För någon vecka sedan vaknade min É på dåligt humör. Inget verkade göra honom glad. Jag erbjöd bröstet men han ville inte ha det. Jag försökte prata lite med honom men han viftade bort mig. Inga kramar, ingenting hjälpte. Utan att riktigt veta varför tog jag med honom till kranen och lät vattnet rinna i en tunn stråle. Med honom i min famn kupade jag min ena hand, fyllde den med vatten och lät honom dricka ur den. Han slutade gråta och drack. Och han drack och drack, mer och mer, länge, länge. Efteråt var han lugn, vi kramades och allt var bra igen. Sen tänkte jag mycket på varför det hade fungerat, och varför jag hade gjort det.
För några år sedan befann jag mig i Amazonas på en varm buss längs med krokiga vägar. Latinamerikanska radiohits på hög volym och stankerna av kokta ägg, köttfyllda potatisbullar, våta hundar och svettiga människor höll på att ta livet av mig, och när jag steg av efter elva timmar var jag illamående, trött och hade huvudvärk. Tillsammans med en indiankvinna gick jag mot byn när hon plötsligt sa åt mig att ta av mig skorna. Hon tog av sig sina. Den röda jorden under mina fötter var varm och torr. "Det är viktigt att gå barfota ibland", sa hon. "Man får kontakt med jorden då. Absorberar Moder Jords energi." Jag nickade. Det kändes så. Sen mötte vi en älv och drack ur den med händerna, och jag minns att jag tänkte att vatten alltid är godast när man dricker det ur sina händer, vare sig det är från en älv i Amazonas eller kökskranen hemma. Varför är det så?
Jag läste en gång att man i Indien föredrar att äta med handen eftersom man anser det vara en skymf mot maten att äta med bestick. Mat som håller en vid liv, mat som ger en njutning, mat som doftar och smakar ljuvligt och som någon har tillagat åt en, varför skulle man vilja ta i den med verktyg istället för med sina egna händer? Man vill vara så nära maten som möjligt.
Jag är ju en förespråkare för att låta barn äta själv från första början, men ibland, som en kärlekshandling, borde man kanske mata dem med sina bara händer. Närhet, näring och omsorg på samma gång.
Jag har medveten uteslutit ordet ursprungligt ur den här texten även om jag i grund och botten tror att det är så tillfredsställande att dricka med händerna för att det är något ursprungligt ;)
SvaraRadera(och för den som inte vet om mitt motstånd mot ordet ursprungligt: http://hostlycka.blogspot.com/2011/03/en-kritik-av-ursprungligt-foraldraskap.html )
Jag tänker på älskande par, och hur de ofta avbildas nära, nära och matande varandra med mat ur händerna. Kärleksfullt och nära och mysigt och tryggt.
SvaraRaderaTack för en fin blogg!
SvaraRaderaIntressant! Jag satt just och gav min lille kille (9 mån) mat och tänkte på att han verkar föredra att jag matar honom med fingrarna istället för med sked. Han får äta själv också, men just idag hade vi inte tillgång till ett bord, så då var det enklast.
SvaraRaderaTack för en fin blogg!!
Min treåring kan äta med bestick. Men det gör hon inte. Hon äter nästan alltid med händerna. Slafsigt, kan tyckas, men hon verkar njuta mer av maten när hon äter så. Jag ska försöka komma ihåg att inte tjata om gaffeln mer. Ibland behövs en ögonöppnare! Tack!
SvaraRaderaÅh. Vilket fint inlägg.
SvaraRaderaJag älskar att äta med händerna, och tycker absolut att det blir godare.
SvaraRadera