En kritik av ursprungligt föräldraskap

Om jag skulle beskriva min föräldrastil så skulle jag göra citationstecken med fingrarna och med en lite självironisk min säga "ursprungligt föräldraskap", eller "naturligt föräldraskap". Med det menar jag att jag tror på det som denna föräldrafilosofi tar upp, men jag är skeptisk till själva begreppet. Jag har skrivit lite om det tidigare här, och jag ska utveckla det lite mer nu.

Jag tror att barn föds med vissa förväntningar som har utvecklats genom människans historia, förväntningar som har varit förutsättningar för vår arts överlevnad. Jag tror att barn föds med en förväntning om att bli omhändertagna, beskyddade och ammade. Jag tror på att barn mår bäst av att samsova, amma fritt och bli burna. Jag och min man känner också att detta är något vi mår bäst av. Vi känner en intens lycka av att vara så nära vårt barn och behandla honom så som vi skulle önska att vi själva hade blivit behandlade som barn. Ofta när man läser eller hör om folk som har kört femminutersmetoden eller liknande på sina barn så säger de att det var en jättejobbig upplevelse och att de brottades mot sina instinkter att gå in och ta upp barnet. Vi undrar hur man kan göra så mot sig själv, och hur man kan göra så mot sitt barn. På natten, när min son sover i min armkrok - och även om han vaknar gång på gång - så känner jag ofta ett intensivt lyckorus av att ha honom nära mig. Att vara föräldrar på ett "ursprungligt" eller "naturligt" sätt gör att vi känner oss hela och lyckliga på ett väldigt djupt plan som vi menar har att göra med att vi inte motarbetar våra instinkter eller går miste om de möjligheter som våra kroppars biologiska funktioner har gett oss, nämligen hormonerna som utsöndras vid närhet. Vi tackar och tar emot.

Men samtidigt menar jag, med min bakgrund inom antropologi och ett inifrån-perspektiv i urfolkspolitiska frågeställningar (min far är indian, min man är same), att begrepp som naturligt eller ursprungligt är väldigt problematiska, och framför allt det att kalla vissa kulturer för naturliga. För varför skulle balineserna vara mer naturliga eller ursprungliga än européerna? För att européerna har "kommit längre i utvecklingen"? Det är där det börjar lukta unket. Jag förstår att bloggaren inte menar att nedvärdera balineserna utan att istället framställa dem som förebilder, men det är en romanticerande bild, och romanticerande framställningar är något som urfolk alltid har kämpat mot. De begränsar nämligen folk till ett antal kännetecken (som har definierats av de utifrån) och låter inte folk definiera sig själva och utvecklas på det sätt de själva önskar. Det är t.ex. därför som samer provoceras av att få höra att de inte längre är samer om de kör skoter, bor i hus eller jobbar på kontor. Att som i bloggen ovan beskriva ett folk som ständigt lyckliga är lika förminskande som att t.ex. säga att "kvinnor är lättsamma och gladlynta".

Det andra problemet med att romanticera sådär hämningslöst är att man blir selektiv på ett väldigt oärligt sätt. Allt det som jägare- och samlare gör är ju fantastiskt! Men det finns jägare- och samlarfolk som lägger ut sina handikappade barn att dö vid floden. Det finns de som lämnar sina gamla att frysa ihjäl för att de inte längre anses göra nytta. Det finns de som binder fast sina barn vid träd i flera år och förhindrar dem från att lära sig att gå, och de som låter pojkar flytta till speciella hus när de kommer i puberteten så att de kan insemineras med manlig säd och bli äkta män. Varför låter vi oss inte påverkas av dessa sedvänjor? Varför plockar vi bara ut det som passar oss? Jo, för att vi i slutändan ändå låter våra egna kulturella värderingar bestämma vad som är rätt och fel. Så vart tog det ursprungliga vägen då?

Jag skulle vilja föreslå termen evolutionärt föräldraskap. Det bygger på en tro på evolutionen, och på att evolutionen har skapat oss med vissa instinkter och reflexer som kan ge oss ledtrådar om hur vi bör behandla våra barn. Sen låter vi indianer, balineser, melaneser och bushmän vara ;)