Jag och mitt barn

Jag älskar den här bilden. Jag kan titta på den i evigheter. Det är något med känslan den förmedlar som gör att jag känner igen mig, trots att jag för tillfället befinner mig långt från mitt älskade Amazonas.

När min son var fem månader gammal var vi med om en förfärlig flygresa. Vi var i Finnmark, längst norr i Nordnorge, och skulle hem till Tromsø. För att undvika att sitta i bilen i elva timmar med en gråtande bebis bestämde vi oss för att jag och han skulle ta flygplanet och min man skulle köra. Jag och min son steg ombord på planet utan något annat med oss än en filt. Flygresan skulle ta en timme, och på flygplatsen skulle min väninna hämta mig och köra oss hem, och där hade vi ju allt. Plötsligt började det storma, och flygplanet lyckades inte landa. Efter ytterligare en och en halvtimmes mardrömslik flygtur bestämdes det att vi skulle nödlanda på en ö eftersom bensinen var slut, och därifrån kunde vi få flyga eller åka båt och taxi hem. Det förstnämnda alternativet var uteslutet för mig, och det sistnämnda skulle ta sju timmar. Jag var i kaostillstånd. Min bebis var trött, jag var skräckslagen och övertygad om att vi skulle dö, det var natt och jag kände att en sju timmars båt- och biltur i den iskalla nordnorska vinterstormen skulle innebära den säkra döden.

Vi landade på ön, min bebis grät och grät, och jag med. Jag kunde inte ringa min man, mitt mobilbatteri var slut och jag kunde inte hans telefonnummer i huvudet. Jag fick senare veta att han hade varit nära ett sammanbrott när han fick höra att flyget inte hade landat och att de inte visste vart det var, och dessutom satt han själv fast med bilen i stormen. Allt var kaos. Jag bad om att få komma till ett hotell. Resten av passagerarna flögs, trots stormen, iväg i ett annat plan, men fick senare nödlanda igen, ännu längre bort.

Personalen på hotellet tog väl emot oss. Vi hade inget. De frågade vad vi behövde. En liten säng till barnet? Blöjor? Kokt vatten? Leksaker? Men när jag tänkte efter kunde jag inte komma på något annat än mat till mig själv. Min bebis hade allt han behövde i världen. Han hade min kropp. Den erbjöd honom värme, skydd och trygghet. Han åt från mina bröst. Han roades av min röst. Han sov i min famn. Den natten, ensamma i det stora hotellrummet på en ö mitt ute i det mörka havet, kände jag mig närmre mitt barn än jag någonsin har gjort. Det var en vacker känsla av total, naken fullständighet.