Då och då läser man på olika föräldraforum frågan om ifall det är väldigt viktigt för bebisar att ligga på golvet i magläge. Vissa har en stark tilltro till det BVC och läkarna säger, och det är ju naturligt, eftersom de är eller ska vara experter på området. Men det finns ett annat sätt att se på sådana här "sanningar" och råd - det finns en forskningsgren som heter "ethnopediatrics", alltså barnhälsovård som är baserad på inte bara medicinska kunskaper, utan också arkeologi, antropologi och psykologi. Etnopediatri försöker se på barns utveckling i ett större perspektiv och ha i åtanke att all kunskap, också den medicinska, är subjektiv och färgad av den kultur vi lever i.
Etnopediatri ställer frågor om hur olika kulturer ser på barns sjukdomar, hur man behandlar dem, hur kulturer påverkar barns utveckling och vilka aspekter ur barns utveckling som olika kulturer värdesätter. Till exempel förkastar de Jean Piagets åldersschema med olika kognitiva utvecklingsfaser, samt alla de där klassiska, motoriska utvecklingsscheman (á la Britta Holle) där barn förväntas göra det ena eller det andra vid bestämda åldrar. Allt det är kulturellt, säger etnopediatrikerna, och hänvisar till samhällen där barn lär sig att gå extremt mycket tidigare (som San-folket i Afrika - se bilden ovan), eller extremt mycket senare (som Ache-folket i Sydamerika), än det som anses vara genomsnittsåldern i västvärlden. Förklaringen är att olika folkgrupper lägger ner olika mycket energi på att lära sina barn olika saker och man värdesätter olika kunskaper olika mycket. I USA pratar t.ex. mammorna konstant med sina barn, medan i många andra kulturer pratar man inte alls med dem. I USA har barnen kroppskontakt med mamman 25% av dygnet, medan bland San-folket har de kroppskontakt 100% av dygnet. Då kan man tänka på vilka egenskaper som bejakas i den amerikanska kulturen - individualism och verbal socialitet bland annat (åh, de pratar i ett, amerikanerna, tycker jag... :).
Etnopediatri är en intressant synvinkel att ha i åtanke när man undrar över sådant som frågan i inledningen. Måste bebin ligga på mage? eller: Måste bebin kunna sova hela natten vid sex månaders ålder? Måste bebin börja äta vid fyra månader? Måste bebin åka barnvagn? Måste bebin vänjas vid att underhålla sig själv från tidig ålder? Måste man försöka få bebin att vänja sig vid att vara utan mamma hela tiden?
Då kan man fråga sig själv (och försöka ta reda på): Hur gör de i andra kulturer? Varför gör de så? Hade det funkat för oss? Hur gjorde de första människorna? Varför gjorde de så? Hur har man gjort genom evolutionen? Varför tycker jag att detta är viktigt för mitt barn att kunna?
Svaret behöver inte vara att "så här gör de bland hulabalubafolket, därför är det naturligt eller bäst" men "så här gör de hos hulabalubafolket, och det är också ett sätt att göra det på, och det funkar för dem så det funkar kanske också för mig?"
T.ex. är det otänkbart för många folk i världen att lägga ifrån sig sitt barn på golvet. Det kan vara på grund av insekter, på grund av smuts, för att man inte bor i hus utan i hyddor, tält, igloos eller under ett halmtak. Eller så kan det vara för att man tror och känner att det bästa för barnet är att ha konstant kroppskontakt med mamman eller någon annan. Dessa barn blir inte motoriskt handikappade - de får all sin träning på bärarens kropp. De klamrar sig fast, använder sina muskler, lyfter sitt huvud för att se sig omkring. De kryper på famnen och tränar sin motorik på precis samma sätt som barn som enligt BVC:s anvisningar ligger på golvet.
Anledningen till att man säger att det är viktigt för barn att ligga på golvet är att man i vår kultur inte är vana vid att bära barnet. Om alternativet är att barnet ska ligga på rygg i sin säng hela dagen så är det naturligtvis bättre att det ligger på golvet och får träna sig lite, men annars är det utmärkt träning för barnet att bli buret.
Så nej, om din unge, precis som min hatar att ligga på golvet så behöver den inte göra det. Bär honom så mycket ni båda vill. Plötsligt en dag släpper du ner honom och han kommer att krypa iväg, och då står BVC-tanten där och gapar.
Läs också mitt inlägg om Mororeflexen och bärande.
Underbart bra inlägg! Tack!
SvaraRaderaJag har burit båda mina barn, konstant deras första halvår. Jag fick också höra (med första) att hon skulle bli sen i utvecklingen motoriskt om hon aldrig fick ligga på golvet och "träna". Vilket trams.
De kröp båda två när de var 6 månader och gick utan stöd när de var 7 månader och 10 dagar, respektive 7 månader och 15 dagar.
Härligt att du tar upp bvc:s stereotypa och smala syn på barn och föräldraskap!
Det är en intressant tanke. Jag tycker att min dotter blir frustrerad hur jag än gör. Hon vill vara med, bli buren, men samtidigt vill hon ner och ta sig fram själv. Hon blir hemskt irriterad av att inte fatta kryptekniken.
SvaraRaderaDet jag undrar är hur man ska orka bära hela tiden? Jag har en bärsjal, men jag blir ändå väldigt trött i nacke och rygg. Jag har bara ett barn, men hur gör man om man har flera barn i liten ålder?
Alltså, jag vill också läsa de där antro-böckerna du har!!!
SvaraRaderaBra inlägg, som oftast i din blogg, som jag läser med nöje.
SvaraRaderaJag är ju redan en av de "invigda" i tankesättet att saker inte måste vara som BVC, MVC eller SLV (eller valfri institution) säger. Dottern är född hemma och BVC besöker vi endast för vaccination.
Fick inte några kommentarer om att dottern borde tränas men däremot så har många trott att vi tränat henne då hon varit tidig (vad nu det betyder??;) med att lyfta huvudet, sitta, krypa.
Vår BVC nämnde dock att det är bättre för barnet att ligga på golvet, på en filt nära föräldrarna, än att sitta i babysitter eller "lära gå"-stol, för att är de på golvet så stärker de sina muskler på ett annat sätt än att sitta still i en babysitter.
Oj, bokmärker så att jag kan hänvisa till detta nästa gång (ofta!) det kommer på tal. Älskar dina initierade resonemang.
SvaraRaderaStäller mig dock samma frågor som Livmodern här ovan, i och med att jag har tvillingar. Visserligen tror jag att jag hade orkat bära båda mer om jag levt i en rejält kroppsarbetande kultur men båda på ryggen? Eftersom jag ju förmodligen hade fått kroppsarbeta för min överlevnad? Dessutom är väl kanske inte moderna preventivmedel så vanliga (inbillar jag mig okunnigt) i många kulturer, varför barn sannolikt föds tätare inpå varandra än i ett samhälle där preventivmedel och tanken om få barn är förhärskande. Undrar hur man gör med en ettåring och en nyfödd, eller en ettåring och två nyfödda (som jag vet en som har) eller flerlingar i största allmänhet då. Min fördomsfulla gissning: i många kulturer där barn har ständig kroppskontakt tar också fler ansvar för barnen, och barnskötande är mer av en kollektiv uppgift än här, där väl åtskilliga förstagångsmammor sitter ensamma i en lägenhet och sliter sitt hår. Vore hursomhelst häftigt om du hade mer att berätta om det M!
Camilla, om vi pratar kulturer där barnen har ständig kroppskontakt så är amning en storskyddsfaktor. Om man inte sätter i sig för mycket energi, som vi oftast gör här, så ger amningen ett skydd mot ny graviditet mycket längre. Jag läste nånstans att fritt ammade barns mödrar i genomsnitt får tillbaka mensen efter 14 månader (i väst), och där barn bärs mycket ammas det förmodligen över lag också mycket.
SvaraRaderaDet är väldigt intressant det du skriver!
SvaraRaderaSom en ytterligare aspekt skulle jag gärna kasta in genetiken och fråga hur olika kulturers sätt att vara kan gynna/missgynna vissa individer. Eller om vissa kulturyttringar kan bero på individerna som ingår i den. Och med invidider då tänka "deras genetiska uppsättning".
Det kanske inte har betydelse alls, eller bara en minimal. Men det är vad jag tänker när jag läser ditt inlägg.
Oavsett, roligt att få perspektiv på västvärldens sätt att handha barn!
Tänk om jag läst detta välformulerade inlägg när min dotter var spädis. Jag plågade både henne och mig själv med att tvinga henne att ligga på mage och vara missnöjd minst en halvtimme om dagen (inte i sträck, men totalt) och sen ljög jag på BVC och sa att hon legat så en eller två timmar. Annars bar jag på henne jämt, och gör det fortfarande så ofta hon vill vid två och ett halvt års ålder. Och som folk oroat sig över hur bortskämd(!) hon skulle bli.
SvaraRaderaEtt barn som bärs i en kultur där mamman är i ständig rörelse och arbete får definitivt god träning i att balansera, trycka emot etc för att sen lära sig krypa, gå själv. Men i vårt samhälle ser det ju inte ut så precis - vi är ju rätt stillasittande och då får ju inte barnet alls den träningen om det bara sitter i knät på en mamma som dricker sin latte. Det viktigaste är väl att lyssna till barnets behov - barnet verkar vara nöjd med att ligga själv och undersöka gravitationen så varför inte? Det betyder ju inte heller att barnet ska ligga själv, man kan ju alltid ligga bredvid och samspela.
SvaraRaderaMaja och Ida 1, 5 år
Maja: Jag har inte någonstans skrivit att det är fel för barn att ligga på golvet, bara att om de inte vill det så finns det alternativ, alternativ som BVC inte nämner. I ett annat inlägg, som jag länkar till i detta, "Om mororeflexen och bärande", så skriver jag just om hur viktigt det är att röra på sig när man bär. Men, att sitta i famnen är en helt annan sak än att bära, så även om man inte direkt är ute och joggar medan man bär så är det bättre än att ha barnet sittande i famnen.
SvaraRaderaDet är så olika från barn till barn tycker jag, mitt första barn nuddade knappt vid golvet, vi bar honom ständigt och han var nöjd och glad. Mitt andra barn däremot tyckte inte alls om att vara i famnen utan sov helst på golvet eller i vagnen (somnade i famnen men vaknade direkt igen om hon var kvar hos oss). Jag hade ju sålt spjälsängen eftersom vårt första barn alltid sov med oss och jag tänkte att vi inte hade nån användning för den, jag kände mig lite lurad där ett tag :) Inte ville hon vara i sjalen heller. Jag tror det viktigaste är att ta hänsyn till barnets personlighet och behov.
SvaraRadera