Vi psychomammor

En vanlig kommentar när långtidsamning diskuteras är att mamman inte tillåter sitt barn att växa upp och bli självständigt. Ett vanligt svar är ofta att långtidsammade (eller burna) barn blir mycket mer självständiga eftersom de har fått sitt närhetsbehov tillgodosett. Det stämmer säkert i många fall, det tråkiga är bara att ett sådant svar befäster idéen om att barn BÖR bli självständiga, så självständiga som möjligt, så fort som möjligt.

Det finns en skräck i vårt samhälle för närheten mellan mor och barn. Vi måste ursäkta den - "det är bara temporärt, snart blir barnet självständigt" och vi måste träna bort den. Folk är stolta över att ha barn som inte gråter när de lämnas och det anses pinsamt att ha en mammig unge. Det finns också en idé, inte bara i vårt samhälle utan i de flesta samhällen världen över, om att mamman aldrig kan eller bör vara ansvarig för barnets utbildning eller socialisering. I många samhällen förs barnen bort när de börjar komma upp i puberteten och tas om hand av släktingar eller nära vänner som ska sörja för att det blir folk av dem. Här i västvärlden är det förskolan och sedan skolan som ska ha det ansvaret. Vi ser skeptiskt på föräldrar som säger att de vill hemskola sina barn. Vi tror inte riktigt på att dessa barn kommer att lyckas bli sociala varelser. Det krävs en känslomässig distans mellan barn och vägledare för det.

Har ni tänkt på att vi har en hel genre, skräckgenren, som ofta tar upp detta tema? Den livsfarliga närheten mellan mor och barn. Hur de allra mest perversa, sjuka och farliga männen är de som fortfarande bor hemma hos sin mor, de som står henne för nära och gör allt för henne.

När min man är ute med Émile får jag ofta lugnande sms om att de har det bra och stannar ute några timmar till så att jag kan jobba vidare. Jag tänker att det är bra, jag har mycket att göra och det är omöjligt att jobba så koncentrerat när É är hemma. Men efter en stund börjar hela min kropp att värka, av saknad, av längtan, av ofullständighet. Jag skiter i jobbet och springer ut för att möta dem på lekplatsen. Mitt hjärta bankar som om jag skulle gå på dejt. Snart, där om hörnet står lyckan i mitt liv och skiner som en sol när han ser mig, springer emot mig och kastar sig om mig. Först då är jag hel igen. Han är fortfarande en så stor del av min kropp, psychomorsa som jag är.

(I Bangkok)