Det var intressant att läsa era kommentarer till mitt inlägg om gränser. Många som höll med och många som inte höll med, och kanske en del som tyckte att det var oklart vad jag egentligen menade. Holdbart förtydligade det på ett bra sätt tycker jag:
Det är en väldigt stor skillnad på att säga: "jag vill inte att du skriker för jag får ont i öronen" (förklarar varför och visar sin personliga gräns) eller "håll tyst!" (en ren beordning). Om barnet sedan fortsätter vara högljudd kan man antingen stänga dörren eller gå sin väg och förklara att man inte orkar med en så hög volum (förklarar varför och visar sin personliga gräns). Eller så kan man beordra barnet att gå på sitt rum om de inte lyder (auktoritär och befallande). Jag menar att det är ganska stor skillnad på de två exemplen.
Min poäng var alltså att jag inte sätter gränser åt mitt barn utan ger honom istället en förklaring till varför jag inte tycker att man ska göra si eller så, gärna genom att referera till folks personliga gränser, sedan ger jag honom ett alternativ, alltså ett förslag på något annat, mer lämpligt som han kan göra, och sedan låter jag honom faktiskt ta valet själv, och erfara konsekvenserna av det. Jag tycker att det är viktigt att han lär sig konsekvenserna av sitt handlande och sina val, hur liten han än är.
Det är få fall där jag sätter ett bastant stopp, det skulle antagligen handla om fara för liv, som om han skulle springa ut på gatan själv, eller riskera att få en kastrull med varm soppa över sig, men att klättra på bord, hoppa i soffor, använda kniven, gå i trappor och allt det där som många har nämnt ser jag överhuvudtaget inte alls som exempel på livsfarliga situationer där jag känner att jag måste rycka in.
Det betyder inte att jag fullkomligt skiter i att se efter honom och låter honom råka ut för olyckor hela dagarna. Vi har en hög trappa upp till vardagsrummet, och vi har aldrig haft någon trappgrind. Vi har aldrig känt något behov av det utan istället följt med honom när han går mot trappan. Det har ofta handlat om att ha is i magen och också lita på att han vet och lär sig sina begränsningar, något jag skrev om inlägget om självbevarelsedriften.
När han var runt halvåret kröp och klättrade han absolut överallt. Min mamma brukade bli livrädd när han klättrade upp på soffryggen, och hon kunde inte förstå hur jag kunde sitta i lugn och ro och läsa tidningen med honom klättrandes en meter över marken. Jag sa alltid: "Försiktigt Émile, du vet att du kan ramla och slå dig va?" men lät honom ändå testa, när han uppenbarligen själv tyckte att han var redo att göra det. Och visst ramlade han några gånger, men oftast inte. Och när han ramlade så grät han, men för varje gång lärde han sig mer och mer om sina begränsningar, men också om sin kropp, vilket resulterade i att han lärde sig att falla som en katt. Sist jag besökte min mamma märkte jag till min glädje att hon har lärt sig att också ta det lugnt. Vid ett tillfälle satt jag på toaletten när jag hörde henne prata för sig själv medan hon gick mot vardagsrummet: "Var är Émile?" och efter en stund: "Jaha, han står i fönsterkarmen", och sen bara lämna honom där och gå tillbaka till rummet hon kom ifrån. Jag skrattade. Jag hade gjort detsamma.
Ett annat exempel är klämskydd, spisskydd, halkskydd eller petskydd till eluttag, som vi faktiskt aldrig har haft. Jag kan inte minnas att folk hade det i min barndom heller. Vi har förklarat för honom att det är farligt att peta i eluttaget, och ganska tidigt visade vi också hur man sätter i och tar ut kontakten. Han har suttit i långa stunder och lekt med det, tagit ut, satt in, tagit ut, satt in, med oss i närheten eller bredvid. Det har aldrig hänt en olycka här, varken klämda fingrar eller ens en bula i pannan faktiskt, men vi har alltid visat hur man gör med allt, istället för att hålla honom borta från det.
Samma sak med kniv, vi har aldrig förbjudit honom att ta på den, utan istället först visat att den är skarp genom att låta honom ta på bladet och eggen (och då har han såklart meddetsamma dragit bort handen). Senare har vi visat honom hur man håller i en kniv och hjälpt honom att skära i något. Han har varit med vid varenda matlagning sedan han föddes, först observerandes från min höft, men så fort han kunde stå så fick han stå på sin höga barnstol och hjälpa till. Vi låter honom inte använda kniv helt själv, än så länge är vi alltid med, bredvid. Mer om det här, och också i en artikel om samisk barnuppfostran och hur den strider med det norska samhällets normer (rekommenderar den verkligen!)
Andra relaterade inlägg: Min bortskämde stylistson, om att få välja sina kläder själv, och Om gränssättning, om att bestämma över sin egen kropp.
Andra relaterade inlägg: Min bortskämde stylistson, om att få välja sina kläder själv, och Om gränssättning, om att bestämma över sin egen kropp.
Här är nog vi ganska lika faktiskt. När Ask var 1 1/2 år gammal kom han gåendes med saxen han hittat och la den i kökslådan och sa "au au". Han visste att den skulle man vara försiktig med och den skulle ligga i kökslådan, för det hade vi pratat om. Vi har alltidd varit med och visat många gånger först, och sedan har vi låtit honom prova och testa sina vingar. Några fall från köksbordet senare, så är han en ytterst kompetent och kunnig liten kille ;) Men vi har "nolltolerans" när det gäller bilbälten och att springa ut i vägen. Det samma gäller när man vill klättra på andras saker som kan gå sönder....men det är en lite annan sak menar jag.
SvaraRaderaJa, precis, bilbälte och vägar är ju liksom inget att diskutera, och samma sak när vi är på besök hos folk, men då är han å andra sidan så blyg att han brukar hålla sig lugn. Det där som Ask gjorde med kniven känner jag precis igen :)
RaderaTyckte jättemycket om ditt inlägg om gränssättning och skrev ett eget med hänvisning till ditt. Läser Jesper Juul just nu och håller på att bearbeta alla insikter allt eftersom, bland annat om gränser... Han skriver att det är "viktigt att både barn och vuxna kan sätta gränser för sig själva, medan det att sätta gränser för andra först och främst är ett maktmedel."
SvaraRaderaAngående att skydda barnet från faror så förstår jag precis hur du menar. Man kan inte skydda barn från alla faror, så då är det bättre att lära dem hur de ska hantera dem. Exempelvis det här med trappgrind: en dag står den där förbaskade grinden öppen och då går ungen rätt ut och kommer naturligtvis att göra sig illa. Om man däremot tränat på hur man gör i en trapp så går det förmodligen bättre. Nu behöver det ena inte utesluta det andra, man kan förstås ha trappgrind OCH träna på att backa nerför trappen - men du förstår poängen.
Ja, det är så jag menar. Tack för länken :)
RaderaJag är med på hur du tänker, men inte när det gäller bebisar. Jag tycker det verkar lite brutalt att låta bebisar lära sig hur man kommer ner från soffan genom att ramla. Min elvamånaders kryper fram till soffkanten, reser sig upp och tar ett steg ut i luften. Jag har alltid varit där och fångat upp honom och skulle aldrig kunna låta honom falla rätt ut. Han brukar också klättra på soffryggen och hade jag inte varit där så hade han ramlat rakt ner på golvet med huvudet före.
SvaraRaderaVårt hallbord består av en tjock glasskiva som ligger på ben gjorda av järn. L tycker det är kul att rycka i det bordet, antagligen för att få ner det som ligger på det, men det hjälper ju inte att förklara för honom att det är farligt. I början sa jag en massa nej, vilket bara resulterade i att det blev roligare att rycka i bordet. Nu håller jag tag i bordet tills han är färdig och nu är det heller inte lika intressant.
Hur gammal var Emile när ni visade kniven? L är liksom inte försiktig när han ska ta på saker och skulle man ge honom en kniv skulle han krama om bladet innan han insett att den var vass.
Jag håller med om att det är bättre att förklara och ge alternativ, och jag hoppas jag kommer tillämpa det när L är större och har ett språk. Jag tror inte på att säga nejnejnej hela tiden, även om jag själv gör det ibland(det kommer automatiskt liksom). Nu satsar jag mer på att avleda eller finnas intill och "rädda" honom om han gör något som är för farligt.
Han var runt året tror jag när han först fick testa kniven.
RaderaNu har vi ju inte några glasbord eller andra saker som jag skulle vara rädd om så det problemet har vi inte haft, men jag skulle göra som du, hålla i bordet eller finnas intill.
Nej jag förstår fortfarande inte. Jag tycker det låter livsfarligt att låta ett litet barn som inte har så bra balanssinne klättra upp för trappan själv eller ännu värre,upp för ett berg. Bara för att? jag tycker iaf att det låter helt tokigt och jag skulle inte stå ut med mig själv om mitt barn skadades allvarligt bara för att jag ville bevisa nåt för mig själv..
SvaraRaderaEller så har E väldigt bra balans sinne och har aldrig provat på att klättra upp för höga höjder ex klippor där han lätt kunnat ramla.
Jag märker och känner på min puls att jag blir väldigt provocerad av det här ämnet. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Nej, jag förstår faktiskt inte varför du blir provocerad. Du gör det du tror på, det som känns bäst med ditt barn, och jag gör det som känns bäst med mitt barn, eller hur?
RaderaJag förstår inte vad du menar med att det skulle vara så livsfarligt att låta ett barn klättra upp för trappan, som jag skrev i mitt inlägg så följer jag ju med honom istället för att förbjuda honom.
Klättra upp för klippor eller berg är ju samma sak, han får klättra så långt han klarar det, vi följer efter och är där och tar emot när det är fara för liv (vilket jag ju skrev i inlägget), men att hoppa i soffan, ramla på en matta en halv meter ner eller vad det är, ramla från köksbordet osv klarar han utan problem av utan att slå sig hårt. Han faller som en katt.
Jag tänker som du, men min man är en hönsförälder. Ska skicka honom den här länken för du är mycket tydligare än jag när jag ska försöka argumentera för min sak. ^^
SvaraRaderaJag håller med dig Liv! Jag förstår inte heller vitsen med att låta ett barn skada sig bara för att hen ska lära sig att det gör ont att ramla. Men M kanske skulle tycka att det var helt ok att låta E ramla på ett marmor bords kant bara för att han ska lära sig att det kan gå hål i kroppen och att man kan börja blöda. Nä i min värld låter det helt tokigt. Men det kan ju vara så att E är lite mer försiktig och inte som de flesta barn som inte skulle förstå att "kniven är vass,försiktig" min unge skulle skära sig direkt och vad ska det vara bra för?
SvaraRaderaJag har också många gånger varit där och fångat nästan i luften för annars hade han landat med huvudet före och kunnat bryta nacken.
Ja, jag hade tyckt att det var helt okej att låta mitt barn ramla och dö typ, är det det du vill säga? För det är bara korkat, och i så fall har du inte läst eller förstått alls.
RaderaMan börjar ju inte med att låta barn experimentera när de är ett år, det börjar vid födseln, att lära de att hantera sina kroppar, ta vara på sin självbevarelsedrift, testa att ramla från låga höjder, 10 cm, 20 cm, en låg soffa. Det är heller inte så svårt att placera en matta eller ett täcke nedanför soffan, om han nu jämt är där och klättrar.
Man får ju använda hjärnan och bedöma de verkliga riskerna, står det ett jäkla marmorbord, eller ett glasbord i vägen så ÄR det ju faktiskt en rejält stor risk att han skadar sig allvarligt. Likaså om golvet hade varit ett betonggolv. Trägolv är inte alls lika hårt att falla på och han kommer knappast att knäcka skallen av att ramla en halv meter ner.
Ja, klart É är försiktig, han har ju fått testa kniven och vet att den är skarp, han har dock aldrig skurit sig, vi är ju där och vägleder honom. Hur svårt ska det vara att förstå det, att det inte handlar om att lämna ungen att hantera farorna själv, utan om att vara med, lära, visa? Man kan visa hur man klättra ner för soffan, men benen först, eller att man måste ta i med händerna när man ramlar. Jag är helt övertygad om att de flesta barn förstår mer än man tror, och att föräldrar här ofta överbeskyddar sina barn istället för att lära dem.
I din värld låter det helt tokigt, och då är det ju bra att du lever i din värld så att du slipper göra så, för om du hade levt i en annan värld, låt säga den samiska, så hade du antagligen setts på som tramsig och överbeskyddande.
Vi har också gjort som ni, och Leon har nu väldigt bra självbevarelsedrift. Jag är verkligen glad att jag läste jean liedloff för annars hade jag nog varit mycket mer orolig och inte vågat tro på hans förmåga. att förbjuda skulle jag aldrig göra, istället följer jag med och är med på att fånga upp honom om nåt händer, om jag är osäker på situationen.
SvaraRaderaJupp, precis så gör vi också. Liedloff är bra! :)
RaderaFörresten, jag har sett din efterlysning! ska mejla dig!
SvaraRaderaJag känner lite både och, jag vill verkligen låta henne experimentera och lära sig att hantera omvärlden på egen hand istället för med en massa förbud. Samtidigt erbjuder jag henne gärna riskfria alternativ istället för att t.ex. leka i en hög soffa.
SvaraRaderaVi har nu barnsäkrat en del här hemma känns det som, mycket för att vi föräldrar ska kunna "slappa" (låter så dåligt men det är i alla fall ärligt). Vi är nästan aldrig hemma så "lyxen" man får av att befinna sig i barnsäkrade rum infinner sig sällan. Jag tror att vi barnsäkrar lite omedvetet, bortsett från att vi har petskydd i kontakterna. Det handlar om att vi kanske inte längre har levande ljus överallt, inte lämnar en kniv på golvet, inte sover med dottern ytterst i en hög säng osv... Annars är det learning by doing som gäller :)
ja, vi har också barnsäkrat på det där sättet, vi gillade t.ex. inte tanken på att han skulle falla ner från sängen på natten medan han sov så nu sover vi på madrasser istället, och vi har tagit bort saker vi är rädda om, men så har vi ju det väldigt enkelt hemma ändå, inga dyra saker, eller prydnadssaker.
RaderaVi gör som ni. Låter honom testa men finns där för att hjälpa när det är för svårt. Jag känner ibland att andra upplever oss som slappa för att vi inte är på så mycket men själv kan jag känna att det är tvärt emot. Jag sitter gärna kvar på min stol och låter honom upptäcka själv fast inuti mig själv är jag alltid med på vad han gör. En del föräldrar har jag sett går precis bakom sitt barn varje sekund och styr hela upptäckandet.
SvaraRaderaVad gäller bebisar som kryper rakt ut från soffan så resonerar jag som så att man behöver vara där och handgripligen visa hur man går ner från en soffa. Dvs varje gång barnet vill gå ner tar man tag i kroppen och vänder den och hjälper sedan till att kasa ner baklänges på ett säkert sätt. Efter 100 ggr kan barnet det själv typ. Detsamma med trappor och hundra andra saker.
Vi har inte heller saker och möbler framme som K inte får hålla på med.
VEt inte om min förra kommentar kom iväg som den skulle, brukar inte kommentera från telefonen, men gjorde den det så får jag nästan be om ursäkt för den hårda tonen ont de föräldrar som använder sig av barnsäkrar-prylar och manicklar, alla gör ju det som känns säkrast för just dem. För oss är tanken att det säkraste är att lära barnen hantera "faror" själva istället för att hindra, för ett tu tre är man av någon outgrundlig anledning inte där någon gång.
SvaraRaderaVi har också haft denna inställning till gränser och faror - våra barn är vilda och nyfikna och inte alls försiktiga, men vi har ändå inte satt upp förbud kring potentiella faror. Under deras första år hade vi tex en vedspis i köket där de ofta stod och tittade på elden men aldrig stack in fingrarna. De blev också van vid elden eftersom de var med och tände brasor från runt ett år. Men kärnan här, som ju några av ovan kommentarer missat, är ju just att de 'var med', alltså inte ensamma utan guidade. Vi satte ju -självklart- inte ett brinnande vedträ i handen på en ettåring och räknade med att självbevarelsedrift skulle skydda.
SvaraRaderaDet är så skönt att våga lita på sitt barn. Kan bidra med en liten berättelse om min yngsta, som i början av sommaren var 6 månader. Vi tillbringade mycket tid ute på altanen eftersom det var så varmt och den har inga kanter eller staket eller något, utan när man kommer till kanten så är det ett fall på 5-6 dm. Många många gånger kröp hon i full fart mot kanten, saktade in när hon närmade sig och sen närmast ålade den sista biten, kikade över kanten och vände sen om och kröp tillbaka in på altanen. Samma sak gällde in soffan. Nu är hon stensäker på att ta sig ner från höjder, hon vänder sig om i god tid och kryper baklänges över kanten.
SvaraRaderaJag har aldrig sagt något när hon närmat sig kanter, utan avvaktat för att se vad hon skulle göra. Några gånger fick jag påminna henne om att ta det försiktigt, men oftast klarade hon sig helt själv.
Jag försöker tänka så jag med. Om inte annat har jag utvärderat de flesta regler och prövat dess relevans. Jag tänker: vad gör det egentligen om detta händer? Vad får barnet för eventuell signal av regeln?
SvaraRaderaVissa smådetaljer har jag dock kvar av rena bekvämlighetsskäl. De är kanske petitesser, men de bäddar för att lättare kunna välja sina strider.
Försöker alltid att förklara men ibland är tyvärr min hjärna slöare än munnen och då blir det.. TYST! NEJ! Men jag jobbar på det och det går bättre och bättre! Men klättra och lära sig av sina misstag har de fått gjort.. det är väl mest när de bråkar med varandra och skriker helt galet som jag kan vara lite väl snabb....
SvaraRaderaÅh det där känner jag igen så väl! Jag skrev min kommentar här på väg hem från jobbet och var helt uppfylld av alla kloka saker som sägs här. Och så kom jag hem till två barn som bråkade så fort de såg på varandra oh jag var trött och det blev oändligt mycket Nej! och ganska lite av det kloka föräldraskapet...
Radera