Duktiga föräldrarna

Ofta får jag kommentarer som kan delas in i tre kategorier:

1. "Jag uppskattar din blogg trots att jag ofta inte håller med. Mitt barn dricker komjölk/har vagn/plastleksaker/napp/går på dagis/sover i spjälsäng/har gränser etc."

2. "Jag uppskattar din blogg och håller med dig i det mesta du skriver och jag önskar att jag kunde vara mer som du."

3. "Jag uppskattar din blogg och jag kommer att göra precis som du när jag får barn."

Jag tackar för de fina orden, verkligen, men nu ska jag avslöja en sak: Jag lever inte alltid efter mina egna ideal. Alltså, jag är inte ständigt den fanatiska AP-föräldern och duktigmajan som jag tydligen framstår som. Jag har klara idéer om hur jag tycker att det ska vara och vad jag känner fungerar bäst med mitt barn, men jag går inte ständigt omkring och gör genomtänkta saker, ofta råkar jag bara falla in i de mönster jag har med mig från barndomen. Det finns saker som är självklara och enkla för oss, som att ge vårt barn stor frihet när det gäller att utforska världen och ta risker, och det finns saker som är otänkbara för oss, som att låta honom gråta sig till sömns eller behöva sova ensam om han inte vill det själv men det är nog det enda där jag känner att jag är orubblig.

När det gäller maten så handlar det om hälsa, den vi märker omedelbart (magen, migrän, energinivå etc.) och den vi märker i det långa loppet. Det är ingen religion för oss och vi tar oss gärna en pizza, eller glass eller chips när vi känner för det, och då stornjuter vi av det.

Vagn, det har vi, fyra stycken dessutom (gratis allihop dock) och tre av dem är framåtvända. Nu är han så stor att vi inte orkar bära honom jämt, och går gör han ju, men inte om vi är ute hela dagen.

Plastleksaker har han också och han tillbringar gärna timmar i leksaksaffärerna vilket maken tycker är skönt för då kan han mobilsurfa bredvid (medan jag är hemma och jobbar). Vi har i perioder tagit bort alla leksaker och det har funkat utmärkt, men så kommer folk på besök och tar med sig presenter och det fylls på igen. Det är helt okej.

TV har vi inte men vi har datorer och ipad. Och har ni inte kommit på det själva så kan man öppna ett fönster med youtube-snuttar (É gillar roliga kattungar, Alfons Åberg, Nicke Nyfiken och animerade barnvisor) och ett fönster med Facebook så blir både mamma och barn nöjda ;) 

Förskola har vi tänkt på men vi är inte säkra ännu med tanke på att vi ska flytta.

Gränser, det har han ju, sina egna och våra som han måste ta hänsyn till. Vi förmedlar dem inte genom att skrika och skälla men inte heller genom att alltid prata lugnt och pedagogiskt, det kan bli för distanserat tycker jag. Vi försöker nog att appellera till känslor - AJ, sluta, det gör ont när du gör så, eller Shhh, folk får ont i öronen när du är så högljudd, de sitter och äter och vill göra det i lugn och ro. Hur man borde göra vet jag inte, men det är så vi gör och det funkar för oss.

Det är svårt det här med att förmedla en riktig bild av ens föräldraskap. Jag har skrivit en del inlägg om svårigheter, men jag skriver nog oftare om det som funkar och kan vara till inspiration än det som bara känns som dåliga gamla ogenomtänkta vanor. Hur är det för er andra som bloggar?

Bildbeviset