Mororeflexen och bärande

Titta på bilden ovan. Två Yanomami-mammor med sina barn, den ena mamman har sitt barn i en bärrem, och den andra har bärremmen på huvudet medan barnet vilar i famnen. Så enkelt. Så bär de flesta folken i Amazonas.

Jag har tidigare skrivit att jag tycker att dessa femmeterssjalar som vi i västvärlden använder egentligen är onödigt komplicerade. En läsare kommenterade att vi i västvärlden är så otränade att vi behöver den där extra avlastningen, och det håller jag med om. Jag har dessutom testat både det andinska och det afrikanska sättet att bära på, och inget av dem känns speciellt tryggt med en sprattlig unge på ryggen. Så, hur funkar det?

Som Liedloff skriver så bärs Ye'kuanabarnen konstant tills de börjar krypa själv i sexmånadersåldern. Medan många av oss gärna ligger i sängen eller sitter framför TV:n med babyn i famnen de första tre månaderna går Ye'kuanakvinnorna tillbaka till sina dagliga aktiviteter, med barnet ständigt mot sin kropp. Barnet deltar i moderns alla aktiviteter, när hon går, springer, dansar, jobbar och badar. Det upplever ständigt rörelse, skakningar, stötar och lyft, precis som det gjorde när det låg i livmodern. Enligt Liedloff är Ye'kuanabarnen helt avspända i kroppen, de viftar inte med armarna i den sk. mororeflexen och har inga sömnsvårigheter.

De första månaderna var min son extremt spänd i kroppen, han kunde bara inte slappna av och det tog evigheter att få honom att somna. Bröstet hjälpte inte alls. Han tycktes ha ett enormt energiöverskott, och det enda sättet att få honom att sova var att vagga honom i famnen tämligen fort. Först då kunde han sluta gråta och slappna av. Det är vanligt, men nu tänker jag att det var för att han just låg stilla i min famn hela dagarna. På grund av kejsarsnittet och en efterföljande infektion i såret var jag ganska orörlig länge och kunde varken bära eller gå. Liedloff skriver om västerländska barn, att "det verkar som om de är uppskruvade därför att de inte fått utlopp för sin energi, och detta i sin tur beror på att de tillbringar så stor del av sin tid utan kontakt med en aktiv människas kraftfält, som urladdas på naturlig väg." Barnen förbrukar alltså sin energi genom våra aktiva kroppar. (Så här ska det göras!)

Om de bärs på rätt sätt blir de också tidigt aktiva i bärandet, de klamrar sig fast som apungar mot våra kroppar och utvecklar styrka i sina muskler. I våra vackra, bekväma femmeterssjalar, som jag förvisso kommer fortsätta att använda, blir det nog också en aning för bekvämt för ungarna. De får inte chans att använda sina muskler tillräckligt mycket för att utveckla den där riktiga apungeeffekten. Ringsjalarna är bättre på det sättet. Själv använder jag en vanlig halsduk att bära min son i hemma och när jag ska gå kortare turer.

Kanske är mororeflexen inte alls en kvarleva från när vi hade päls, utan kanske är den en påminnelse om att vi borde fortsätta låta våra barn använda sina kroppar till det de är till för, nämligen klamra sig fast vid oss? Nästa unge jag får ska få bli en riktig liten apunge!