Nytt år, ny blogg!

Då har jag äntligen haft tid att göra om bloggen. Höstlycka har bytt namn till Vilda barn. Mer om namnbytet kan ni läsa om i fliken 'Höstlycka' längst upp. Jag är tacksam om ni som har länkat till min blogg ändrar det i era länklistor. Jag har också gjort om utseendet och hoppas att den känns okej att titta på. Jag har rensat bland mina inlägg och tagit bort de som inte längre kändes intressanta, aktuella eller viktiga. Jag har lagt till en blogglista med mina favoritbloggar, något som jag har varit för lat för att ta itu med tidigare. Och jag har lagt till kontaktinformation, om ni vill maila mig privat. Tips eller önskemål?

Kram på er och gott nytt underbart år!

Mamma-barn-symbiosen och jämställdhet

Jag tycker att det här är en bra fråga som jag gärna vill skriva mer om, och jag hoppas att ni läsare också vill komma med era tankar kring ämnet.

Och nu blir jag ganska personlig: När jag först träffade min man var han hemlös. Han hade varit hemlös i tio år, levt i tält och husvagnar och aldrig haft ett vanligt jobb. Han levde på några tusen kronor i månaden som han tjänade ihop genom att snickra, fotografera, sy och jaga. Allt han ägde hade han i några väskor och han reste från plats till plats, levde ute i naturen och kom sporadiskt in till stan. Det var, som ni säkert förstår, väldigt skrämmande att bli kär i en sån person. Redan andra dagen vi träffades sa jag som jag kände: Att jag var tveksam eftersom jag i framtiden skulle vilja ha barn, och hur skulle jag kunna ha det med en man som lever som han gör? Han sa då att han gärna skulle vilja vara hemmapappa.

Hur det skulle gå med ammandet passerade visserligen genom mitt huvud, men annars lät det som en bra idé, kände jag. Jag hade kunnat fortsätta mina studier och satsa på karriären och han hade kunnat ta hand om barnet. Jag har aldrig varit huslig av mig ändå, så det passade bra.

Jag tror att jag tänkte att det var en självklarhet att mitt barn skulle vara lika nära sin pappa som mig. Jag trodde att pappor som inte stod sina barn lika nära som mammorna var typiskt ojämställda män, töntiga machomän som inte visade känslor och inte engagerade sig i sina barn.

Två år senare fick vi barn. Väldigt fort insåg vi att barnet liksom hade... en egen vilja. En personlighet, känslor och önskningar som han med största tydlighet visade. Till en början kämpade vi, efter timmar och timmar av amning ville jag ha en paus och min man tog över. Vaggade, sjöng, dansade, vyssjade. Ibland somnade bebisen, ibland inte. "Men han måste vänja sig vid att sova med dig också!" tyckte jag. Och min man gjorde sitt bästa, men bebisen ville alltid tillbaka till bröstet.

Vi hade kunnat kämpa vidare och kanske hade det lyckats. Men innan jag fick barn visste jag inte hur det skär i hjärtat att höra sitt barn gråta, och veta att det är för att han vill till mamma och bröstet. För oss, som inte tror att det är bra för barnet att försöka tvinga fram anknytning, var det alltså fel att fortsätta neka honom närheten han helst ville ha, nämligen den till mig. Tack och lov tog min man aldrig det personligt. Ibland skrattade jag och sa att det ju inte ens är MIG bebisen vill ha, det är bara bröstet, och bröstet råkar sitta på mig.

Vi bestämde alltså tidigt att vi skulle låta barnet bestämma, inte försöka träna honom, inte försöka tvinga honom, inte kämpa emot. Min man gjorde allt hemma, städade, lagade maten, bytte blöjor, masserade mig, kom med vattenglas, tog hand om oss. Jag ägnade mig åt att amma och amma och amma och sova och amma och sova. Jag ska inte förneka att det var tröttsamt ibland, Émile ammade gärna 5-6 timmar nonstop, en gång ammade vi faktiskt i hela 15 timmar utan avbrott. Min man gick små turer med Émile i sjalen, de bondade på sitt sätt.

Cecilia Moen har skrivit att barnet litar på den som visar att han förstår vad barnet vill ha. Om barnet gråter efter sin mamma så är det inte förtroendeingivande att försöka hålla kvar barnet och försöka intala det att "du är ju med pappa nu, du har ju det bra!". Om man istället räcker över barnet till den som barnet vill till så ger man signalen att man förstår och respekterar barnets behov och önskningar och att man kan tyda dess signaler. Detta skapar alltså trygghet för barnet och det inser att den här personen kan man lita på. Anknytningen sker alltså på ett otvunget sätt, och det sker på barnets villkor, i dess egen takt.

Jag känner verkligen att det var rätt för oss att göra som vi gjorde, även om det tidvis har varit jobbigt att É har varit så beroende av mig. Det är ingen tvekan om att han står sin pappa lika nära nu. De har inte alls samma slags relation som vi har, men att de är nära och har en fantastisk relation är det ingen tvekan om.

Det var vår historia. Läsare, dela gärna med er av era!

Läs också: Jämställdhet, dagis och föräldraledighet.

Amningskläder, nej tack!

Är det bara jag som inte förstår mig på det här med amningskläder? Som tycker att urringat, koftor, linnen, V-ringat och skjortor funkar utmärkt? Dra ner, dra upp, knäppa upp. Snygg sjal eller halsduk att täcka över lite med. Svårare än så är det inte.

Men det är inte bara det att jag tycker att det är onödigt, jag får liksom en obehaglig känsla och tycker att det är läskigt att någon vill profitera på mina bröst, och det ordentligt. Amningskläder och -prylar är hutlöst dyra och man kan lätt få för sig att amning, som i utgångspunkten är gratis, faktiskt i själva verket är en dyr affär. Det har bildats en hel industri kring det, med prylar och kläder och armband och gud vet vad som folk tror och plötsligt tycker att de behöver. Innan jag fick barn så blev jag nästan helt yr av allt jag trodde man var tvungen att ha för att amma. De enda gångerna jag har velat ha amningskläder är under iskalla vinternätter, eller när vi är till fjälls, då jag önskat att jag hade en gosig amningströja i ull. Men det verkar ironiskt nog inte finnas.

En annan sak är att jag tycker att det är fult med amningskläder. Jag vill klä mig som jag, inte plötsligt börja gå omkring i rosa elastantröjor med hål under bysten, eller draperade saker, eller ständigt i omlott, bara för att jag ammar. Amma kommer jag att göra i många år. "Här kommer ammerskan!" tycker jag att man signalerar med en amningströja. Och jag är varken stolt eller skamsen över att amma. Jag bara gör, i vilka kläder och situationer som helst.

Påminner om det här och det här inlägget.

Vi psychomammor

En vanlig kommentar när långtidsamning diskuteras är att mamman inte tillåter sitt barn att växa upp och bli självständigt. Ett vanligt svar är ofta att långtidsammade (eller burna) barn blir mycket mer självständiga eftersom de har fått sitt närhetsbehov tillgodosett. Det stämmer säkert i många fall, det tråkiga är bara att ett sådant svar befäster idéen om att barn BÖR bli självständiga, så självständiga som möjligt, så fort som möjligt.

Det finns en skräck i vårt samhälle för närheten mellan mor och barn. Vi måste ursäkta den - "det är bara temporärt, snart blir barnet självständigt" och vi måste träna bort den. Folk är stolta över att ha barn som inte gråter när de lämnas och det anses pinsamt att ha en mammig unge. Det finns också en idé, inte bara i vårt samhälle utan i de flesta samhällen världen över, om att mamman aldrig kan eller bör vara ansvarig för barnets utbildning eller socialisering. I många samhällen förs barnen bort när de börjar komma upp i puberteten och tas om hand av släktingar eller nära vänner som ska sörja för att det blir folk av dem. Här i västvärlden är det förskolan och sedan skolan som ska ha det ansvaret. Vi ser skeptiskt på föräldrar som säger att de vill hemskola sina barn. Vi tror inte riktigt på att dessa barn kommer att lyckas bli sociala varelser. Det krävs en känslomässig distans mellan barn och vägledare för det.

Har ni tänkt på att vi har en hel genre, skräckgenren, som ofta tar upp detta tema? Den livsfarliga närheten mellan mor och barn. Hur de allra mest perversa, sjuka och farliga männen är de som fortfarande bor hemma hos sin mor, de som står henne för nära och gör allt för henne.

När min man är ute med Émile får jag ofta lugnande sms om att de har det bra och stannar ute några timmar till så att jag kan jobba vidare. Jag tänker att det är bra, jag har mycket att göra och det är omöjligt att jobba så koncentrerat när É är hemma. Men efter en stund börjar hela min kropp att värka, av saknad, av längtan, av ofullständighet. Jag skiter i jobbet och springer ut för att möta dem på lekplatsen. Mitt hjärta bankar som om jag skulle gå på dejt. Snart, där om hörnet står lyckan i mitt liv och skiner som en sol när han ser mig, springer emot mig och kastar sig om mig. Först då är jag hel igen. Han är fortfarande en så stor del av min kropp, psychomorsa som jag är.

(I Bangkok)

Baby cupcakes

Här kommer ett litet tips på världens enklaste små cupcakes som små barn kan göra. Perfekta att göra när man får besök av släkten och vill bjuda på något som ser fint ut - barnen kommer att bli så stolta över att få impa med något gott de själva har gjort. De är ingen smaksensation men jag lovar att far- eller morföräldrar kommer att tycka att det är de godaste kakor de någonsin har smakat! Émile som är två år har gjort dessa - alla moment är enkla och kräver varken maskiner, mått eller verktyg, det är bara att blanda ihop de två ingredienserna, havregryn och dadlar med händerna. Dessa cupcakes har räddat livet på mig flera gånger nu när É har varit grinig och det har kliat i fingrarna på honom efter något att göra :)

Havregryn: Jag använder havre, bovete eller quinoagryn beroende på vad jag har hemma.

Dadlar: Nu under julen är många av dadlarna man kan köpa sötade med sirap eller socker - stay away från dessa! Det är de färska, osötade dadlarna ni ska använda. De finns ofta i fruktdisken, i en liten låda, och är små, tjocka, svarta och jättemjuka. Alternativt kan man använda de underbara men dyrare medjool-dadlarna som också är färska och som man köper i lösvikt, de finns i stora trälådor, också vid fruktdisken.

Gör så här:

Ta circa 10 små dadlar (eller 5 medjool), låt barnen ta ut kärnorna och ha dem i en skål. Häll lite havre över och kladda ihop allt. Konsistensen ska bli som chokladbollar. Rulla små bollar eller tryck ut små kluttar i mini-cupcakeformar och ha slutligen lite bär eller frukt över. Färdigt!

Nu till det bästa: Om man blandar denna deg med kakao, vaniljpulver, salt och eventuellt lite kaffe och kokosfett blir det den perfekta socker-, mjölk-, fett-, och nötfria chokladbollsdegen! (Men kalorier - javisst!) Slår faktiskt mina raw chokladbollar som jag har skrivit om innan, och passar också som botten till tårtan jag tipsade om nyligen, om man inte vill att ens barn ska äta nötter.