En märklig vaggvisa

Världen är full av vackra, märkliga och intressanta sätt att ta hand om barn på. Jag har tidigare skrivit om inuiternas mysiga bärjacka, amautin, och tänkte idag berätta om en annan intressant aspekt i deras barnavård.

Strupsång är olika sångtekniker som existerar i olika delar av det cirkumpolära området, i Mongoliet, Tuva och bland Ainufolket i norra Japan. Det är olika tekniker och låter väldigt olikt, och första gången jag hörde inuitisk strupsång från Nunavut i Kanada höll jag på att smälla av. Två små amautiklädda flickor stod på scenen och höll om varandra medan de gav ifrån sig de märkligaste, mest skrämmande och samtidigt vackraste ljuden jag någonsin hade hört. Det lät i mina öron som en blanding mellan grisgrymtningar, hundskall och obscena stönanden, och det ekade ut över festivalområdet så att det gav mig rysningar. Jag var frälst. Direkt efter konserten gick jag fram till en av sångerskorna och pratade med henne och upptäckte då att det hela tiden hade suttit en bebis på hennes rygg och sovit, gömd under pälsen på hennes amauti!

Strupsång i Nunavut har alltid blivit framförd av kvinnor. Det är och har varit en lek att fördriva tiden med medan männen har varit på jakt, den som först brister ut i skratt förlorar, men det har också använts av kvinnor för att få barn att somna. Det sägs att vibrationerna från mammans rygg eller bröstkorg har en lugnande effekt på barnet, och att de monotona strupljuden gör att barnet hamnar i ett transliknande tillstånd tills det somnar. Samtidigt framförs strupsång ofta med en gungande, vaggande rörelse.

På youtube finns många exempel på det, här är ett - titta gärna på hela, det är olika tekniker som framförs.