visst tycker jag att de är vackra men det finns oändligt mycket annat som är intressantare.
    Det är svårt för jag minns också som barn hur roligt det var att få höra att jag var fin - på min första skolavslutning hade jagvalne en klänning som var som en liten gräddbakelse med volanger och rosetter och blommor och min lärare sa att hon aldrig sett mig så fin. 26 år senare minns jag fortfarande hur glad jag blev!
    Som svar på frågorna så
    1. Ja men utan att egentligen tänka efter.
    2. Nej. Har inga höga tankar om modell industrin och vill hålla mina barn därifrån om jag har möjlighet.
    3. Pratar sällan om mitt utseende med nån och aldrig mina barn. Håller nog med mina föräldrar om att det är det minst intressanta aspekten av människor.
    4. Igen aldrig och av samma anledningr som ovan.
    Stort tack för din blogg och intressanta inlägg - de får mig att tänka efter och reflektera. Stort tack!

    SvaraRadera

  2. 1.Jag säger att han är den finaste och sötaste pa jorden för det är han ju. Men utöver det, inte särskilt mycket... men det ar svårt. Jag älskar vackra saker och pratar mycket om saker som jag tycker ar fina: blommor, olika färger, mönster, glittriga örhangen, blanka bilar,vattendroppar pa löv... men jag försöker att inte bedömma utseende. Var drar man gränsen mellan att bedömma ens persons utseende och påpeka att färgen pa kläderna är fina?
    Jag hoppas att jag kan förmedla att vara "fin" inte behöver ha med utseende att göra. Att det är mer än så. Att det inte finns nagot "rätt" eller "fel" när det kommer till vad "fin" betyder eller hur man ser ut.

    2.Jag vet inte. Beror på omständigheterna.
    3. Nej.Jag tycker det är ointressant.
    4. Nej.Möjligtvis om de har kläder i färger jag tycker om eller ett roligt mönster etc.

    SvaraRadera
    Svar

    1. Vad vi verkar lika i tänket kring vad som är fint! Ville bara säga att jag blev glad av ditt svar! :)

      Radera

  3. 1. Hmm.. jag säger ibland att jag tycker mitt barn är världens finaste, fast i det ordet tycker jag det ryms mer än bara utseende. Hens person är den finaste och bästa (i min värld). Varför inte? Tjae jag tycker inte det känns relevant att bedömma henom på det sättet. Fast det är svårt.. när jag tänker efter så fick mitt barn en jättejättefin stickad tröja när hen fyllde år och när hen tog på sig den så kommenterade jag garanterat hur fin hen blev.
    2. Nej
    3. Hmm just nu gör jag kanske det, min man och jag pratar om hur mycket magen växer och sådär, det är ju utseende på ett sätt.
    4. Nej

    SvaraRadera

  4. För att inte vara så svart/vit som jag kan verka ibland så vill jag ju givetvis påpeka att det finns nyanser. Självklart kan barn vara modeller utan att det kan blir jobbigt/skadligt men då menar jag den typen av modell där man fotograferar barnen i sin naturlighet. Kanske sätter ner barnet i lämplig miljö och låter barnet vara barn. Inga instruktioner, inga kommentarer, ... ja ungefär som man som förälder gör. Fotar ungarna när de leker eller agerar med varandra. Jag vet att en del fotografer gör just så. Det känns mer ok.

    SvaraRadera

  5. 1. Jag försöker låta bli eftersom jag har svårt att hålla det på en lagom nivå. Antingen blir det hela tiden, på bekostnad av annan uppmuntran, eller så får det bli (nästan) inte alls. Har läst LD:s syn på det och tycker det känns vettigt.

    2. Nej. Punkt.

    3. Mycket sällan. Om någon annan tar upp ämnet kan jag vara tvungen att nämna det för att inte framstå som socialt missanpassad, men jag står t.ex. inte framför spegeln och gnäller över min kropps proportioner.

    4. Mycket sällan även här. Det är i så fall när min dotter nämner att någon har en annan hudfärg än vi (Göteborg är väldigt segregerat, så vi träffar tyvärr sällan personer med "utländskt utseende") eller fantasifullt färgat hår eller på något sätt ser mycket avvikande ut som vi pratar om det.

    SvaraRadera

  6. 1. Jag ger komplimanger till mina barn, både vad gäller utseende och vad de gör, så ja, jag berömmer dem för deras utseenden. Det liksom bara slinker ur mig för jag tycker att jag har världens vackraste barn - både på utsidan och på insidan. Jag försöker dock att tänka på att inte "befästa könsrollerna" genom att bara ge komplimanger som stärker det "tjejiga" hos dottern eller det "killiga" hos sonen.
    2. Jag vet inte. Troligtvis skulle jag säga tack för komplimangen, men att vi inte är intresserade.
    3. Inte jätteofta. När det händer är det nog av mer praktisk karaktär, som att jag är skitig i håret och måste duscha.
    4. Det försöker jag verkligen undvika, i alla fall om den som kommentaren gäller inte är närvarande. Men en eller annan komplimang kan nog slinka ur mig när jag tycker nån i min närhet är fin, fast jag är dålig på att ge komplimanger

    SvaraRadera

  7. 1. Ja, jag kan säga att vad söt du är. Men aldrig vad söt du är i den där tröjan eller vad fin du är idag. Han är alltid fin och söt. Jag gör det för att jag vill visa att han är vacker. Han ska aldrig behöva tänka på sitt utseende, han ska veta att han är vacker, ALLTID!

    2. Nej, det är min uppgift som förälder att skydda honom från den världen.

    3. Nej, jag försöker att inte göra det. Sminkar mig sällan och försöker att ha praktiska kläder på mig. Dels för att det är så jag är som person men också dels för att jag tror att barn till största del härmar våra handlingar istället för att lyssna på våra ord. Jag vill att han ska lära sig att man alltid är vacker så som man är.

    4. Ja, jag kan säga: vad vacker du är till min sambo t.ex. Säger sällan vad vacker du blir i den tröjan.

    SvaraRadera

  8. Jag har inga barn än men funderar mycket på det här. Jag försöker sluta kommentera och bekräfta folks utseende. Övar mig på att säga "vad roligt att se dig" istället för "vad fin du är". Önskar verkligen att jag ska kunna undvika att bekräfta mitt framtida barn för dess utseende och helst även för prestationer men samtidigt är jag medveten om hur extremt djupt rotat det är i min personlighet att göra det så det kommer bli svårt.

    //Jenny

    SvaraRadera

  9. 1 Ja, för allt jag uppskattar hos henne. Jag anser att det är viktigt att ge bekräftelse och beröm. Det behöver alla människor och hon ska veta att hennes föräldrar tycker om saker hos henne. Ovillkorligt. Däremot säger inte der att man måste vara på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt för att jag ska tycka att hon är duktig/fin. Det kommer hon alltid att vara för mig.
    2. Jag vill inte lägga mina värderingar på henne så var det ngt hon gärna ville skulle jag ta reda på vad det innebär och tillåta det på vissa villkor, tex skulle hon aldrig få åka iväg utan mig på fotografering innan hon blivit 18 år.
    3. Nej. Jag är själv inte så intrsserad av utseende o så. Men jag har instämt att jag är fin tex när vi gifte oss och hon tyckte att jag klätt upp mig.
    4. Hehe, lustig fråga. :) Gör nån det? Jo iof säger jag ju ibland till andra barn ayt dom är fina när de gjort ngt och då kan hon ju stå med och höra.

    SvaraRadera

  10. Hej
    1. Väldigt svårt att definiera beröm. Vad är beröm? Jag tänker definitivt på vad jag säger och vilka ord jag använder. Ytterst sällan är nog mitt svar. Jag kan säga jag tycker om dig, du är världens bästa,världens goaste, du har starka ben. När hon klär ut sig så kan det hända att jag använder ordet fin, söt, tokig eller rolig.
    Hon är världens finaste men jag vill inte använda ordet fin i utseende-situationer. Hon är en fin människa.
    2. NEJ.
    3. Jag pratar aldrig om hur jag ser ut. Jag kan nämna att den här klänningen eller byxorna var sköna att ha på. Sen kan jag skämta om min stora fina rumpa som inte får plats i tex en gunga. Även om jag inte alltid anser eller upplever att jag är vacker så jag inte få för mig att säga det till mitt barn.
    4. Nej vi pratar aldrig om utseendet i sig utifrån en värderingsmodell. Men vi pratar om att människor ser olika ut. mm.

    SvaraRadera

  11. Nu är vårt barn bara 7 månader men jag ser den här perioden lite som en "övningsperiod" i hur jag vill uttrycka mig. Svårt att beskriva men har till exempel haft hårdträning med mig själv i att inte alltid säga "åh vad duktig du är!" utan bli bättre på "vad roligt det du ser ut ha!" eller "vilken mysig och lugn frukost vi hade idag".

    Och som svar på frågorna:
    1 - Garanterat. Jag försöker flytta fokus från det ibland men visst slinker det ur mig "vad söt du är" eller "vilken tuffing du blev i din fina tröja" osv.
    2 - Jag skulle vara välja tveksam och ställa (kanske orimligt) höga krav på hur det skulle gå till, men jag skulle samtidigt inte vilja säga nej direkt om barnet ville. På ett sätt känner jag att fotografering BORDE kunna vara samma sak som fotboll, ridning eller gymnastik men det kräver att man är närvarande som förälder och bemöter det rätt sätt.
    3 - Absolut, och det känns helt naturligt. Hur människor ser ut är ju en stor del av upptäckarlusten hos ett barn. Det knepigt är vilka värderingar man lägger i det och om man uttrycker att ett visst utseende är "rätt" eller "fel", men att prata om hur människor ser ut känns som sagt väldigt naturligt.
    4 - Samma som nr 4.

    SvaraRadera

  12. 1. Ger du dina barn beröm för deras utseenden? Varför, varför inte?

    Ja, absolut, men också för allt möjligt annat. Mer för att de är smarta, kreativa, snälla, har gjort nåt framsteg med nåt svårt osv. Varför? Mycket för att jag själv inte fick höra särskilt mycket sånt men oändligt mycket negativ kritik.

    2. Om det skulle komma fram en modellscout på stan och vilja ha med ditt barn i en modellagentur, skulle du säga ja om barnet ville?

    Ja, faktiskt. Min yngsta är väldigt intresserad av mode och design, så det vore roligt. Båda är söta men för rultiga för den gällande normen, så det kommer inte att hända. Dvs, mitt svar är endast hypotetiskt.

    3. Pratar du om ditt eget utseende inför dina barn?

    Ja, fast jag kan säga trevliga saker om det likväl som att jag tycker jag ser sliten ut eller att oj vad mycket hår det ramlat av. Jag håller inte på att terrorisera varken dem, mig eller andra med att jag t ex inte skulle duga för att det syns att jag är så gammal som jag är osv. Inte som t ex franska släktingar jag har som gafflar på om ens vikt, precis som du beskrev dina släktingar.

    4. Kommenterar du andras utseenden inför dina barn?

    Ja, fast nästan uteslutande för att jag tycker nån är snygg, har trevliga kläder osv. T ex ÄLSKAR jag rött hår, äkta rött hår alltså, så det behöver jag inte ens kommentera, det säger mina ungar åt mig om jag händelsevis skulle missat att en rödtopp. Öht så är jag väldigt estetiskt lagd och vi pratar mycket om saker vi ser, mönster som blir av saker man ser på gatan, färger, hur hus ser ut osv.

    SvaraRadera

  13. 1. Jag försöker undvika sådant som jag känner kan vara bedömningar, både när det gäller utseende och tex om sådant han ritar. Han frågar ibland om han ser cool eller fin ut, då frågar jag kanske hur han menar, eller pratar om att kläderna ser sköna ut, har många färger, eller frågar honom hur han själv tycker att kläderna känns. Jag läser Lady Dahmer regelbundet och håller med henne i frågan.

    2. Om han själv ville så skulle jag kolla upp vad det är för agentur, hur de jobbar och vad det skulle handla om för sammanhang. Det finns ju en del som arbetar på mer alternativa sätt. Sambon är fotograf och sonen gillar att spexa framför kameran, men om jag kände att det riskerade att bli ett sammanhang där folk skulle prata med honom om hans utseende, att det skulle bli könsstereotypt etc så skulle det bli blankt nej.

    3. Nej, jag pratar mycket sällan om mitt utseende överhuvudtaget.

    4. Inte hur någon ser ut i sig, men ibland påpekar jag tex att någon kille har hästsvans och andra saker som han fått för sig från förskolan att killar inte kan ha.

    Hur skulle du själv svara på frågorna?

    SvaraRadera

  14. 1. Jag kan ge beröm som "vilka fina kläder du har valt" eller "vad bra kjolen och tröjan passar ihop" men annars inte. Jo, förresten - när hon själv frågar mig, "visst är jag fin idag" så säger jag något bekräftande.
    2. Nej.
    3. Nej, och inte framför andra heller. Det är helt ointressant för mig.
    4. Nej. Möjliigen att jag skulle kommentera kläderna om de var särskilt fina, typ Victorias bröllopsklänning.

    (Barnen i fråga är 5 och 1 år gamla.)

    SvaraRadera

  15. 1. Jag ger beröm för mitt barns utseende, säger ibland att hon har vackra ögon, fina händer, fina kinder osv. Men däremot så försöker jag att aldrig kommentera kläder, vill bespara henne tankarna om att det skulle vara viktigt så länge jag kan. Säger däremot ofta att hon är fin, men jag menar fin som i att hon är omtänksam och fin som människa när jag säger det så.
    2. Nej, aldrig.
    3. Nja, Ibland pratar vi om vilka drag som är från mig och vilka som är från pappan. Utan värderingar i det.
    4. Aldrig, tänker väldigt lite på hur folk ser ut.

    SvaraRadera

  16. Tack för era svar, jättespännande!

    Mina egna svar blir:
    1. Ja, jag ger beröm för hans utseende, säger att han har finast ögon i världen, finast mage, finast händer, allt, men inte kopplat till kläder.
    2. Nej, antagligen inte.
    3. Nej, aldrig.
    4. Ja, jag säger till folk att de är snygga.

    SvaraRadera

  17. 1. Ger du dina barn beröm för deras utseenden? Varför, varför inte?
    Min spontana tanke var ja, men när jag tänker efter gör jag nog väldigt sällan det. Jag berättar att de är underbara, fantastiska, härliga och mysiga. Men jag säger nog ibland att de är söta också, men det är sällan. Inte för att de inte är söta, jag tycker de är vääärldens sötaste, jag vill bara inte lägga fokus på det.
    2. Om det skulle komma fram en modellscout på stan och vilja ha med ditt barn i en modellagentur, skulle du säga ja om barnet ville? Mina barn är för små för att veta vad de vill så nej.
    3. Pratar du om ditt eget utseende inför dina barn? Nej
    4. Kommenterar du andras utseenden inför dina barn? Nej

    SvaraRadera

  18. Förlåt, nu svarar jag inte på dina frågor. Men som tjej med sydamerikanske påbrå finner jag det intressant hur man kan tolka saker och ting. Jag fann att jag kände mig som "hemma" när jag åkte till sydamerika och hälsade på mina släktingar. Jag såg ut som en sydamerikan. Jag var lagom lång, kurvig och syntes inte i mängden och ingen kommenterade annat än att jag var söt. I Sverige var jag kort och gott, kort och tjock. Vilket skolsköterskan informerade mig om när jag vägde 58kg till mina 160cm. Att skönhet är viktigt och att vi värderas utifrån utseende gäller nog överallt i hela världen, så jag skulle vilja ändra din kommentar "I Sydamerika är utseende verkligen stort" till att "precis som i resten av världen är utseende verkligen stort i Sydamerika". Jag tror mera att det talas mer öppet om det i Sydamerika. Det är mer accepterat att fixa något där än här. I Sverige ska vi vara "lagom" och nöjda med vad vi har. Stå inte ut, vad du än gör!! En tanke bara. :)

    SvaraRadera
    Svar

    1. Tack för din kommentar. Jag håller inte med :)

      I Sydamerika finns det en stor fattig befolkning som inte har någon möjlighet att förvärva sig status annat än att satsa på att det utseende de har kan föra dem uppåt. Bourdieu talar om att arbetarklassens kapital är sexappeal och det känns väldigt talande för Sydamerika. Tänk sydamerikanska tjejer som flyttar till USA, tänk på hur de porträtteras i filmer - fattiga men snygga och sexiga. Det är inte så konstigt att folk investerar både tid och pengar på sitt utseende. För det gör de, Brasilien ligger i toppen i plastikoperationer och Argentina i anorexia. Miss-tävlingar och modellskolor, miss-förberedande skolor etc är en ENORM business i Sydamerika, vilket det överhuvudtaget inte är här. Just att det är mer accepterat där än här säger ju något - att utseendefixeringen får lov att flöda fritt mer än här, att den här anses som något lite fult. Det är inte så konstigt, Sverige är ett protestantiskt land där man hellre värdesätter gärningar, arbete, medan Sydamerika är katolskt, där fasaden är det viktigaste. Sminkade småflickor i prinsessklänningar ses som fint bland de flesta i Sydamerika, och speciellt bland de fattiga, medan här är det lite freaky - "barn ska få lov att vara barn" säger man.

      Klart folk tänker på sitt utseende enormt mycket här också, men när jag skriver att "det är stort i Sydamerika" så menar jag just att det är stort- det är öppet, det är storbusiness, det pratas om det mer, det är mer accepterat, det ifrågasätts inte alls i samma grad som här.

      Radera

  19. Men suck, hela mitt inlägg försvann. Kort och gott:
    Ang Sydamerika och skönhet. Du har en upplevelse därifrån, jag en helt annan. Även jag har föräldrar från Sydamerika och för min egen del kände jag mig hemma med mitt utseende där. Jag såg ut som alla andra och ingen påpekade mitt utseende med mer än att jag var söt. I Sverige påpekade bland annat skolsköterskan att jag vägde för mycket (58kg -160cm) och sa att jag behövde gå ner. Jag fick konstant höra att jag var kort. I Sverige dög jag inte, i Sydamerika dög jag. Men visst, min mamma och hennes väninnor pratade MYCKET om sina egna utseenden och vad som inte dög hos de själva så det fick man höra och blev påverkad av, men det tror jag inte heller är något ur en kultur. Gå in på vilken blogg som helst eller prata med vilka kvinnor som helst i världen och minst en kommer att prata om träning eller bantning osv...Egentligen tror jag inte skönhet är viktigare i Sydamerika än i resten av världen, men det talas nog mer öppet om det där än här. I Sverige ska vi vara lagom, inte stå ut, men nog pratas det om utseende.
    Som svar på dina frågor.
    1 Jag säger till mina barn att de är vackra, söta, starka, kloka osv. Varför? Komplimanger är bra, de kommer att få höra så mycket skräp om sitt utseende när de växer upp ändå så varför inte säga fina saker till de?
    2. Ja, varför inte. Men jag skulle inte hetsa, men klart de skulle få testa om de ville. Så fort de sa nej skulle vi vara ute igen.
    3. Ja, men jag försöker verkligen undvika det. Har fortfarande komplex. Försöker istället prata ur ett friskhetsperspektiv, att man ska träna för att må bra, inte för att bli smal. osv.
    4. Nej. Vet hur skadad man blir av det. Har själv växt upp med det.

    SvaraRadera
    Svar

    1. Fast det är väl där skillnaden ligger, att du talar om din upplevelse medan jag gör en analys baserad på statistik, ekonomi, religion och media.

      Som jag har förstått det så menar du att ditt utseende dög där men inte här, och att det är ett tecken på att folk är lika utseendefixerade här som där, men där är det på ett bättre sätt? För att du råkar passa in i mallen där? Men det jag försöker förklara är att jag inte talar om skönhetsidealen, om att de skulle vara bättre eller sämre här eller där, utan om att utseendefixering är ett socialt accepterat fenomen, medan det här är något man kritiserar, något lite pinsamt. Det är DET jag menar med att utseende är stort där.

      Angående dina svar, tack för dem.

      Radera

  20. Bah, eventuellt fick du nog två svar...datorn buggar! :)

    SvaraRadera

  21. 1. Ger du dina barn beröm för deras utseenden? Varför, varför inte?
    Jag hade, inspirerad av Lady Dahmer och mitt eget sunda förnuft, bestämt mig för att låta bli. Men nu är sonen här, han är en månad gammal, och jag kommer varannan minut på mig själv med att upprepa "Du är SÅ GULLIG!" om och om igen. Jag kan bara inte hindra det, han är så söt att jag tvingas kommentera det om och om igen. Jag ska försöka dra ner på det när han blir äldre, men kommer nog aldrig kunna låta bli helt. Eftersom han blev en pojke och inte en flicka känns det också som om det inte kommer göra lika stor "skada", eftersom samhället inte pressar pojkar att bli utseendefixerade och konstant kommenterar deras utseenden på samma sätt som med flickor.

    2. Om det skulle komma fram en modellscout på stan och vilja ha med ditt barn i en modellagentur, skulle du säga ja om barnet ville?
    Ja, nu när han är så liten skulle vi kunna göra det, men inte när han blir så gammal att han kan ta intryck av det själv.

    3. Pratar du om ditt eget utseende inför dina barn? och 4. Kommenterar du andras utseenden inför dina barn?
    Jag kommer att försöka låta bli när han är så gammal att han märker av det. Däremot säger jag och min man ofta till varandra att vi är snygga, det kanske blir svårare att sluta med.

    SvaraRadera

  22. Jag har inga egna barn fast kan svara hur jag gör med bekantas barn.

    1. Jag ger inte barn beröm för deras utseende, frågar mitt kusinbarn exempelvis har jag fin tröja? så mumlar jag; mm vad är det där för en katt eller vem har du fått den av och försöker prata bort det liksom.

    2. Det beror på vad det handlar om för bilder.

    3. Nej det gör jag inte och tänker inte göra när jag får egna barn heller! =)

    4. Nej det kommer jag försöka att inte göra, utseendet är inte viktigt!

    SvaraRadera

Din kommentar kommer att godkännas innan den läggs ut, så oroa dig inte när den inte syns direkt. Tack :)

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)