I mitt inlägg igår, om fussy babies och AP-föräldraskap missade jag en sak som några av er som kommenterade påminde mig om, nämligen hur barn och vuxna förväntas vara, och att det ofta ges rådet till föräldrar med svåra barn, att de ska göra allt i sin makt för att få barnet att anpassa sig.
Många gånger om dagen vill jag skrika och gråta. När jag går ut ur duschen och det är iskallt och handduken river. När jag vaknar på morgonen och inser att jag måste gå upp. När jag är hungrig och inte orkar laga mat. När jag öppnar mitt årsbesked från CSN. När BVC-tanterna är dumma. Men jag gör det ju inte, för jag har lärt mig att uppföra mig, och för att jag har lärt mig att förnuft måste gå före känslor. Däremot kan jag skrika och gråta vid andra tillfällen. När det helt enkelt bara är för mycket. Efteråt känner mig lättad över att ha sagt vad jag kände, men jag känner också skuld och skam. Som barn blev jag förlöjligad när jag blev arg, jag hade ingen rätt att bli arg, det var bara de vuxna som fick lov att bli arga.
För min man är det annorlunda. Han visar aldrig ilska och har ett oändligt tålamod med alla. Jag tycker att han ofta låter sig köras över, av myndigheter, av sina syskon, av sin mamma, och av mig. Sedan är han ledsen och tyst. Ge mig motstånd för helvete, kan jag skrika. Hur känner du egentligen? Jag tar inte illa upp av att du är arg, jag vill veta hur du känner! Men han har lärt sig att aldrig, aldrig visa ilska. Ingen i hans familj visar känslor, han vet inte hur känslor ser ut. Som bebis lämnade hans mamma rummet när han grät. Han var också ett "fussy" barn, och hans mamma brukar säga att han hade kolik i tre år. Men efter det var han tyst och snäll, och det är han än idag.
Med enträget arbete går det att bryta ner vem som helst. Om målet är att få ett lydigt, stillsamt och tyst barn så finns det metoder för det. Man kan börja redan dag 1, som "The Baby Tamer", Claire Verity förespråkar, genom att envist ignorera varenda känslouttryck som det lilla barnet ger ifrån sig. Eller så kan man göra som folk i allmänhet råder en - att man visar vem det är som bestämmer. Att man lär barnet sin plats, att det inte hjälper att skrika och att ilska, energi, gråt och starka känslor är något fult.
Som vuxen har jag reclaimat min ilska. Det har hänt att jag har exploderat på min mamma och till och med kastat saker omkring mig (tips: mjölpåse!). Hon blir skräckslagen, och det är en skön känsla. Jag känner att jag inte blev vuxen förrän jag tog mig rätten att vara arg på henne. Så är det inte för min man. Nedbrytningen var mycket mer effektiv där.
Det är inte mitt mål att få ett lydigt, fogligt och dämpat barn. Jag vill att mitt barn ska få lov att visa starka känslor, det är sån han är. Barn behöver hjälp med att hantera sina känslor, känna på dem, förstå dem, sätta ord på dem. De behöver inte få sina känslor förnekade, ignorerade och förlöjligade.
Är det inte inpräntat in i ryggmärgen på dig att känna skam de gånger du faktiskt exploderar och börjar skrika och slänga mjölpåsar omkring dig?
SvaraRaderaJag förstår behovet, känner det också själv ofta, det gör nog alla minst en gång i veckan, men när man väl bryter ner de inpräntade sociala spärrarna som hindrar en från att agera ut och faktiskt exploderar, efteråt sitter man alltid osvikligen där och skäms som en hund.
För sånt gör man bara inte, en "fin flicka", en "vuxen människa", en "civiliserad person", en "mogen individ" eller en kvinna/man som vill bli tagen minsta seriöst, kan ju inte bara explodera. Då måste det vara något fel på henne/honom. Efter några sådana utbrott har man bränt alla sina broar när det gäller relationer med (den oförstående) omgivningen.
Så då går man runt och håller allt inom sig, i ren självbevarelse, trots att just detta bryter ner en mest av allt.
Jag har mer och mer tillåtit mig själv att strunta i skammen, eller våga vara pinsam och löjlig, och det har känts bra.
SvaraRaderaKänner verkligen igen det där. För mig handlar det främst om att stå upp för mig själv och inte få dåligt samvete för att jag inte kan ställa upp för alla jämt, men även om att jag har rätt att känna och visa alla olika känslor. Framför allt vill jag lära mitt barn att han inte behöver hålla inne med känslor. Det är svårt, för jag märker själv att jag - trots att jag är medveten om detta - har problem med att se mitt barn ledsen eller arg. Inte för att jag tycker att han borde känna på något annat sätt, utan för att det gör ont i mig när han är ledsen. Jag känner mig otillräcklig när jag inte lyckas få honom nöjd, men vad säger egentligen att det han behöver är att bli nöjd i den stunden? Ibland vill man ju vara både arg eller ledsen!
SvaraRaderaMinns när min son var typ två och vi sjöng "vem kan segla förutan vind" och han grät och grät men aldrig ville att vi skulle sluta sjunga. Jag försökte först trösta men då blev han arg och sa att han ville gråta. Så där satt han länge länge i knät och grät medans jag och hans pappa sjöng och sjöng. Han behövde väl utforska den där känslan och behövde utrymme för det.
SvaraRadera