Om gränssättning

Man hör ofta om att det är så viktigt att sätta gränser för barnet. Att barnet vill ha gränser, vill veta vart gränser går, att det testar gränser. Mer sällan hör man om att det är viktigt att lära barnet att sätta gränser för sig själv.

Jag gillar i alla fall att låta É bestämma över sin egen kropp i den mån det inte utgör någon direkt fara. BLW - Baby led weaning är ett exempel på självbestämmande. Barnet styr sitt matintag själv. Det äter det det har lust på och bestämmer själv hur mycket.

Ibland har han plötsligt matvägrat. Då har jag inte trugat, utan tänkt att han har sina skäl. Och några timmar senare har det kanske visat sig att han var magsjuk. Jag hade upplevt det som ett övergepp om någon hade försökt trycka in mat i munnen på mig om jag inte hade velat det och jag vill inte göra så mot mitt barn, så jag väljer att tro att han inte kommer att svälta sig själv frivilligt. När han är hungrig så äter han.

En stor fördel med BLW är att barnet lär sig att tugga maten innan det sväljer (till skillnad från om det börjar med puréer). Det har i alla fall för oss inneburit att É aldrig har satt något i halsen. Han har stoppat grejer i munnen för att undersöka dem, men när han inte har kunnat tugga sönder dem så har han spottat ut dem. Då kan jag lugnt låta följande scenario utspela sig:

Jag ser att han har något i munnen som han måste ha hittat på golvet.

Jag: Vad har du i munnen? (Han kniper ihop läpparna och vägrar visa mig.)

Jag: Vad har du i munnen? (Han skakar på huvudet med munnen stängd.)

När han ändå vägrar bestämmer jag mig för att lita på honom. Då spottar han antingen själv ut det eller så visar det sig att det var något ätbart. Det kanske låter extremt dumdristigt för många, men jag gör så här eftersom jag vet att É klarar av att avgöra själv om det är ätbart. Det HAR hänt att jag har försökt lirka in mitt finger i hans mun och se vad han har i den, och det har känts som ett övergrepp när han har vrålat och sen har det visat sig att det var ett riskex. Då har jag tänkt att han visste och jag borde ha litat på honom. Senare har han själv kommit och demonstrativt petat mig i munnen ganska våldsamt, för att visa mig hur det känns.

Samma princip gäller vid påklädning. Ibland har han inte velat ha skor på sig. Då har vi sagt att det är okej, och så har vi låtit honom gå ut utan skor. Efter ett par sekunder barfota på snön har han snabbt insett att det hade varit ganska skönt med skor och strumpor ändå. Då har det varit han som tillslut har bestämt att han ska ha skor på sig. Jag tycker inte att det är värt bråket det hade medfört om jag utan att ta hänsyn till hans vilja bara hade klätt på honom allt det som jag tycker att han ska ha på sig. Jag vill att han ska förstå varför man klär sig, och hur det känns att gå utan skor.

Förkylningar och sjukdom är en utfordring. Termometrar, stolpiller, nässug, nässprayer och äckliga mediciner innebär en massa intrång i kroppen. Ibland frågar jag mig själv om behovet av att suga ut snoret ur hans näsa är mitt (för att jag tycker att snörvlandet låter äckligt) eller om snoret faktiskt stör honom, och isåfall vad som stör honom mest, att vara täppt i näsan eller att jag väcker honom mitt i natten för att trycka en läskig nässug i näsan på honom.

É är ett år och tre månader nu. Det har blivit så att han vet att han får bestämma mycket, och då känner jag också att han har blivit väldigt samarbetsvillig. Jag kan fråga honom om jag får rensa näsan på honom, och han kan svara ja eller nej. Jag kan fråga honom om han vill gå och lägga sig, och vill han inte så slipper han. Jag hade kunnat tänka att han inte vet vad han vill, eller att han inte vet vad han behöver, men jag väljer att låta honom bestämma över sånt som rör hans kropp, och jag tycker faktiskt att det känns som om han känner sin kropp, som om han är kapabel att ta rätt beslut eftersom jag inte alltid har tagit det ansvaret från honom. Det betyder inte att han får styra och ställa hur han vill med allt, bara med sin egen kropp och persons gränser.

En person som står mig nära blev under många år utsatt för sexuella övergrepp, så därför har jag ofta tänkt på vad man kan göra för att göra en sån situation mindre möjlig. Nu får ni inte tolka det som om jag lägger ansvaret på barnet eller den utsatta, men jag tror att det kan hjälpa om man från första början kan lära barnet att dess kropps gränser inte får kränkas, att det bestämmer över sin egen kropp på alla sätt och vis.

Här bor jag

Riter och rutiner

Jag lovade att skriva del två om instinkter men just nu är det något annat som engagerar mig mer så den får komma senare.

Rutiner! Viktiga eller inte? Överallt får man höra om hur livsviktiga rutiner är för att barn ska må bra och känna sig trygga. Jag har aldrig förstått det där riktigt. Låt mig förklara:

Det sägs att barn behöver rutiner vid exempelvis läggdags. Till exempel: Ta ett bad, borsta tänderna, läsa en saga och sen gonatt. "Barn behöver veta vad som ska komma för att känna sig trygga", står det i alla broschyrer och böcker om sömn. I boken "Du ska bli pappa" skriver författaren Dick Sundevall:

"Från och med att min son var ett halvår så var riten att lägga honom i sängen, därefter gå runt i rummet och kontrollera att rullgardinerna var neddragna och att elementet fungerade o s v. Därefter se till att han hade en napp i munnen och en extra i handen. Sedan puss och kram och i dörren på väg ut stanna upp och säga godnatt, för att därefter helt stänga dörren. Det där fungerade 99 av 100 kvällar. Men missade man ett enda moment i riten, så skrek han i samma sekund som dörren stängdes."

För mig är det verkligen inte önskvärt att mitt barn ska bli så beroende av pedantiska riter. Vi vill ha en flexibel och varierad vardag och kunna besöka vänner på kvällen utan att behöva stressa hem till vissa tider. För É har tryggheten inte funnits i riter och rutiner, utan i närheten oss emellan. I att mysa, kramas och amma till sömns. Hade jag däremot stängt dörren till mitt sex månader gamla barn så hade han antagligen behövt finna tryggheten någon annanstans.

Missförstå mig inte - jag tror inte att rutiner är skadliga eller dåliga, jag köper bara inte idéen om att de skulle vara livsviktiga för ALLA barns välmående. Vissa familjer måste såklart ha rutiner på grund av jobb och dagis, men andra verkar följa rutiner bara på grund av en allmän rutinpress som säger att man närmast skadar sitt barn om man låter det vara uppe på kvällen. För oss är det också viktigt att lära É att lyssna på sin kropps signaler. Många vuxna kan inte det, de glömmer bort att äta, eller äter trots att de inte är hungriga, bara för att klockan säger att det är matdags. Vi erbjuder É mat vid ungefärliga tider men vill han inte äta då så är det okej, han kan äta lite senare och behöver inte vänta tre timmar till nästa måltid. Samma med sömn, oftast blir han trött runt 18-19-20 och somnar då, men skulle han vilja vara uppe till midnatt så hade det också funkat bra. (Men egentid! hör jag någon skrika nu ;)

Kontentan är att jag menar att man måste tänka på hur ens familjs ekologi ser ut, och låta barnet följa den, istället för att först skapa speciella rutiner för barnet och sedan vara tvungen att anpassa hela familjen efter dem.

Berätta, vad tycker ni? Rutiner - viktiga eller överskattade?

(och här har vi i allafall en bloggare som absolut inte skulle hålla med mig...)

Låt dem skrika

Den här historien tycker jag om:

"Den kända föräldrapedagogen och författaren Mary Sheedy Kurcinka från USA beskriver i sin bok att hon vid ett tillfälle bad föräldrarna i en grupp att räkna upp de råd de fått från olika håll om hur de skulle komma till rätta med sina bebisars sömnproblem, och det resulterade i den här listan:

• De måste lära sig trösta sig själva!
• Ta inte över dem till er säng!
• Stå på dig med att de ska sova i sitt eget rum!
• Ge dem inte mat på natten!
• Sätt upp en grind så att de stannar i sitt rum!
• Låt dem skrika!
• Sätt ner foten – visa att det är du som bestämmer!
• Låt dem inte manipulera dig!
• Stäng dörren!
• Håll inte i dem, gunga dem inte, lägg dig inte intill!
• Vyssja dem inte till sömns!
• Stanna inte hos dem mer än två minuter!
• De måste lära sig bli oberoende!

Mary Kurcinka tog listan med sig hem för att under den kommande veckan fundera över hur hon skulle gå vidare i gruppen. Och det blev en arbetsam vecka eftersom hennes mamma, som började få allvarliga demensproblem måste tas om hand. Mary fick ägna veckan åt att åka runt på privata vårdhem för att se var mamman bäst kunde vårdas. Och på varje ställe fick hon informationsmaterial, där hemmets värdegrund och policy beskrevs. Det var då hon fick idén att omformulera den lista hon fått av föräldragruppen till en sådan fejkad folder. Hon satte sig ner och skrev ihop den och tog sedan med den till nästa föräldragruppsmöte. Där berättade hon att hon hade fått arbeta mycket under veckan för att hitta en plats för sin gamla mamma. Och hon sa att bland de vårdhem hon besökt funnit ett som i sin värdegrundsfolder beskrev verksamheten så här.

På vårt hem uppmuntrar vi patienterna att vara oberoende. Var och en har sitt eget rum och förväntas stanna där över natten. Om patienterna kan förflytta sig själva och försöker lämna sina rum sätter vi upp en grind för att hindra dem. Oftast fungerar det bra. Om de ropar högt stänger vi dörren till dem så att de inte väcker de andra. Vi låter dem inte manipulera oss. Om de blir så upprörda så att de kräks väntar vi med att torka upp tills på morgonen. Då lär de sig att inte göra så en gång till. Vi sätter tydliga gränser så att patienterna ska veta att det är vi som bestämmer. Inget onödigt daltande. Vi kan inte springa runt och passa upp dem varje gång de vill något. Vi har annat att göra. Vi tänker inte sitta och hålla dem i handen. De måste lära sig att sova hela natten eller åtminstone ligga tysta om de vaknar. Och om de blir hungriga eller kissar på sig är det så att vår personal går sin första rond klockan sex. Det är viktigt att patienterna lär sig vänta.

Det här läste hon upp, och reaktionerna i gruppen kom blixtsnabbt: "Det låter ju inte klokt! Där kan du ju inte ha din mamma!" Mary Kurcinka avslöjade då att hon skrivit detta med utgångspunkt från vad som sagts vid förra mötet i gruppen. Hon frågade om ett barn skulle behöva leva i en familj som tillämpar en sådan värdegrund vid sin fostran."

(Från http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=27099 )