Jag satt och tittade på programmet Vad är en människa? på SVTPlay, där Fredrik Lindström samtalar med humanetologen Tomas Ljungberg, och där denne talar om hur vi i vårt samhälle t.ex. går i skolan i tolv år och får lära oss matematik, fysik, kemi, men väldigt lite om känslor, hur vi ska värdera olika känslor, hur vi ska hantera olika känslor. Jag håller inte riktigt med, men när jag väl är inne på de inuitiska kulturerna så kan jag ta ett spännande exempel på hur de aktivt jobbar med att lära barn att hantera sina känslor.
Maskdans är en flera tusen år gammal tradition som framförs av kvinnor och går ut på att en eller flera kvinnor sakta börjar sminka sig framför åskådarna. De målar ansiktet svart, rött och vitt, stoppar in en pinne i underläppen och spänner ibland upp näsborrarna med ett snöre för att deformera ansiktet. Håret rufsas till eller sätts upp, och maskdansaren börjar förvrida ansiktet i skrämmande men också komiska miner. Hon rullar med ögonen, sträcker ut tungan, rullar med höfterna, gör obscena underlivsrörelser. Hela skådespelet är en blandning av komik, erotik, andlighet och skräck. Ett av syftena med dansen är att skrämma barn. Tanken är att barnet ska få möta sin rädsla och få uppleva hur det känns att få panik, men under trygga omständigheter. Att lära sig att hantera sin rädsla är särskilt viktigt i jägar- och samlarkulturer, där man måste kunna hålla huvudet kallt när man möter ett vilt djur eller vistas i naturen eller på havet under dåliga väderförhållanden, i exempelvis en kajak.
Hur gör vi för att lära våra barn att hantera rädsla? Hjälp mig att komma på exempel!
Intressant! Och det låter mycket vettigt. Istället för att ständigt skydda, som vi gör här. För att sedan bortförklara med "det är inget farligt, det finns inga monster" när barnet kommer där med son mörkerrädsla eller vad det nu kan vara.
SvaraRaderaJag blir nyfiken på fortsättningen här - dvs vad händer efter att barnen blivit rädda/fått panik? Blir de lugnade och tröstade? Eller är en del av det hela att de ska lära sig att lugna sig själva?
SvaraRaderaSkräck finns ju i västerländska kulturyttringar också men är ju reserverat för ≥15-åringar. Jag tror att många föräldrar tycker det är hemskt och psykisk misshandel att medvetet utsätta sina barn för något skrämmande. Minns SB-tråden där det ansågs som tecken på dåligt föräldraskap att skrika när ens barn bet en under amning. Nåväl, jag tror ju att barn själva måste lära sig kausaliteten och gråskalan mellan mod och dumdristighet, mellan spänning och skräck och mellan akrobatik och smärta. Och på så vis både lära känna sin kropp, sina känslor och sin vilja.
Mycket kring att betrakta sitt barn som kompetent - t ex låta det använda kniv som du pratat om - känns som ett indirekt led att våga låta sitt barn komma i kontakt med potentiellt skrämmande situationer. Själv låter jag ju inte mina barn använda knivar (annat än matknivar) eller springa omkring ute med spetsiga pinnar men jag försöker nog göra en avvägning mellan vad som kan bli för ödesdigert och vad som kan bli en nyttig erfarenhet för dem och i all krasshet har jag nog inte så stor tilltro till mina barn än att de kan utsätta sig själva för riktigt allt.
Femminutersmetoden? (Obs, ironi.) Egentligen borde det inte vara så svårt att komma på något exempel eftersom vi i vår kultur tycker det är så viktigt att "lära" våra barn att bli självständiga tidigt, men jag kommer faktiskt inte på något.
SvaraRaderaSjälv försöker jag bara hålla mig neutral i situationer som min dotter uppfattar som potentiellt farliga. Jag visar att jag inte är rädd, samtidigt som jag visar att det är ok att hon är det genom att t.ex. lyfta upp henne, eller huka mig ner och hålla om henne på en gång när hon visar att hon vill det. Jag säger aldrig att "det där är inget att vara rädd för" eller liknande eftersom jag tycker det är viktigt att hon får känna att hennes känslor är lika mycket värda som mina och andras.
Det första jag kommer att tänka på är spökhistorier. Men jag kommer faktiskt inte på något konstruktivt sätt att faktiskt bemöta rädslan, bara sätt att få bort den, t ex nattlampor.
SvaraRaderaMonalog - JA, spökhistorier såklart! Det har jag inte tänkt på.
SvaraRaderaSjälv gör jag som Jonna, det känns så främmande för mig att medvetet skrämma mitt barn för att härda honom liksom, men det är en spännade och intressant tradition tycker jag. Och har man sett grönländsk maskdans så håller man nog med om att den främst är komisk och vacker. Att kvinnan sminkar sig inför publiken bidrar ju också till att barnen ser själva förvandlingen och förstår att det bakom masken bara är en vanlig kvinna.
Clee: Jag antar att de tröstar barnet, de är ju åtminstone där och visar att situationen är lugn.
Angående knivar så har vi ännu inte köpt honom en kniv, som min man har pratat om. Han är inte mogen för det ännu, hans motorik är inte bra nog och han skulle lätt slinta. Trubbiga knivar får han använda, och vi tar aldrig bort knivar som ligger på bordet, men vi berättar att de är skarpa, låter honom känna på bladet och han har själv hållt sig borta från dem, för det mesta. "Ajajajaj!" säger han när han ser en kniv. En annan sak som jag vill påpeka är att om jag hade levt i exempelvis Malmö så hade jag inte känt att det var viktigt att låta É lära sig att hantera knivar. Här är den stora kniven ett viktigt redskap som används dagligen så det är klart att han måste lära sig att använda den och förstå att den är farlig och att man måste vara varsam.
Min pappa älskar film, och det var ju så klart en sak han ville dela med mig. Jag fick se skräckfilm tidigt. Men vi såg tillsammans och han sade alltid att jag skulle hålla för öronen om det blev för läskigt för det var musiken som skapade stämningen. Om jag var rädd pratade vi om det.
SvaraRaderaNär Twin Peaks sändes i svensk TV första gången var jag 9-10. Vi såg alla avsnitt tillsammans, och efteråt nattade han mig och så satt han på min sängkant och vi pratade om avsnitten.
Jag minns att jag blev irriterad när jag hälsade på hos kompisar vars föräldrar censurerade film (satt med och spolade vid bitar de tyckte var olämpliga) istället för att prata med barnen om vad de såg. Det kanske är en variant av det?
Spökhistorier, och historier över huvud taget tror jag har fungerat på samma sätt, men idag har den muntliga traditionen försvunnit litegrann, istället finns de där idiotiska barnprogrammen.
SvaraRaderaDet beror på vad det gäller, generellt sett brukar jag prata med barn om det som skrämmer dem. Vill helst att de själva kommer på att det egentligen inte är farligt, att lite på sig själv och våga prova (om det handlar om att göra saker). Men ibland går det inte då barnet vägrar, jag tvingar inte barn.
SvaraRaderaMen bilder kan vara lite si och så med, vill helst att de är större och har ett annat typ av medvetande om världen. Satt och såg en dokumentär om andra världskriget med min 10 åriga lillebror. Det enda han inte fick se var en död människa med hjärnan hängandes utanför och en halvmänniska med tarmar hängandes utanför. I övrigt kände jag och hans mor att det var ok, ville´han inte se behövde han inte men vi pratade med honom om det som visades och han frågade själv frågor som vi besvarade.
En öppenhet kring det som det som är jobbigt och läkigt tycker jag är viktigt.
Har funderat lite till.. jag har själv inga barn, men en lillebror som är 17 år yngre vars liv jag fått ynnesten att dela. Han har under olika faser varit rädd för olika saker, ibland för slutsatser han själv dragit som ur en vuxen synpunkt inte är riktiga, men ur hans är helt rimliga slutsatser.
SvaraRaderaNär han var 5 var han till exempel under en lång period rädd att farliga djur kan rymma från en djurpark och komma in när han sov (intressant nog lekte han under samma period väldigt intensivt att han själv var en leopard). Under den perioden var den bästa metoden att lugna honom faktiskt att resonera med honom, varje kväll, och om och om igen hjälpa honom fram till samma slutsats att ingen i familjen var i fara. Han hade olika argument varje kväll, olika funderingar på hur djuret kunde rymma, vilken väg det skulle gå, vilken sorts djur det var osv. Till sist hade han bearbetat många funderingar kring relationen rovdjur/människa och kring sin egen säkerhet hemma och en hel del andra viktiga frågor. Det fantastiska är att jag har sett att han än idag flera år senare tacklar oro på samma metodiska sätt. Jag tror det var en viktig lärdom både för honom och för mig att lyssna/prata sig igenom sina rädslor och kunna uttrycka dem både för sig själv och för en annan människa. Det var fantastiskt att få leda ett barn igenom en sådan inre resa.
Filmer för över 15 år, som visas för fyraåringar verkar vanligt främst bland de som inte är så upplyst medelklass. Det kanske är nyttigt - om man finns där och hjälper dem att bearbeta det i alla fall.
SvaraRaderaMin yngsta vill helst titta på de få läskiga filmer vi har som hon råkar se om och om igen. Ibland är det en barnfilm där någon ramlar eller blir rädd - det har varit väldigt läskigt enligt henne - ibland är det en film som vuxna skulle tänka på som läskig. "Mongol", t ex om Djingis Khan (där ramlar de av hästar ibland, det är läskigt. Jag vet inte om hon vet att de ramlar av hästen för att de blir skjutna eller om det är själva ramlandet som är läskigt).
Men min äldre dotter undviker hellre det som är läskigt. Jag kan tänka mig att hon skulle behöva lära sig att möta och leva med sin rädsla. För det är ju jobbigare att vara rädd för att bli rädd än att bara vara rädd och sedan går det över. Hon är typisk sådan som oroar sig för att något ska hända och är mer rädd för rädslan än för det farliga. Undrar hur jag skulle kunna hjälpa henne?