Jag och min kusin var på kafé med våra jämnåriga barn. É stod och lekte med något bredvid mig, medan min kusins pojke sprang runt i kaféet, ut på gatan, in i köket, bakom disken, ständigt med min kusin i hälarna. Nej, gå inte dit! skrek hon. Kom tillbaka! Inte dit! Nej, stanna!
Utmattad kom hon tillbaka då och då och tog en slurk av sitt kaffe. "Varför springer min unge iväg och inte din?" frågade hon. Innerst inne tror jag att hon var lite stolt över att ha ett så nyfiket och upptäcksglatt barn, och känner jag henne väl så var det en liten pik mot mig - varför är din unge så mammig? Och så kanske det var, att hennes unge av naturen är mer djärv än min. Samtidigt händer det att É också springer iväg. Skillnaden är dock att han alltid ser sig om, och alltid kommer tillbaka själv eftersom vi inte springer efter honom. Jag hade inte kommit på det själv om det inte hade varit för goda gamla Liedloff. Hon skriver vid ett tillfälle om hur hon förvånas när hon går i parker och ser mammor springa efter sina barn och jaga dem, eller när hon ser folk som har sina barn i koppel, vilket är ganska vanligt i USA, medan föräldrarna hos indianfolket hon levde hos istället förhåller sig passiva och låter barnet följa dem, istället för tvärtom. Barn har en naturlig självbevarelsedrift, skriver hon, och precis som alla djurungar håller sig tätt intill mamman gör också människobarn det om inte deras självbevarelsedrift har rubbats. Det är en ren överlevnadsinstinkt.
Jag vet inte, för oss har det funkat så, kanske andra föräldrar har andra erfarenheter, särskilt om de har flera barn som säkert är olika, men hade jag haft ett dristigt barn så hade jag känt att det hade varit ännu viktigare att värna om självbevarelsedriften genom att inte gå till överdrift med jagandet och nejandet. Vi låter vår son springa iväg utan att jaga honom eller försöka stoppa honom. Så har vi alltid gjort. Biblioteket här var en bra plats för hans första små upptäcksfärder. Jag satt och läste och höll ett öga på honom i ögonvrån (utan att han märkte det) medan han sprang iväg, och ständigt såg jag hur han hela tiden höll koll på vart han var, vart jag satt och hur han kunde ta sig tillbaka till mig. Hade jag sprungit efter honom så hade han vågat sig längre bort, och hade jag gjort det till en vana så hade han antagligen också insett att jag alltid är där bakom honom och att han inte behöver ta ansvar för sig själv, för det har jag tagit över.
En kompis till mig berättade om Korowai och Kombai-folket i Papua Nya Guinea, två folkgrupper som bor i trädhus långt ovanför marken, ibland upp till 40 meter upp. En journalist hade frågat dem hur de gjorde med sina barn. Måste de passa på dem hela tiden? Händer det inte att barnen ramlar ner? Nej, hade de svarat. Det händer inte. Barnen beger sig inte ut utanför husets yta. De bara gör inte det.
Tillägg: Läs mer bland kommentarerna! :)
Mamma och pappa är tråkiga som vill gå in. Och vill man inte gå in så får man väl ge sig iväg på egna äventyr, med kompisen Knut-Isak på ryggen. Hejdå pappa, nu går jag!
Men det går inte många sekunder förrän han vänder sig om för att se om vi följer efter. Det gör vi inte, så då kommer han tillbaka.
Jag vill bara säga att du inspirerar mig så mycket med dina klokheter! Kände mig lite uppgiven och villrådig i morse men känner nu tillförsikt och energi. TACK!
SvaraRadera//Lisen
Min son springer iväg, men inte hur långt som helst och han har ganska bra koll på var vi är. Däremot måste vi begränsa hans rörelsefrihet eftersom vi bor i stan där det aldrig är långt till trafikerade vägar. Där kan man tyvärr inte lita på självbevarelsedriften eftersom han inte förstår att bilar är farliga. Det kan ju också finnas farliga människor och aggressiva hundar som inte alls har tålamod med utforskande barn.
SvaraRaderaI en stadsmiljö kan jag mycket väl tänka mig att ha barn i koppel. Alternativet är att bära eller hålla honom i handen, och då ger koppel faktiskt större frihet för ett barn som vill gå själv och absolut inte vill hålla handen. Bland mycket folk och bilar går det helt enkelt inte att låta honom gå som han vill.
Jag har försökt göra likadant, men vår son har gett sig iväg utan att vända sig om sedan han lärde sig att åla som bebis. Han har stuckit iväg på upptäcktsfärder och han hade säkert kommit tillbaks själv om vi inte följt efter honom, men han har ofta gått utom synhåll och det fungerar inte i alla miljöer så vi har fått gå efter honom. Nu är han tre år och har äntligen börjat hålla koll på var vi är, nu kan jag säga "Nu går jag, jag vill att du följer med" och så går jag och han hänger med. I hans fall tror jag inte det har handlat om att han tänkt att vi skulle följa efter utan att han hela tiden har tänkt att han klarar sig själv. Han vill alltid gå sin egen väg, har alltid en egen agenda och verkar drivas av sin egen nyfikenhet och en stor tilltro till sin egen förmåga. Så tolkar jag det i alla fall...
SvaraRaderaJag både håller med och inte.. vi har alltid låtit barnen upptäcka fritt. Låtit dem ta sina rundor och utforska omgivningen, klättra och leka utan att följa efter och jaga. I kontrollerade miljöer.
SvaraRaderaMen jag håller med Lisa om att det inte fungerar i alla situationer. Och det fungerar bättre med vissa barn än andra.
Jag har två helt olika barn. Elsa (storasyster) sprang iväg, utan att vända sig om, och sprang tills hon somnade på natten. Hon sprang konstant. Och klättrade. Hon är dessutom helt oblyg och har en överdimensionerad tro på sin egen förmåga. (Hon blev vansinnig första gången hon upptäckte att hon inte kunde flyga någon gång runt 1,5 år) Hon har alltid varit en rymmare. Hon springer iväg och är helt övertygad om att hon fixar vad som helst. Att bilarna ser henne, att alla människor och djur är snälla osv.
Idag kan man resonera med henne och säga att hon inte får lov att sticka iväg längre än att hon kan se oss och nu vet hon att trafik är farligt, att hon som är kort inte alltid syns osv. Men hon är så fullständigt övertygad om att hon kan och klarar vad som helst att det fortfarande kan bli farligt ibland.
Lillasyster däremot är annorlunda. Hon är också nyfiken men hon rör sig i cirklar runt mig. Utökar cirklarna men har alltid koll på var jag är och hur hon tar sig tillbaka. Om det kommer ett djur närmar hon sig försiktigt, i samförstånd, och kollar läget först. Kommer det en bil så står hon oftast still. Hon går gärna nära mig i folkmassor.
Båda barnen är lika trygga, de är båda uppvuxna i sjal, med samsovning och är aldrig lämnade ensamma ledsna osv.
Jag har alltid skojat om att Elsa saknar självbevarelsedrift. Men det är lite överdrivet. Jag tror att hon också har en, men hon har kanske även en något förvrängd självbild. Möjligen har hon något mindre impulskontroll. Hon funderar inte över om hon kommer att hitta tillbaka eller om någonting kan vara läskigt eller svårt. Hon får en tanke och genomför den. Övertygad om att hon redan kan allt.
Lillasyster provar sig fram på ett annat sätt. :)
Tack för era kommentarer! Så roligt att läsa. Det bekräftar mina misstankar om att det inte alltid är så förenklat som Liedloff ofta vill få det till. T.ex. skriver hon om en mamma som ständigt passar på att hennes lilla barn inte hoppar ner i bassängen. Liedloff uppmanar henne att låta bli och istället lita på barnets självbevarelsedrift, vilket hon gör, och det funkar. Själv tänker jag att jag ALDRIG i livet hade låtit mitt barn krypa längs bassängkanten utan att passa på honom. Det känns självklart att man vill skydda sitt barn från faror. En annan sak är ju också att även om barnen kanske inte vill ramla ner i hålet/bassängen/ut på gatan eller vad det nu kan vara så har de inte världens bästa kroppskontroll i början, ser sig inte alltid om och kan bara råka göra det. Min son vet t.ex. att han inte ska gå ner för våra branta trappor själv, men ofta står han och leker precis vid kanten och då är jag rädd att han ska råka ramla ner av misstag.
SvaraRaderaVi bor också mitt i centrum med en hårt trafikerad gata precis utanför vår dörr, men där har det aldrig varit något problem. Han har hållit sig på trottoaren. Har dock en kompis vars lille son blev överkörd av en bil, så det är en tanke som alltid slår mig.
Jag skulle vilja tacka så mycket för din blogg. Jag är gravid i v 11 och har just börjat fundera över hur jag vill vara som förälder och vad jag och min man tror blir bäst för vårt barn. Din blogg ger mig jättemycket perspektiv och tankar på saker jag inte tänkt innan.
SvaraRaderaDessutom är den riktigt riktigt välskriven!
Det finns så mycket faror i dagens samhälle. Det är en jättebra tanke och jag tror det fungerar i vissa miljöer. Men bilar är livsfarligt och det finns inte en chans att föraren skall hinna stanna när ett barn rusar ut i gatan. Eller trappor och andra höga höjder, eftersom barn som leker inte alltid ser sig om. Det är skillnad på att ramla från ett träd ner på mjuk mark och att ramla från samma höjd ner på asfalt.
SvaraRaderaMen samtidigt får det inte gå till överdrift, jag känner ett par som hade kvar trappgrinden tills ungen var 4 år.
Det är en svår avvägning och jag tror att man får anpassa sig efter hur barnet är. Går det så går det, men har man en sjövild unge så skulle nog jag föredra koppel istället för ständig oro. :)
Detta är en tanke som jag haft med mig sedan jag födde min son, dessvärre tror jag också att det är en väldig förenkling av verkligheten som Liedloff berättar om. Vi har samsovit, burit, aldrig lämnat honom att gråta själv osv. Han är en otroligt motorisk kille, som redan vi 7 månaders ålder klättrade upp i soffan själv. Han har i princip aldrig vänt sig om för att se vart vi är. Han bara går (springer). Jag har testat flera gånger från att han började förflytta sig, men det har alltid slutat med att han försvinner helt ur sikte och jag måste börja springa för att inte tappa bort honom totalt. Vi har också låtit honom klättra runt som han vill, vilket också har lett till att han fallit ned från köksbordet flera gånger. Så det där om att barnen inte gör grejer som skadar dem, tror jag faktiskt inte ett dugg på. Däremot så tänker jag "hellre en bruten arm, än att aldrig våga klättra i träd!"
SvaraRaderaNär min son var i És ålder sprang han aldrig sin väg, då var det lätt att låta bli att förmana honom. Nu däremot, snart fyra och alltid pigg på att göra tvärtemot... Han har t ex aldrig sprungit iväg på parkeringar förrän igår. "Jag är försiktig", är hans standardkommentar. Hur tung, snabb och oförsijtig en bil är förstår han inte.
SvaraRaderaVi har nyss flyttat till ett hus där delar av tomten vetter mot ett tre meters "stup", visserligen växer en rosenhäck där men den är bitvis tunn. Jag är inte dugg orolig att sonen ska larva ut där och ramla, men däremot att han ska komma springande och snubbla. Visst har barn självbevarelsedrift, men de är rätt klumpiga också.
Hej och tusen tack för en fantastisk blogg!
SvaraRaderaJag har en son född sommaren 2009 och jag har alltid tänkt på honom som en oerhört kompetent egen individ som själv vet vad han behöver och talar om det för mig! Vi samsover, vi ammade i 1 1/2 år, vi har varit hemma länge tillsammans. Jag låter honom ta många egna beslut (i den mån det fungerar i vår vardag), jag försöker hela tiden lära honom att göra på sitt eget sätt och försöka lära sig hur man klarar upp saker. Han har alltid varit försiktig och eftertänksam. Han skulle ALDRIG springa iväg och jag skulle ALDRIG jaga honom. Jag kan "förbjuda" honom att gå och säga att jag bestämmer så. Då lyssnar han och gör som jag ber honom. Men nyckel för oss är att lyssna på honom, anpassar mycket efter hans kompetens och lita på att han kan!!
Mitt barn är tryggt, självsäker och självständig i närheten av mamma.. :D
Liedloff menar ju att detta är ju den svåraste biten för "oss" att ta till oss av indianernas förhållningssätt till barnen. Och det är ju bland annat pga av bilar. Men eld och knivar och sådant kan jämföras med bilar i viss mån och det är nog inte många i detta kommentatorfält som klagar över bilen som låter knivar ligga hur som helst samt låta ungen leka nära en öppen eld. Mitt barns kusiner är helt sjuka i sina destruktiva lekar- Ett helt klart bevis på det osunda deras föräldrar håller på med med deras överbevakning/överbeskyddande! If you love something let it go... Ibland glömmer jag bort och tjatar på sonen att kom nu kom nu...sen bara går jag och vips är han bakom mig. TA INTE FRÅN BARN DERAS SJÄLVBEVARELSEDRIFT! Detta gäller fallhöjd likväl!
SvaraRaderaÅh, jag älskar era kommentarer!
SvaraRaderaAnonym - Du har rätt. Berätta gärna vad du menar med att dina barns kusiner leker destruktivt och hur deras föräldrars överbeskyddande har påverkat det. Menar du att överbeskyddande barn blir mer destruktiva? Och ja, när det gäller självbevarelsedriften så handlar det ju om allt.
Mitt barn håller i viss mån koll på vart jag är, och följer efter. Men nu har han börjat leka sådana fantastiska fantasilekar att han faktiskt ibland är så inne i sina bubblor att han inte märker av omvärlden riktigt. Det är inte ett dugg ovanligt att han springer rakt in i folk/djur, råkar gå ner från trottoaren till vägen, för han är så inne i sin lek.
SvaraRaderaVilken intressant diskussion! Självbevarelsedriften är stark, och jag tror att barn kan klara av mycket mer än vad vi oftast tror. Det är dock inte samma sak som att säga att barn kan hantera faror utan att råka illa ut. Även om de fixar det för det mesta så händer det ju även hos jägar/samlarfolk att barn råkar ut för olyckor och skadar sig eller dör. Frågan är hur stora risker man är beredd att ta å sina barns vägnar. Det är inte lätt att hitta den balans som funkar bäst för en själv och ens barn, det viktigaste är väl att vara lite medveten och ifrågasätta sig själv. Det händer då och då att folk tycker att jag ska skydda vår son lite mer, inte låta honom leka med vassa saker eller klättra osv. Jag tycker det är okej att han får testa sina gränser själv och slå sig ibland (även om det händer väldigt sällan, han har rätt bra koll) men jag vill inte att han skadar sig allvarligt och när jag ser en risk att han kan göra det så finns jag där som extra skyddsnät.
SvaraRaderaJag var nyligen på en Waldorfförskola. En av pedagogerna som jobbade där berättade om hur försiktig hon hade varit mot sina tvillingbarn, inga farliga saker inom räckhåll och en jul så hade granen bara varit klädd på övre halvan för att ungarna inte skulle få tag på något. På waldorf däremot tänder de ljus vid varje måltid och på eftermiddagarna sitter de och myser framför brasan, hon berättade att ingen av ungarna var någonsin och petade i elden (de minsta är bara 1år) och att hon önskade att hon hade börjat på waldorf tidigare så att hon kunde haft samma förhållningssätt till sina barn. Hon menade att de lärde ut att nej betyder nej och ja betyder ja och då lyssnar barnen oxå när man säger nej.
SvaraRaderaTack för en bra blogg och många bra tankar. Mitt äldsta barn springer aldrig iväg, hon håller sig alltid i cirklar runt mig och har koll på mig, checkar av att det är ok osv. Mellanbarnet däremot...har fullständig tilltro till sin förmåga, totalt orädd och väldigt få hämningar. Att gå utom synhåll för föräldrarna är snabbt gjort och hon tittar inte bak en enda gång, hon bara knatar iväg i sin fulla förvissning om att hon antingen hittar tillbaka eller att föräldrarna kommer och letar upp henne när hon är färdig, oavsett vi är i storcentret eller i skogen. Minstingen är mer som en apunge, han leker fritt och glatt omkring oss, går iväg en bit men när det är dax för förlyttning klättrar han genast upp och skall bäras. Gå och springa gör man när man leker, är det förflyttning som gäller skall man sitta på en rygg eller ett par axlar. Ändå har jag försökt ha samma förhållningsätt till alla tre, alla har burits i massor och ändå är de så olika?
SvaraRaderaMellanbarnet hade jag aldrig kunnat släppa helt för hon hade inte krupit längs med kanten på bassängen, hon hade hoppat i, i full förvissning om att hon kan simma!
Det är knepigt det där, för det är klart att barnet springer iväg mer om föräldern springer efter, då är ju föräldern alltid nära och till hands. Men om man låter bli att springa efter så går en del barn ändå för långt bort och förstår inte att snabba bilar är farliga. Eller att det är lätt att gå vilse på vissa ställen.
SvaraRaderaOch anonym ovan - jag klagar över bilar och menar att mina barn inte har förstått att vara tillräckligt försiktiga runt dem i tvåårsåldern - och detta trots att de har fått leka nära eld och använda knivar. Eld och knivar är inte samma sak alls.
Krokodiler är mer samma typ av faror som bilar och så vitt jag vet tar de många barn där de finns.
Denna underbara blogg, har just hittat den och läser vid varje tillfälle som ges!
SvaraRaderaVi har alltid litat till vår sons förmåga och låtit honom upptäcka "världen" fritt (bor perfekt för det utan vägar/bilar i närheten).
Reaktioner från andra är dock att det skulle vara något "fel" på sonen, då han är så "försiktig".
Min far tillexempel har alltid upplevt att barn måste passas (vi är 7 barn i familjen), och frågade rakt ut om vi "bestraffar" sonen, slår honom, just för att sonen alltid stämmer av med oss först om det är någon ny situation han hamnar inför...
Där ser man hur förhållningssätt är olika :D
När något går bra, förlossning, barnets sömnrutiner, detta med sljälvständighet etc, är det lätt att härleda orsaken till sitt eget rådiga handlande. Lätt att föreslå till någon annan att " gör på samma sätt som jag så...". Själv brottas jag med min ängslighet för jag håller med om att barn behöver friheten, men hur mycket det påverkar just detta barn som tycker att han kan allt vet jag inte. Han är tre månader och redan tuffare än mig :D.
SvaraRadera