Något obehagligt

Jag börjar komma över chocken efter våra nätter i yurtan nu, så jag tänkte berätta vad som hände som gjorde att vi tvingades flytta ut därifrån efter bara tre dagar, trots att vi hade planerat att stanna där i en månad. Jag har tänkt att jag kanske inte borde skriva om det här men nu gör jag det ändå.

É är van vid att byta miljö, resa och sova i lavvu (kåta), så vi var övertygade om att han skulle älska yurtan, där allt föregår på golvnivå, där vi alla är tillsammans i samma rum hela tiden och där man bara kan öppna dörren och vara utomhus, men från första stund visade han motstånd mot att vara där.

När vi först anlände var han nyfiken och såg glad ut. Efter en lång resa var han trött och ville sova men när vi försökte lägga oss i yurtan så vägrade han. Han var orolig och verkade rädd för något. Vi kunde sitta i yurtan när han helt plötsligt kunde vända sig om efter något, skrika i vild panik och hoppa upp i min famn. Först tänkte vi att det var insekter eller mygg, men det var så många av dem, och de verkade inte beröra honom alls, så vi gav upp den tanken.

När natten kom hade han alltså varit vaken i ett halvt dygn. Han ville sova men vägrade lägga sig i yurtan. Det blev mycket gråt, försök till övertalning och irritation. Efter en stunds gråtande och ammande i min famn somnade han och vi andades ut. Men plötsligt vaknade han, ställde sig upp, tog sin jacka och sprang ut till bilen och skrek och grät att han ville hem. Uppgivna bestämde vi oss för att åka en tur så att han fick somna i bilen, och sen köra tillbaka till yurtan igen. Det funkade, även om det kändes hemskt att lura honom så. Hela natten sov han oroligt och vaknade vart tjugonde minut och grät och tittade sig runt. När han vaknade på morgonen var han förtvivlad. É och hans pappa tillbringade hela dagen utomhus medan jag jobbade i närheten, och då var han glad, men så fort de skulle återvända till yurtan började han skrika och ville bort.

Andra natten, lika hemsk som första. Han vaknade hela tiden, reste sig upp och följde med blicken över något kring golvnivå, rädd. På dagen gick vi in i omkringliggande torv-, och tygkåtor, och där var det inga problem. Vi pratade med folk i området och till vår förvåning var det ingen som inte tog oss på allvar, och alla hade olika övernaturliga förklaringar. Främmande andar i yurtan, sa någon. Starka energier efter alla ceremonier, trodde flera på, och det talades om att det kanske behövs en reningsritual i yurtan. Någon föreslog att vi skulle möblera om så att allting stod som det borde stå enligt reglerna, och det gjorde vi, men inget hjälpte. Tredje natten var den hemskaste.

Runt två på natten vaknade han och satte sig upp. Jag vaknade av att han satt och tittade på mig, lugnt, men med en märklig blick. Plötsligt skriker han, på ett helt fruktansvärt sätt, med en blick jag aldrig tidigare har sett. Jag kan inte beskriva det, men det såg ut som om han medvetet ville skrämma vettet av mig, som en attackerande galning i en skräckfilm. Jag skrek också naturligtvis, och min man vaknade. Jag försökte krama É, trösta honom, men han ville inte ens titta på mig, och efter en stunds skrikande somnade han med sin pappa och sov så hela natten, längre än han någonsin sovit, utan att vilja amma en endaste gång. På morgonen packade vi ihop och flyttade därifrån.

Vi bor en bit bort nu, i en ihopfällbar, klaustrofobisk och obekväm tältvagn, fortfarande på festivalområdet eftersom vi jobbar här (festivalen börjar om ett par dagar) men här trivs han. Igår sa min väninna att hon hade hört folk prata om att det går en gammal stig där yurtan står, och att folk (alltså andar) fortfarande går där. Jag vet inte vad jag ska tro på, men efter våra upplevelser där vill jag i alla fall aldrig mer gå dit. É vill heller inte närma sig yurtan, och så fort han ser den blir han orolig och börjar gråta. Vad fan var det som skrämde honom så???