Om kropp och kultur

Jag har alltid varit intresserad av hur kulturen vi lever i påverkar våra kroppar. Jag pratar inte om maten vi äter, utan om hur idéer, traditioner och sedvänjor formar våra kroppar, hur vi rör oss och vad vi klarar av.

Ibland tror man t.ex. att man går på ett visst sätt för att det är naturligt för en, eller att ens minspel är något medfött, men det är ju lika inlärt och påverkat av omgivningen som hur man pratar, tänker eller klär sig. Ett bevis är transpersoner som utan att operera sig kan lyckas se ut som en helt annan människa. De lär sig gå på ett annat sätt, ändrar sina ansiktsuttryck, sitt sätt att prata på, sin hållning.

Det senaste året har både jag och min man gått på psykomotorisk fysioterapi, en norsk terapiform som går under den allmänna sjukvården här. Det är fantastiskt fascinerande och man lär sig så mycket om sig själv och sin kropp. Idéen bakom det är att kropp och själ hänger ihop, och att bland annat psykiska trauman sätter sig i kroppen i form av spänningar och smärtor. Behandlingen består av samtal, massage och övningar. Min man har t.ex. fått veta att han har alltför god hållning, och att det orsakar svåra ryggsmärtor. Det är ett vanligt problem i vårt samhälle, man får alltid lära sig hur viktigt det är att vara rak i ryggen och inte hänga. Många människor går omkring med ständigt indragna magar, något som inte heller är bra och bidrar till att man aldrig andas ut ordentligt, istället stannar luften någonstans kring diafragman. Om man tittar på bilder av t.ex. indianer i Amazonas så står de alltid och putar ut med magen, precis som små barn gör. Det är det korrekta sättet att stå på. Det är avslappnat och ger kroppen den rätta balansen. Barns sätt att använda sina kroppar har mycket att lära oss om vad som är naturligt och vad vi borde klara av om inte vår kultur hade begränsat oss så.

Jag har skrivit lite om det innan, hur vi genom att bära våra barn korrekt faktiskt bidrar till att utveckla deras balanssinne och muskler. Under vårt sista besök hos den manuella terapeuten som behandlade min son för hans nackassymmetri fick vi höra att han hade en ovanligt god balans och hon var lyrisk över hans ryggmuskulatur. Jag funderade över hur det kom sig att han hade så god balans. En vän påpekade en gång hur coolt det såg ut när jag knöt upp min son på ryggen, hur han satt där och höll fast sig själv med benen runt min rygg och balanserade med höfterna som en ryttare på sin häst. Sen tänkte jag på hur han alltid hade vägrat att ligga på golvet och fick således alltid vara i famnen. Det var i famnen han började öva sig på att stå, på mina ben och på min mage, på mjukt, ojämnt underlag som tränar upp balansen. Det hade varit intressant att läsa forskning på det vi som bär våra barn redan vet, nämligen att bärandet har många fördelar som man av någon anledning aldrig hör om i vårt samhälle.

Många vuxna i de västerländska samhällena har svårt att sitta på knä i långa stunder, eller med benen utsträckta utan att ha något att stödja ryggen mot. Vi är ju vana vid att alltid sitta på stolar. Barn klarar det utan problem, och jag har sett gamla samer sitta så i timmar i kåtor och på renskinn till fjälls. När en äldre samekvinna såg mig sitta så en gång uttryckte hon förvåning, hon trodde inte att icke-samer kunde det! Själv blir jag förvånad när jag ser thailändare sitta på huk utan problem. För mig är det svårt att sitta så bekvämt och hålla balansen och jag hoppas att min son inte mister den förmågan, att sitta på huk är ju så mycket bättre för hela systemet.

Jag vet inte vad jag vill fram till. Jag vill nog bara påminna om att våra kroppar, i de västerländska samhällena, inte får utnyttjat sina fulla potential. Inte så konstigt, när barn idag ofta får sitt behov av rörelse och nya intryck tillfredsställt genom tevens rörliga bilder istället för med sina egna kroppar.