Jag har grubblat en massa på det där med gränser och vad det egentligen betyder. I tidningen Mama (1/2012) samtalar Martin Melin, Bingo Rimér och Marcus Birro om barn och gränser.
Är det lätt att vara konsekvent? frågar intervjuaren.
Martin: Jag har inga problem med det, jag viker sällan undan, det får skrikas, gnällas, gråtas - sorry, säger jag bara.
Bingo: Jag håller med, den kampen tar jag när som helst, jag tänker inte låta mina barn ta över, de måste styras med fast hand. Jag tycker att det är beklämmande med odrägliga ungar som inte har några gränser.
Marcus: Jag tycker att det är ganska svårt att vara konsekvent, det är jobbigt att säga nej. Jag behöver nog träna mer på det.
Jag tycker att Bingos kommentar är ganska representativ för hur folk ser på detta med gränssättning. Den antyder att A) gränser är något föräldern måste sätta och B) om man inte sätter fasta gränser blir barnen odrägliga och oregerliga.
Eftersom jag inte känner mig som en förälder som styr mitt barn "med fast hand" så har jag ibland undrat om det kommer att resultera i att jag får just en sån där "odräglig unge" som springer omkring och skriker och slåss och inte tar hänsyn till sin omgivning alls. Men faktum är att jag redan nu ser att mitt barn inte är sån, och då har jag frågat mig själv om det faktiskt är så att jag i själva verket visst sätter gränser, och att jag bara har missuppfattat uttrycket. Att sätta gränser kanske inte är så auktoritärt som det låter?
Att sätta gränser
Efter lite grubblande vill jag hävda att det är auktoritärt att sätta gränser. Auktoriteten ligger i själva uttrycket. Kanske är det bara en semantisk fråga, men jag menar att just genom att plocka isär och analysera ord och uttryck kan man förstå vad de faktiskt innebär och vad problemet är med dem. Problemet i detta fall är inte bara att auktoritär gränssättning som metod är respektlöst. Eftersom det enda alternativet till att sätta gränser verkar anses vara laissez-faire eller total anarki så måste det vara begreppet i sig som inte är särskilt töjbart. Vi kan alltså inte säga att vi sätter gränser när det vi i själva verket gör är att förklara.
Smaka på det: Att sätta en gräns. Föräldern måste sätta en gräns. Se det framför dig: En förälder som sätter en gräns, säger "hit men inte längre!" Hur reagerar barnet? Ger det sig meddetsamma? Accepterar det gränsen som föräldern har satt?
 |
| Föräldern sätter gränsen - en mur som ska förhindra barnet att gå längre. |
I mitt fall, med mitt barn, så vet jag att han inte hade accepterat det blint. Det hade blivit en kamp. Han hade försökt sparka ner muren, klättra över den. Han hade helt enkelt ifrågasatt gränsen som jag har satt upp.
 |
| Kamp om gränser |
Jag ser på gränssättande som något som är byggt av luft. De har ingen tyngd, de lär inte barnet något, varken ansvar eller om sociala regler, de lär bara barnet att lyda. Det är ett uppifrån-och-ner-perspektiv, det idiotförklarar barn och fråntar dem möjligheten att lära sig att ta ansvar för sitt beteende själv. Gränser är alltså något väldigt diffust för barn. Precis som brottslingar som försöker hitta kryphål i lagen beskrivs barn som inte riktigt har förstått denna gräns som föräldern har satt upp: "Hon försöker ständigt testa våra gränser". Kanske det helt enkelt är så att barnet undrar: Okej, jag får inte göra så, men får jag göra så här? Eller kanske så?
Att ständigt sätta gränser åt barnet skapar också ett beroende av föräldern - när inte föräldern är i närheten så finns det ingen där som kan sätta gränser. Dessa "odrägliga barn", som det talas om, kan det hända att problemet inte är att de inte har fått gränser, utan att de inte har fått förklaringar?
Förklaringar
En förklaring är inte en gräns, den ger utrymme för egna val. Att sätta sig ner med barnet och prata, förklara varför och varför inte, tror jag väger tyngre i det långa loppet.
"Han lyder er", har folk förvånat sagt till oss om Émile. Nej, han lyder oss inte, han lyssnar på oss. Det kräver ett ständigt förklarande med ord, gester och mimik, ibland ser det säkert närmast ut som ett skådespel, men det fungerar för oss.
Exempel - vi ska gå på fest. Innan vi går ut förklarar vi att vi ska på fest. Entusiastiskt berättar vi vad en fest är. Det är en massa folk där, säger vi, och folk ler och är glada och pratar högt och alla kommer att hälsa på oss. Det kommer att vara andra barn där, och en massa god mat. Vi visar hur man hälsar på folk och han lyssnar och lever in sig i det. På vägen ut fortsätter vi att prata om det, och också om hur man ska ha tålamod med yngre barn, något han brukar ha svårt för. Väl på festen vill han ta alla köttbullarna på fatet, och då förklarar vi att man får ta några men inte alla, för annars finns det ju inga köttbullar kvar till de andra och då kanske de blir jättehungriga och får ont i magen. Aj, aj, aj, säger han och klappar sig på magen. På samma sätt förklarar vi varför man inte ska skrika på biblioteket, varför man hellre kan stå på stolen än på elementet och varför man bara får äta en glass och inte tio.
Erfarenhet
Fast ibland får han visst äta tio glassar, och han får alltid gå ut utan kläder om han vill det. Vissa saker lär han sig bättre genom erfarenhet, genom att själv känna det på kroppen än genom alla förklaringar och gränser i världen.
Hur tänker du om gränser?
Jag tänker ungefär som ni, fast samtidigt så har jag gränser. Inte gränser för barnet egentligen, utan personliga gränser; det här är jag ok med, det här är jag inte ok med. (Givetvis med förklaring om varför) Vissa saker finns det inget utrymme för val kring. Exempelvis att röra andras kroppar eller slåss eller stjäla.
SvaraRaderaJag ger inte barnen gränser utan visar dem att andra människor har gränser och dessa gränser kan variera och då måste man vara lyhörd. "Lyssna" är viktigt hos oss. "Nu säger lillebror ifrån, då måste du lyssna" osv.
Ja, det är en poäng som jag missade här, personliga gränser. Jag sätter också gränser för min kropp och person och lär honom (eller tillåter honom) att sätta gränser för sig själv. Lite om det här:
Raderahttp://hostlycka.blogspot.com/2010/12/om-granssattning.html
Har också reagerat på allt prat om att det är viktigt med gränser, och sen säger man inte egentligen vad man menar med en gräns.
SvaraRaderaI sig är gränser inte alls viktiga, utan det viktiga är ju att barnet lär sig att fungera socialt och med respekt för andra människor. Då uppstår förstås gränser, man ska inte slå andra, man ska inte ta leksaker från andra osv. Att bara så där allmänt hitta på gränser för att man tycker det behövs är ju helt absurt... att styra barnet "med fast hand" leder enligt mig bara till att barnet inte kan lära sig tänka och känna själv när det gäller vad som är rätt och fel. Ert sätt att förklara tycker jag är helt rätt. Ibland kan det hos oss leda till att man låter lite tjatig... men varje konflikt är en möjlighet för alla att lära sig att komma överens... och det här med att lyda, usch. Människor ska inte lyda varandra, de ska ta varandra i beaktande och lära sig att samarbeta. Barn och vuxna ska respektera varandras integritet. Barn är också människor, men som så klart inte har så mycket erfarenhet av världen och behöver omsorg. Men att försöka styra dem, tvinga dem till underkastelse, nej. En vuxen ska förtjäna sin auktoritet genom att visa att den finns till för att hjälpa barnet att växa, man kan inte kräva auktoritet.
Så tycker jag :)
Jag tänker, inte helt oväntat, precis som du. Vi gör likadant.
SvaraRaderaDäremot övar jag på att sätta gränser för mig själv... Jag övar på att faktiskt säga nej ibland när barnen ber mig hämta det eller göra det. Jag har lite för lätt att snabbt vilja hjälpa till och underlätta när de möter en svårighet. Det är en björntjänst och det vet jag om.
Jag sitter på mina händer och biter mig i tungan, och säger "försök själv en gång till istället" och när de då lyckas så växer de.
Jag sätter gränser kring min person och säger "vänta lite, jag ska bara göra färdigt detta först innan jag kommer" för att de ska lära sig att sätta gränser kring SIN person.
Och vi har ofta fått höra att vi diskuterar alldeles för mycket med våra barn. Att vi låter de vara med och bestämma för mycket. Att vi förklarar in absurdum när vi borde ta vårt vuxna ansvar och sätta ner foten.
Det är klart att barnen är besvärliga i andras ögon. De är inga foglig ungar. Vår stora ifrågasätter och argumenterar. Det är svårt att köra över henne. Men hon accepterar (nästan) alltid ett beslut så länge hon får en rimlig förklaring.
Jag kan aldrig tro att det kan vara negativt att prata mycket med sina barn. Möjligen obekvämt för omgivningen, men det bjuder jag på. ;)
Jag har länge gått och funderat på ett inlägg om ordet "trots" (och "trotsålder") som jag tycker väldigt illa om. Det skulle bli ganska likt din text, så jag kanske länkar istället. ;)
Jättebra inlägg! (som vanligt).
Jag gillade en sak jag läste en gång, en pappa som skrev om det här med att ge utrymme för argumentation (istället för ett enkelt gränssättande antar jag) och att han uppmanade sin dotter till att tänka ut några riktigt bra argument och att han skulle lyssna på henne. Hon var i femårsåldern, men hon hade blivit så bra på att argumentera att han sa att han ofta var tvungen att ge sig, och det tycker jag helt klart är en egenskap att uppmuntra - att bli bra på att motivera sina val. :)
RaderaJag har också funderat på ett inlägg om trots så det skulle vara kul om du skriver ett inlägg så kanske vi kompletterar varandra.
Jag vet inte om jag förstår riktigt. Gränser är för dig när man sätter stopp för sitt barn åt nåt håll utan att förklara varför? Ett slags "Varför? - Därför!"-förhållande?
SvaraRaderaJag tycker att jag sätter upp väldigt många gränser för min son, som jag upplever behöver det. Han är en oerhört glad och busig 1½-årig pojke med stor upptäckarlusta och som mer än gärna springer runt på köksbordet i gummistövlar och svingar taklampor, fyller toaletten med allt möjligt, pillar och petar och äter på det mesta och ju högre man kan klättra desto bättre. Nej, han får inte göra vad som helst men givetvis förklarar jag för honom varför han inte får. Men hans inställning till livet är att man aldrig ska ge upp. Det finns inga hinder. Han blir sällan arg när jag hindrar honom, han försöker bara hitta andra vägar.
Han gör samma saker oavsett om han vet att nån ser det eller inte så vi upplever det inte som att han gör det han gör för att testa så mycket. Mer att han tycker bara om att utforska omgivningen.
Det är svårt sånt här, tycker jag.
En del av problemet när man pratar om gränsdragningar är att man har sitt eget tänk, barn och resultat som referens. Hade jag funderat kring gränsdragningar i samband med några av mina vänners barn så hade jag inte tänkt på samma vis. De är som personer inte alls lika nyfikna på allt på samma aktiva sätt som min son är utan i många fall räcker ett "nej, så gör vi inte för att...".
Det räcker aldrig hemma hos oss.
En gräns ser jag som ett förbud - "så här får du inte göra" medan jag istället tror på att förklara varför det inte är bra att göra så, gärna som Sagogrynet, Lady Dahmer och Jenny (ovan) skriver - referera till personliga gränser. Istället för att sätta en gräns ÅT barnet så kan man lära dem att man har egna gränser (jag vill inte att du trampar på mig, jag vill inte att du pillar på min mat etc) eller andra människors gränser (folk får ont i öronen om du skriker sådär, om du tar sönder det där så blir hen ledsen etc). För mig känns det viktigt i längden att inte ta ansvaret från barnet, just eftersom jag dessutom har ett barn som inte accepterar förbud och som aldrig ger sig. Förklaringar, riktigt engagerade sådana, hjälper däremot bättre för oss. När det gäller upptäckarlusta har jag personligen svårt att hitta exempel på där jag skulle gå in och förbjuda, även med vårt extremt aktiva barn. Ramla från bordet har han gjort många gånger, det menar jag att han lär sig av, och É går här hemma under namnet Det lilla pillmonstret eftersom hans fingrar är absolut överallt. Ibland går det verkligen mig på nerverna :)
RaderaJag pratar inte om gränssättningar som metod generellt, alltså inte utifrån våra "resultat" med vårt barn, utan att det att sätta gränser åt någon annan innebär allmänt auktoritärt förhållningssätt, hur man än vrider och vänder på det.
Men detta är intressant. Om "nej, så gör vi inte för att" räcker för din son, vad hjälper då? Vad är nästa steg i gränssättningen? Hur hindrar ni honom?
och tack för din kommentar, alltid roligt att läsa från folk som inte håller med en, det lär man sig ju mest av :)
Jag håller med dig om gränser! Jag har visserligen inga egna barn, men jag arbetar (och har arbetat i åtta år) som lärare och jag känner precis igen det du skriver. Det handlar ju om att skapa förståelse varför man får eller inte får göra en given sak, inte peka med hela handen bestämt och auktoritärt för minsta lilla sak. (Auktoritär kan man vara när det handlar om fara för liv och lem, men inte i den dagliga kampen om att äta glass eller sitta still på bussen.) Man vill inte ha lydiga barn och ungdomar, man vill ha barn och ungdomar som kan tänka själva och se till både sina egna och andras behov!
SvaraRaderaVilken fin blogg du har förresten, jag har inte läst den tidigare!
Jag håller med om att man kan spara det auktoritära till livsfarliga situationer. Det är inte alltid lätt i praktiken dock, men det är roligt att försöka hitta andra vägar genom förklaringar, än att bara simpelt förbjuda.
RaderaOch tack för dina ord :)
RaderaDet skulle vara intressant om du kom med några exempel på vad du menar med gränsdragning och hur ni skulle göra i samma situation - så jag förstår ordentligt. Handlar det om att bestämt hävda sina gränser med bara "Nej!" gentemot att förklara varför man vill att barnet inte gör en viss sak tills barnet beter sig som man vill? Det känns mest som olika sätt att tillämpa sin gränsdragning. Eller förklarar ni och låter sedan E ta beslutet om hur han ska göra?
SvaraRaderaVi förklarar alltid och är nog ganska tillåtande när det gäller många saker, men jag upplever det som att det finns väldigt många gränser som vi visar våra barn.
Efter ditt andra inlägg förstår jag mycket bättre! Jag gör ungefär likadant själv, skulle jag tro. Jag förbjuder väldigt få "farliga" saker men ser till att vara i närheten om jag blir lite orolig. Knivar är jag lite mer restriktiv med, mest tror jag för att jag inte riktigt vet själv vad jag tycker är okej. (Jag har arbetat och inte skött särskilt mycket matlagning senaste tiden när det varit aktuellt.) Jag minns att jag som barn fick en kniv av förskolan (!) när vi var på utflykt. Vi hade skattjakt och skatten bestod av ett gäng foliepaket som vart och ett innehöll en kniv. Vi fick tälja varsin smörkniv och sedan behålla kniven. Jag har kvar både morakniv och smörkniv än! Med det minnet i ryggsäcken vet jag att det var okej för en femåring att hantera kniv, så jag kommer nog känna mig trygg(are) när mina barn är ungefär i den storleken. Jag minns att jag inte tyckte att det var något konstigt alls. Jag tror att jag är mer bekväm med täljknivar än köksknivar, när jag tänker efter :-)
RaderaJag håller helt med dig i hur du beskriver att ni gör i praktiken, pratar och förklarar. Men i min värld är det också en gräns? Visst har man förklarat bakgrunden till gränsen, vilket jag tycker är jätteviktigt, men det är ju fortfarande en gräns.
SvaraRaderaAngående behovet av att vara auktoritär och bestämd så tycker jag att det är beklämmande att se hur många som tror att det är ett krav för att vara en "bra förälder". Jag kan dra paralleller till hundägare som jag träffar mycket i mitt arbete (hundpsykolog) och många beskriver att de bestraffar och skäller för att "man måste visa att man bestämmer". Oftast handlar det innerst inne inte om att visa hunden vem som bestämmer utan man är mest rädd för att grannen eller kollegan ska tro att man inte bestämmer. Synd när man tror att samhället har kraven på en att vara hård och auktoritär...
Vi har några gränser som inte är förhandlingsbara, som t ex att man aldrig får slå någon, inte får leka med farliga saker (glas, knivar, eld etc). Alltså rena förbud. Annars är det nog mest personliga gränser som jag försöker förklara i termer som "jag vill/vill inte att du gör si och så" istället för "du får inte".
SvaraRaderaDet är nog rätt likt det som flera andra har beskrivit. Gränssättning för mig handlar mest om att lära barnet att sätta sina egna gränser och därmed respektera både sig själv och andra. Det gör jag genom att visa hur jag sätter mina gränser. Det är ännu viktigare för mig att vi respekterar hans gränser än det är att han respekterar våra.
Samtidigt är det viktigt att jag får ha mina gränser för att orka med att vara förälder. T ex "Jag kommer och hjälper dig/leker med dig så fort jag är färdig med det jag håller på med."
Jag håller med dig Maria. Och jag tror att mycket av skillnaden ligger i hur man uttrycker sig. Det är en väldigt stor skillnad på att säga: "jag vill inte att du skriker för jag får ont i öronen" (förklarar varför och visar sin personliga gräns) eller "håll tyst!" (en ren beordning). Om barnet sedan fortsätter vara högljud kan man antingen stänga dörren eller gå sin väg och förklara att man inte orkar med en så hög volum (förklarar varför och visar sin personliga gräns). Eller så kan man beordra barnet att gå på sitt rum om de inte lyder (auktoritär och befallande). Jag menar att det är ganska stor skillnad på de två exemplen.
SvaraRaderaMen alltså.. Om jag ser att mitt barn är på väg upp för en trappa och vet att han kan trilla ner från trappen och tom bryta nacken eller avlida så är det klart att jag måste sätta en gräns där. Säga att jag inte vill att han går i trappen själv för han har fortfarande inte så bra balans och kan ramla och slå sig. Han förstår inte riktigt vad det innebär. Så att jag som vuxen måste ju se till så att han inte skadar sig allvarligt. Eller hur skulle du göra?
SvaraRaderaEller klättrar och hoppar på soffan. Jag vet att om han ramlar och landar illa på soff bords kanten så kan han det också sluta riktigt illa. Menar du att du låter E hoppa på soffan eller klättra upp för nåt berg även fast han skulle kunna trilla ner och dö?
Jag förstår inte riktigt men jag tycker att om man kan förhindra att de skadar sig orendligt så ska man väl göra det?
Oj, ja, inget av det du beskriver skulle jag sätta stopp för alls, och har aldrig gjort. Ej heller hade jag satt stopp för det som Lisa, ovan, har nämnt, knivar, eld eller glas. Men jag kan skriva ett inlägg om detta sen, där skiljer vi oss tydligen ganska mycket från hur många andra gör.
RaderaBörjade skriva en kommentar här, men det blev så långt, så jag publicerade den här istället:
SvaraRaderahttp://mllemidanah.wordpress.com/2012/01/23/granser/
Ja det ska bli riktigt intressant att läsa ditt svar för jag blir nästan lite provocerad att nån kan göra så annorlunda ;)
SvaraRadera