Det har handlat en del om lycka i de senaste inläggen här på bloggen. Det här inlägget kommer också att göra det.
Jag känner ofta hur helande det har varit för mig att bli mamma, och vara mamma på mitt barns villkor. Att låta honom visa vägen till lycka. Både jag och min man har haft känslomässiga problem, vi har båda men från vår barndom och vi har båda på olika sätt letat efter lyckan. Många, som vi, har nog tappat kunskapen om hur man kan vara lycklig, om de hela livet har förvägrats det. För oss var det att få barn en ny start, en möjlighet att både ge vårt barn det vi aldrig fick, men också att hela oss själva. För barn vet vad de behöver.
Vi gör nog alla tänkbara fel enligt mammatidningarnas sömnexperter. Vi har inga bestämda rutiner. Jag ammar vårt barn till sömns. När vårt barn knystar till på natten är vi meddetsamma där och klappar, ammar, kramar, pratar. När vi går och lägger oss för natten kryper vi tätt intill honom och riskerar att väcka honom, men det är så mysigt att krama en varm bebis och han somnar alltid om av att amma. Då ligger vi och tittar på honom och njuter, och ibland gråter vi lite av glädje. När han någon gång inte somnar om går vi upp och sätter oss i vardagsrummet i soffan, inpackade i täcken och tittar på någon TV-serie på datorn, och då tänker vi att vi har det så bra.
Enligt sömnexperternas råd ska man stänga av alla sina känslor och instinkter. Man ska låta barnet förstå att det inte händer något på natten, att det inte ska förvänta sig någon närhet. Man ska inte ha ögonkontakt med sitt barn, inte ta upp det, inte prata med det. Man ska inte amma och man ska inte samsova. Man ska låta barnet gråta sig till sömns och stänga dörren till det. Man ska bli kall och hård och distanserad.
Kanske hade vi alla fått bättre sömn om vi hade följt de råden. Men lyckligare än vi är nu hade vi knappast blivit.
Ibland tänker jag att om det skulle hända min dotter ngt, om hon skulle dö, då skulle jag verkligen ångra om jag inte tillåtit mig att vara så nära mitt barn som amning och samsovning innebär.
SvaraRaderaFörresten, du skriver sällan om din pappa. träffar E honom?
Nej experternas råd ger nog ingen lycka. Håller också med om att få barn har varit en början till ett nytt liv. Jag tyckte jag var lycklig förut, men att få barn, och vara lyhörd för hans behov, har fått mig att slå av på takten och leva mycket mer i nuet.
SvaraRaderaAtt visa hänsyn till ett barns behov och vilja fyller dessutom livet med så mycket kärlek och glädje. Jag hade säkert älskat mitt barn lika mycket även om jag krävde att han skulle lyda mig, men jag skulle ha missat lyckan i att få ge honom hans frihet och självständighet och se hur han utvecklas på sitt eget sätt.
Ja, håller med dig :)
RaderaBra skrivet! Problemet, tycker jag, är att alla dessa "sömnexperter" verkar hysa en tro om att barns sömnmönster är samma som vuxnas och det är ju helt fel!
SvaraRaderaOch när man nattammar är ju oxytocin-halterna i kroppen (både hos mamman och barn) som högst och därmed sover man bättre!
Ja, men av någon anledning har jag aldrig lyckats sova medan jag ammar. Jag ligger vaken ganska mycket, men på morgnarna får jag sova ut, då tar min man eller min svägerska hand om É. :)
RaderaSå fint! Jag blir glad av att läsa. /S
SvaraRadera:)
RaderaMen det finns ju olika sömnexperter också. Jag är lite allergisk mot inställningen att det är antingen eller - att man antingen ammar och samsover ELLER lämnar barnet ensamt och låter det gråta sig till sömns medan man själv står utanför och skrattar elakt, typ. Jag tycker tvärtom att de flesta barnpsykologer som uttalar sig i tv och radio (alltså riktiga psykologer, inte självutnämnda sk "experter") ofta förespråkar "mjuka" metoder för att få barnen att somna. Senast igår var det en psykolog som tyckte att de där med att somna ensam i egen säng behöver man inte kunna förrän man ev börjar sova över hos kompisar, om man nu vill det.
SvaraRaderaDet är såklart så att det finns olika typer av sömnexperter, min upplevelse är dock att mammatidningarnas "sömnexperter" (som jag skrev om i mitt inlägg) generellt sett har synen att sömn är viktigare än allt annat. Psykologer är en annan sak, och dem har jag inte nämnt alls i mitt inlägg.
RaderaSedan har du missuppfattat mig på en annan punkt också. Jag är absolut säker på att INGEN förälder står utanför och skrattar (nu tog jag dig bokstavligt men jag förstår att du menade känner sig likgiltiga) medan barnet gråter sig till sömns, tvärtom läser man alltid att folk skriver att det var jättetungt och jättejobbigt att låta bli att gå in till sitt barn, och det är just det som är min poäng, att alla föräldrar älskar sina barn och att de flestas instinkter antagligen säger att de ska ta upp barnen, men istället bestämmer sig många för att lyda mammatidningarnas sömnexperter.
Jag ÄLSKAR din blogg. Varje gång jag ser ett nytt inlägg blir jag alldeles förväntansfull och aldrig blir jag besviken på innehållet. Du inspirerar mig och bekräftar mig på en och samma gång. Det är så fint och bra med föräldraförebilder och du är absolut min! Inatt, som alla andra nätter, ska jag sova gott bredvid mitt barn och låta hans aura lugna mig och min honom.
SvaraRaderaÅh så fint och mysigt! Och tack!
RaderaDet du skriver får mig lite att tänka på Kontinuumbegreppet av Liedloff som jag precis läst. Mkt läsvärt!! Du har säkert läst den :)
SvaraRaderaVår son är nu 1,5 och vi väntar ett till om 5 månader. Att bli förälder är det absolut bästa som har hänt mig också! Utan tvivel. Liksom du skriver så gosar vi in oss brevid honom varje kväll och snusar lite på honom och ler mot varandra och konstaterar att vi har det fantastiskt bra.
Lycka sitter verkligen inte i pengar och prylar... Vi bor i en lägenhet med oflaschiga möbler men vi är oerhört glada över den tid vi istället kan lägga på att umgås med varandra alla tre.
Ville bara säga också att jag länge har läst din blogg men inte kommenterat förrän nu. Nu kunde jag bara inte låta bli. Förresten, jag pluggar socialantropologi nu, har du några tips på böcker som inriktar sig lite mer på föräldraskap ur en antropologiskt perspektiv. Mina föreläsare hade ingen direkt koll på om det fanns någon sådan litteratur.
Ja, den är bra! Jag har skrivit mycket om Kontinuumbegreppet i den här bloggen. Googla Liedloff och "vilda barn" så dyker det upp minst nio inlägg där jag har skrivit om den :)
RaderaVi har det likadant. Oflashigt hemma och köper sällan kläder men det ger oss möjligheten att vara tillsammans mycket. Mysigt :)
Böcker: The anthropology of childhood, och An introduction to childhood: Anthropological Perspectives on Children's Lives, och Anthropology and Child development. Finns på Amazon.co.uk.
Så fint skrivet! Du sätter precis ord på mina tankar, och vi gör precis likadant! (Förutom det där med tv-serierna på datorn då, det har hittills aldrig hänt ;-))
SvaraRaderaJag håller med Malin ovan, jag känner mig både inspirerad och bekräftad av mycket som du skriver. Det är skönt, med tanke på att jag i många andra fall känner mig lite som ett ufo när ämnet sömn och amning kommer upp. Många tycker att det är helknasigt att vår yngsta som snart är 11 månader inte har någon spjälsäng, och att hon ligger och ammar stora delar av natten. (Just nu är det extra mycket nattamning, för dagtid har hon inte riktigt ro att amma, hon vill göra så mycket annat samtidigt. Natten är ju enda tillfället att ta igen det behovet...)
Har precis hittat hit och blir så lycklig av ditt inlägg! Tack för all inspiration och bekräftelse på de val vi redan fattat kring vår fyramånaders sömn: samsovning, nattamning och 100 % goslycka nätterna igenom. Det är inte alltid helt bekvämt, för mig, men det är så värt det!
SvaraRadera