Wahlgren och En snut med Harley Davidson

Om ni har missat det så pågår det en intressant diskussion i kommentarfältet till mitt inlägg om Läckberg och Wahlberg. "Coole pappan" (enligt egen utsago) Martin Melin hade tydligen ingen aning om att AWs metoder kritiserades. Missa inte! Och missa för guds skull inte hans hemsida! :)

Kamasutra för samsovare

Fler ställningar finns på howtobeadad.com

The Neck Scarf och H is for Hell är de mest beprövade i denna familj. Vilka kör ni med?

Bilder från utställningen

Utställningen var det ja. Det var roligt, och det gick jättebra!

Museet tillhör ett center för nordliga urfolk och de har en fin permanent utställning om den lokala sjösamiska kulturen. I samma lokaler finns även ett (helt fantastiskt) urfolksbibliotek och både Sametinget, Sami Radio och urfolksfestivalen Riddu Riđđu har sina kontor där, så det är arena för interkulturella möten, men storleksmässigt är det litet. Eftersom Riddu varje år har workshops om olika urfolkskunskaper så kontaktade jag dem för ett och ett halvt år sedan och föreslog en workshop om olika kulturers babywearing. Jag bara slängde iväg ett slarvigt men entusiastiskt mail med färgglada bilder och länkar till min blogg. Jag hörde inget av dem på länge och trodde att de hade tyckt att jag var fräck, ända tills museumskuratorn plötsligt ringde mig en dag och föreslog ett möte. Där lade hon fram idéen om att vi kunde göra en utställning och bok istället. Gissa om jag blev chockad! Och glad!

I lördags var det alltså vernissage. Besökarna verkade tycka att det var kul, och några av dem vågade också prova bärverktygen. Dagen innan hade jag klampat in på Ođđasats kontor (de samiska nyheterna) och föreslagit att de skulle komma och filma, så det gjorde de faktiskt, och inslaget bör komma på TV idag, onsdag (SVT2 kl. 17.30 och NRK1 17.40). Det var sjukt jobbigt att få kameran upp i ansiktet och en massa snabba frågor så jag fick väl inte riktigt sagt allt jag ville säga men det viktiga är att utställningen uppmärksammas.

Boken kommer att säljas i samband med utställningen men kommer också att finnas på en del bibliotek i Norge, samt i universitetsbokhandeln i Tromsø. Folk utifrån kan beställa den för ca 130 kr tror jag, på Sáve Design, inom kort. För att ni inte ska känna er lurade om ni beställer den kan jag säga redan nu att det är en liten bok, ca 28-30 sidor tror jag, med korta texter på norska och samiska. Drömmen vore att få chans att skriva en stor bok om bärande i olika kulturer, men detta är en bra start. Utställningen kommer att gå vidare till andra museum i Norge men än så länge vet jag inte vilka och när.

Jag och museumskuratorn välkomnar med ett litet tal.
Klicka för att förstora (om ni inte visste det ;)
Foto: Ørjan Bertelsen

Vi får rosor och fina samiska silversmycken.
Foto: Ørjan Bertelsen

Framför plakatet till H'mong-selen, Nyias.
Utställningen är interaktiv så det är bara att ta ner bärverktygen från krokarna
och prova dem, antingen med eget barn eller med dockorna som finns tillgängliga.
Foto: Privat

Små bildskärmar visar steg-för-steg-bilder på hur man sätter på sig bärverktyget.
Foto: Ørjan Bertelsen

Den vackert dekorerade H'mong-selen väckte såklart
stor uppmärksamhet, och flera ville prova den.
Foto: Ørjan Bertelsen

Jag hjälpte mamman att få den på sig
Foto: Ørjan Bertelsen

Mamman var lite orolig för att ungen skulle trilla av :)
Foto: Ørjan Bertelsen

En flicka blir intervjuad av Ođđasat om hur det känns
att se gietkkan som hon har legat i som bebis.
Foto: Ørjan Bertelsen

En av steg-för-steg-bilderna som visas på bildskärmarna,
och också i boken. Detta är en inuitisk amauti.
Foto: Marius Fiskum

Ännu en av steg-för-steg-bilderna. Detta är en bilum från Papua Nya Guinea.
Foto: Marius Fiskum

Boken. Kayapo-folket bär i ayi.

Samerna bär i gietkka.

Maasaierna bär i kangas och shuka.

Barn visar vägen till lycka

Det har handlat en del om lycka i de senaste inläggen här på bloggen. Det här inlägget kommer också att göra det.

Jag känner ofta hur helande det har varit för mig att bli mamma, och vara mamma på mitt barns villkor. Att låta honom visa vägen till lycka. Både jag och min man har haft känslomässiga problem, vi har båda men från vår barndom och vi har båda på olika sätt letat efter lyckan. Många, som vi, har nog tappat kunskapen om hur man kan vara lycklig, om de hela livet har förvägrats det. För oss var det att få barn en ny start, en möjlighet att både ge vårt barn det vi aldrig fick, men också att hela oss själva. För barn vet vad de behöver. 

Vi gör nog alla tänkbara fel enligt mammatidningarnas sömnexperter. Vi har inga bestämda rutiner. Jag ammar vårt barn till sömns. När vårt barn knystar till på natten är vi meddetsamma där och klappar, ammar, kramar, pratar. När vi går och lägger oss för natten kryper vi tätt intill honom och riskerar att väcka honom, men det är så mysigt att krama en varm bebis och han somnar alltid om av att amma. Då ligger vi och tittar på honom och njuter, och ibland gråter vi lite av glädje. När han någon gång inte somnar om går vi upp och sätter oss i vardagsrummet i soffan, inpackade i täcken och tittar på någon TV-serie på datorn, och då tänker vi att vi har det så bra.

Enligt sömnexperternas råd ska man stänga av alla sina känslor och instinkter. Man ska låta barnet förstå att det inte händer något på natten, att det inte ska förvänta sig någon närhet. Man ska inte ha ögonkontakt med sitt barn, inte ta upp det, inte prata med det. Man ska inte amma och man ska inte samsova. Man ska låta barnet gråta sig till sömns och stänga dörren till det. Man ska bli kall och hård och distanserad.

Kanske hade vi alla fått bättre sömn om vi hade följt de råden. Men lyckligare än vi är nu hade vi knappast blivit.

En liten dag i bilder

Jag bloggar inte så mycket om vardagen men tycker själv att det är kul att titta in i folks liv då och då, så här kommer en liten bildserie från igår.

Kl. 9.30: far och son går ut och känner på vädret så att man vet vad man ska ha på sig.

-15 grader och lite vind, och lekplatsen är öde.

Ska vi gå in?

Går och hämtar ut mina samiska søljer som jag har lagt undan,
Samefolkets dag är ju snart och då måste man vara fin.
Hittar också en fantastisk bok, Forty below, som jag också köper. 

Vi åker på besök till en väninna till min man. De är glada att ses igen. Det är
mycket prat om hantverk, fiske, amning och "gamle dager".
Och min man berättar entusiastiskt om raw food och rå pizza
och den gamla damen tycker att det låter lite tokigt och de skrattar och skrattar.    

É är mest upptagen av den stora leksakslådan som den snälla tanten har,
och han tycker att jag måste fotografera bilen som saknar ett hjul. 

Vi får en bit rökt kött av den snälla tanten, och sen går vi hem och lagar mat med det.

Unschooling myself

Jag håller på med min sista termin på universitetet, och jag har seriöst lust att unschoola mig själv. Fråga: Blir jag en dålig förebild för mitt barn? Mamma är en quitter, en loser, som hoppar av skolan sista terminen. Eller blir jag en god förebild: Mamma ger fan i titlar, ber stressen dra åt helvete och följer hjärtat och gläder sig  över allt hon har lärt sig? Jag kan inte bestämma mig. Svaret hade varit självklart om jag hade velat satsa på en karriär inom det akademiska, eller få ett vanligt jobb, men det kommer aldrig att inträffa. Jag vill leva ett annat liv.

Mitt förhållande till studier har alltid varit ambivalent. Jag har alltid gillat skolmiljön och alltid haft det lätt i skolan, men min familj har alltid har haft höga krav på mig, och förväntat sig endast de bästa resultaten. Så här illa var det: Jag hade alltid "alla rätt". Hände det någon gång om året att jag kom hem med ett endaste fel så var det det min mamma påpekade: "Varför skrev du fel där? Du vet ju svaret." Och det har följt med mig. Bara tanken på att någon gång få ett sämre betyg än A på någon kurs på universitetet gör mig skräckslagen, och jag stressar ihjäl mig varje terminsslut. Det går ut över min hälsa och över mitt barn. Så vad fan sysslar jag med? Är det värt det?

Jag drömmer alltså om att unschoola mig själv. Läsa alla de där böckerna jag har samlat på mig i många år men aldrig haft tid att läsa, för att jag har suttit och tvingats läsa saker jag inte har velat läsa. Sy mer, vara mer med mitt barn, pyssla, göra smycken, öppna en Etsy-shop, hitta på roliga bokmanus, vara mer ute i naturen, göra en större utställning, lära mig att sticka. Vara en förebild för mitt barn, inte i hur man lyckas inom karriärslivet men i hur man lyckas med att leva lyckligt.

Försmak från utställningen

Ibland är det så makalöst blått här. I dagstidningarnas insändarsidor är det ofta folk som insisterar på att döpa om ordet "mörkertiden" till det mer positiva "blåljustiden". Men jag gillar mörkertiden. Mörker är inte något negativt för mig. Och så har vi norrskenen, som lyser upp hela himlen och lämnar en förstummad och förtrollad.

En bekant filmade det här för en vecka sedan, när norrskensaktiviteten var som högst på grund av kraftiga solstormar.

De sista dagarna har vi jobbat med att sätta upp utställningen, och igår kom lådorna med den färdiga boken. Idag var det vernissage och boklansering. Det har varit en fantastisk dag. Jag är helt uppfylld av glädje och upprymdhet, men också allt för mycket trötthet och uppsamlad stress för att orka skriva något nu. Jag återkommer med berättelse, bilder samt information om vart man kan köpa och låna boken. Nu ska jag gå och lägga mig bredvid mitt barn, och än en gång tacka livet för allt det har gett mig. Gonatt!

Läckberg och Wahlgren

Okej, jag googlade mig själv och kom till Camilla Läckbergs blogg, där någon hade tipsat henne om mitt inlägg om boken Kärlekens roll. Jag visste att Camilla var ett Anna Wahlberg-fan, men att läsa hennes hyllning av tanten, nu efter att Felicias bok har kommit ut, var minst sagt bisarrt:

"För jag är så tacksam mot hennes kärleksfulla metoder och vägledning när jag nu sitter här tio över sex på morgonen och väntar på att Charlie skall väckas halv sju som vanligt - efter att ha sovit hela natten igen."

"Och för Annas kritiker skulle det nog räcka långt att se henne med en bebis för att kritiken skulle tystna. Hon har något unikt, något utöver det vanliga, vad gäller att skapa kontakt med ett litet barn. Charlie blev så lugn i hennes famn, och när de tittade varandra in i ögonen var det ett riktigt möte och något uppstod där. Han kommunicerade med henne och hon med honom. Om det finns något som en "baby-whisperer" så vågar jag påstå att Anna är det.... :-) Tack Anna för jag vet inte vilken gång i ordningen. Är så oändligt tacksam för din vägledning och för att du lärt mig om barn och livet med dem och givit mig möjlighet att njuta av dem."

Jag är med er nu, alla ni som kritiserar Anna Wahlgren, jag hade faktiskt inte fattat hur stor hon var (kom ihåg att jag bor i Norge) utan trodde att hon hade ett gäng hjärntvättade sektmedlemmar och that's it, och att resten av världen hade fattat hur störd hon var. De utdrag man läser ur hennes forum tyder inte bara på okunskap om anknytning, utan på rent förakt, ja närmast ett hat mot barn.

Ur AW's krönika Ett litet AP-barn får sova:

2.55 Hurtig ramsa x4, han lyssnar men VILL inte lyssna, hostar och klagar, försöker tydligen kräkas eller låta så; VÄLDIGT synd om. Tycker inte jag. Och det är det han behöver förstå – att det är trevligare att ligga skönt och sova så gott. Ska kolla honom (gå in) nästa gång, men då blir det raskt, tyst och effektivt. Och då blev det tyst! (Typiskt.)

(Läs mer hos Lady Dahmer)


Åh Camilla, vad är det som är så kärleksfullt med den inställningen menar du?

Gränser och faror

Det var intressant att läsa era kommentarer till mitt inlägg om gränser. Många som höll med och många som inte höll med, och kanske en del som tyckte att det var oklart vad jag egentligen menade. Holdbart förtydligade det på ett bra sätt tycker jag: 

Det är en väldigt stor skillnad på att säga: "jag vill inte att du skriker för jag får ont i öronen" (förklarar varför och visar sin personliga gräns) eller "håll tyst!" (en ren beordning). Om barnet sedan fortsätter vara högljudd kan man antingen stänga dörren eller gå sin väg och förklara att man inte orkar med en så hög volum (förklarar varför och visar sin personliga gräns). Eller så kan man beordra barnet att gå på sitt rum om de inte lyder (auktoritär och befallande). Jag menar att det är ganska stor skillnad på de två exemplen.

Min poäng var alltså att jag inte sätter gränser åt mitt barn utan ger honom istället en förklaring till varför jag inte tycker att man ska göra si eller så, gärna genom att referera till folks personliga gränser, sedan ger jag honom ett alternativ, alltså ett förslag på något annat, mer lämpligt som han kan göra, och sedan låter jag honom faktiskt ta valet själv, och erfara konsekvenserna av det. Jag tycker att det är viktigt att han lär sig konsekvenserna av sitt handlande och sina val, hur liten han än är.

Det är få fall där jag sätter ett bastant stopp, det skulle antagligen handla om fara för liv, som om han skulle springa ut på gatan själv, eller riskera att få en kastrull med varm soppa över sig, men att klättra på bord, hoppa i soffor, använda kniven, gå i trappor och allt det där som många har nämnt ser jag överhuvudtaget inte alls som exempel på livsfarliga situationer där jag känner att jag måste rycka in.

Det betyder inte att jag fullkomligt skiter i att se efter honom och låter honom råka ut för olyckor hela dagarna. Vi har en hög trappa upp till vardagsrummet, och vi har aldrig haft någon trappgrind. Vi har aldrig känt något behov av det utan istället följt med honom när han går mot trappan. Det har ofta handlat om att ha is i magen och också lita på att han vet och lär sig sina begränsningar, något jag skrev om inlägget om självbevarelsedriften.

När han var runt halvåret kröp och klättrade han absolut överallt. Min mamma brukade bli livrädd när han klättrade upp på soffryggen, och hon kunde inte förstå hur jag kunde sitta i lugn och ro och läsa tidningen med honom klättrandes en meter över marken. Jag sa alltid: "Försiktigt Émile, du vet att du kan ramla och slå dig va?" men lät honom ändå testa, när han uppenbarligen själv tyckte att han var redo att göra det. Och visst ramlade han några gånger, men oftast inte. Och när han ramlade så grät han, men för varje gång lärde han sig mer och mer om sina begränsningar, men också om sin kropp, vilket resulterade i att han lärde sig att falla som en katt. Sist jag besökte min mamma märkte jag till min glädje att hon har lärt sig att också ta det lugnt. Vid ett tillfälle satt jag på toaletten när jag hörde henne prata för sig själv medan hon gick mot vardagsrummet: "Var är Émile?" och efter en stund: "Jaha, han står i fönsterkarmen", och sen bara lämna honom där och gå tillbaka till rummet hon kom ifrån. Jag skrattade. Jag hade gjort detsamma.

Ett annat exempel är klämskydd, spisskydd, halkskydd eller petskydd till eluttag, som vi faktiskt aldrig har haft. Jag kan inte minnas att folk hade det i min barndom heller. Vi har förklarat för honom att det är farligt att peta i eluttaget, och ganska tidigt visade vi också hur man sätter i och tar ut kontakten. Han har suttit i långa stunder och lekt med det, tagit ut, satt in, tagit ut, satt in, med oss i närheten eller bredvid. Det har aldrig hänt en olycka här, varken klämda fingrar eller ens en bula i pannan faktiskt, men vi har alltid visat hur man gör med allt, istället för att hålla honom borta från det.

Samma sak med kniv, vi har aldrig förbjudit honom att ta på den, utan istället först visat att den är skarp genom att låta honom ta på bladet och eggen (och då har han såklart meddetsamma dragit bort handen). Senare har vi visat honom hur man håller i en kniv och hjälpt honom att skära i något. Han har varit med vid varenda matlagning sedan han föddes, först observerandes från min höft, men så fort han kunde stå så fick han stå på sin höga barnstol och hjälpa till. Vi låter honom inte använda kniv helt själv, än så länge är vi alltid med, bredvid. Mer om det här, och också i en artikel om samisk barnuppfostran och hur den strider med det norska samhällets normer (rekommenderar den verkligen!)

Andra relaterade inlägg: Min bortskämde stylistson, om att få välja sina kläder själv, och Om gränssättning, om att bestämma över sin egen kropp.

Genusförskola

Klicka på bilden för att läsa. (City Malmö 23 jan 2012)

Finaste vännen är med i tidningen idag och berättar om planerna inför det normkritiska föräldrakooperativet Sjöstjärnan som ska öppna i Malmö snart, och där genuspedagogik är i fokus. Deras vision är, enligt hemsidan, att skapa en förskola där barnen "får utvecklas utifrån sina individuella förutsättningar utan att begränsas av föreställningar om kön, sexualitet, könsuttryck, etnicitet, ålder, klass, funktionalitet och trosuppfattning". Artikeln kan läsas i sin helhet här. Jag har pratat mer med Camilla och ska ställa henne några frågor ikväll, och intervjun kommer i bloggen om några dagar. Om ni läsare har några frågor själva så får ni gärna posta dem här så ska jag se om jag kan framföra dem också.

Fantastiska initiativ som detta behöver uppmärksammas, och om jag har förstått det rätt så har de platser kvar ännu, så snälla skriv om dem i era bloggar och länka till deras hemsida: www.sjostjarnan.org/ 

Vi är ju som ni vet inne på unschooling, mycket eftersom vi inte tycker att det finns förskolor som motsvarar våra önskemål. I somras besökte vi en förskola här. Eftersom det var sommar var många av barnen borta, men ett gäng flickor lekte glatt i skogen medan en pojke stod och storgrät en bit bort, utan att få tröst av förskollärarna. Jag frågade varför han grät, och då skrattade de, skakade på huvudet och sa att "Han är ju enda pojken så han har ingen att leka med". Och sen: "Man tycker ju att han borde vara glad, ensam tupp bland en skock höns! Hohoho."

Jag och min man tittade äcklade på varandra. Nej tack, i en sån miljö vill vi inte att vårt barn ska vara. Om vi hade bott i Malmö så hade vi helt klart anmält É till Sjöstjärnan - till och med maten verkar jättebra!

Lockar en förskola med genuspedagogik dig? Om ja, varför, om inte, varför inte?

Mina barndomslekar

Jag tycker att det är jätteintressant att höra vad folk lekte med som barn, och hur de tycker att lekarna har format dem som personer, eller hur det som intresserar dem idag redan tog sig uttryck i deras barndomslekar.

Jag och min jämnårige kusin var typiska inomhusbarn som lekte mycket med leksaker, även om vi tyckte att det var lika roligt att leka utomhus när vi väl orkade ta oss ut. När jag idag tänker på våra lekar känns det roligt att tänka på hur vi redan då var de vi var idag. Min absoluta favoritleksak var inuit-Playmobil, med en familj där mamman bar sitt barn på ryggen. Jag var redan då fascinerad av Arktis. Jag önskade mig varje år iglootältet från IKEA, men av någon anledning fick jag det aldrig. Min längtan till norr var stor, och jag hade flera barnböcker om folket här.

Vår vanligaste Playmobil-lek var kulturmöten. Vi hade figurer med olika hudfärger och den typiska leken utspelade sig i en lugn, svensk småbygd där det plötsligt byggdes en flyktingförläggning så att det flyttade dit invandrare från hela världen. Vi tyckte att det var hysteriskt roligt med alla tokiga kulturkrockar, elaka, etniska stereotyper och konservativa svenskar som plötsligt kände sig invaderade av alla dessa knasbollar från hela världen. Detta var på den tiden då det skrevs mycket om Sjöbo och Skånepartiet som inte ville ha några flyktingar dit, och det var väl vårt sätt att bearbeta det vi hörde. Vi gjorde också egna radioprogram som vi pratade in på kassettband, där vi hade vilda debatter om rasism och liknande, och där vi drev med både svenskar och invandrare.

Konst var ett annat tema som ofta förekom i våra lekar. Vi lekte ofta att vi var konsttjuvar, vi irriterade oss på abstrakt konst (knasiga vuxna som gillar sånt, tyckte vi) och hade en konstförening som hette 'Konstföreningen mot meningslös konst'. På vår lilla Macintosh gjorde vi en sarkastisk kulturtidskrift som hette Inertia, (vilket jag än idag inte har en aning om vad det betyder eller vart vi fick ifrån, men det var lagom pretentiöst, som vi tyckte att all konst var.) Idag är min kusin konstkritiker och konstkurator.

Flickr: ColeKenTurner

Barbie var en annan favorit och vi var runt sju år när vi upptäckte henne. Mina föräldrar gillade inte Barbie (könsstereotyper, amerikansk kulturimperialism och hemska skönhetsideal) men vi älskade henne, och jag vill påstå att vi inte tog skada av att leka med henne. Min kusins pappa gjorde några försök på att få sin son att intressera sig för pistoler och bilar men det var lönlöst, istället var det mina Barbiedockor som fascinerade honom mest. Jag fick köpa Barbie på ett villkor - att vi själva sydde alla kläder, vilket vi gärna gjorde. Vi samlade på Barbiedockor av olika etniciteter, och eftersom Ken var så ful med den där löjliga Jehovas Vittne-sidbenan så hade vi istället en Derek Rockstar, och han spelade jämt rollen som den hunsade tönten mitt bland galna, elaka kvinnor. Våra Barbiedockor var ofta lesbiska, en var alltid rödstrumpa, en annan var en alkoholiserad, Hollywood-skådis med bulimi, en annan var nyfrälst buddist och en annan var en skvallrig moraltant. Hela gänget var dåliga, självupptagna morsor. Genom Barbie-lekarna bearbetade vi mycket skräp - sjuka ideal och kändiskultur som vi dagligen matades med genom tidningar, Dallas, Dynastin och MTV.

Vad jag däremot aldrig någonsin intresserade mig för var babydockor, mjukisdjur eller My Little Pony. My Little Pony var väldigt poppis "på min tid" men jag fattade aldrig hur man skulle leka med dem. Babydockor förstod jag mig heller inte på, att vara mamma var aldrig något jag fantiserade om.

Vad lekte du med, och vad tänker du att dina barndomslekar säger om dig?

Därför sätter jag inte gränser

Jag har grubblat en massa på det där med gränser och vad det egentligen betyder. I tidningen Mama (1/2012) samtalar Martin Melin, Bingo Rimér och Marcus Birro om barn och gränser.

Är det lätt att vara konsekvent? frågar intervjuaren.

Martin: Jag har inga problem med det, jag viker sällan undan, det får skrikas, gnällas, gråtas - sorry, säger jag bara.

Bingo: Jag håller med, den kampen tar jag när som helst, jag tänker inte låta mina barn ta över, de måste styras med fast hand. Jag tycker att det är beklämmande med odrägliga ungar som inte har några gränser. 

Marcus: Jag tycker att det är ganska svårt att vara konsekvent, det är jobbigt att säga nej. Jag behöver nog träna mer på det.

Jag tycker att Bingos kommentar är ganska representativ för hur folk ser på detta med gränssättning. Den antyder att A) gränser är något föräldern måste sätta och B) om man inte sätter fasta gränser blir barnen odrägliga och oregerliga.

Eftersom jag inte känner mig som en förälder som styr mitt barn "med fast hand" så har jag ibland undrat om det kommer att resultera i att jag får just en sån där "odräglig unge" som springer omkring och skriker och slåss och inte tar hänsyn till sin omgivning alls. Men faktum är att jag redan nu ser att mitt barn inte är sån, och då har jag frågat mig själv om det faktiskt är så att jag i själva verket visst sätter gränser, och att jag bara har missuppfattat uttrycket. Att sätta gränser kanske inte är så auktoritärt som det låter?

Att sätta gränser

Efter lite grubblande vill jag hävda att det är auktoritärt att sätta gränser. Auktoriteten ligger i själva uttrycket. Kanske är det bara en semantisk fråga, men jag menar att just genom att plocka isär och analysera ord och uttryck kan man förstå vad de faktiskt innebär och vad problemet är med dem. Problemet i detta fall är inte bara att auktoritär gränssättning som metod är respektlöst. Eftersom det enda alternativet till att sätta gränser verkar anses vara laissez-faire eller total anarki så måste det vara begreppet i sig som inte är särskilt töjbart. Vi kan alltså inte säga att vi sätter gränser när det vi i själva verket gör är att förklara.

Smaka på det: Att sätta en gräns. Föräldern måste sätta en gräns. Se det framför dig: En förälder som sätter en gräns, säger "hit men inte längre!" Hur reagerar barnet? Ger det sig meddetsamma? Accepterar det gränsen som föräldern har satt?

Föräldern sätter gränsen - en mur som ska förhindra barnet att gå längre.

I mitt fall, med mitt barn, så vet jag att han inte hade accepterat det blint. Det hade blivit en kamp. Han hade försökt sparka ner muren, klättra över den. Han hade helt enkelt ifrågasatt gränsen som jag har satt upp.

Kamp om gränser

Jag ser på gränssättande som något som är byggt av luft. De har ingen tyngd, de lär inte barnet något, varken ansvar eller om sociala regler, de lär bara barnet att lyda. Det är ett uppifrån-och-ner-perspektiv, det idiotförklarar barn och fråntar dem möjligheten att lära sig att ta ansvar för sitt beteende själv. Gränser är alltså något väldigt diffust för barn. Precis som brottslingar som försöker hitta kryphål i lagen beskrivs barn som inte riktigt har förstått denna gräns som föräldern har satt upp: "Hon försöker ständigt testa våra gränser". Kanske det helt enkelt är så att barnet undrar: Okej, jag får inte göra så, men får jag göra så här? Eller kanske så? 

Att ständigt sätta gränser åt barnet skapar också ett beroende av föräldern - när inte föräldern är i närheten så finns det ingen där som kan sätta gränser. Dessa "odrägliga barn", som det talas om, kan det hända att problemet inte är att de inte har fått gränser, utan att de inte har fått förklaringar?

Förklaringar

En förklaring är inte en gräns, den ger utrymme för egna val. Att sätta sig ner med barnet och prata, förklara varför och varför inte, tror jag väger tyngre i det långa loppet.

"Han lyder er", har folk förvånat sagt till oss om Émile. Nej, han lyder oss inte, han lyssnar på oss. Det kräver ett ständigt förklarande med ord, gester och mimik, ibland ser det säkert närmast ut som ett skådespel, men det fungerar för oss.

Exempel - vi ska gå på fest. Innan vi går ut förklarar vi att vi ska på fest. Entusiastiskt berättar vi vad en fest är. Det är en massa folk där, säger vi, och folk ler och är glada och pratar högt och alla kommer att hälsa på oss. Det kommer att vara andra barn där, och en massa god mat. Vi visar hur man hälsar på folk och han lyssnar och lever in sig i det. På vägen ut fortsätter vi att prata om det, och också om hur man ska ha tålamod med yngre barn, något han brukar ha svårt för. Väl på festen vill han ta alla köttbullarna på fatet, och då förklarar vi att man får ta några men inte alla, för annars finns det ju inga köttbullar kvar till de andra och då kanske de blir jättehungriga och får ont i magen. Aj, aj, aj, säger han och klappar sig på magen. På samma sätt förklarar vi varför man inte ska skrika på biblioteket, varför man hellre kan stå på stolen än på elementet och varför man bara får äta en glass och inte tio.

Erfarenhet

Fast ibland får han visst äta tio glassar, och han får alltid gå ut utan kläder om han vill det. Vissa saker lär han sig bättre genom erfarenhet, genom att själv känna det på kroppen än genom alla förklaringar och gränser i världen.

Hur tänker du om gränser?

Vaggvisa

När jag var barn hade jag en skiva med vaggvisor från hela världen. Jag undrar vart den tog vägen. Jag måste nog göra en själv. Här har ni en samisk av Mari Boine: Mu vahkar Lásse - (Lasse, min minsting)

Mångfaldig skönhet

Först: Efterlysning - Lollo, maila mig gärna privat! :)

Det har varit jätteintressant att läsa era svar i mitt inlägg om Mammor och minimodeller. Jag har tänkt en massa, på hur vi pratar med vårt barn, hur vi värderar varandra och vilka egenskaper vi lägger vikt vid. Jag säger som sagt ofta till mitt barn att han är världens sötaste. Jag säger såklart mycket annat också, men jag försöker undvika att säga saker som "Vad duktig du är!" och andra komplimanger som har att göra med prestationer. Jag föredrar att ge ovillkorliga komplimanger.

Inläggen jag länkade till igår fick mig att fundera mycket. Jag har pratat med min man, som under hela sin uppväxt och tonår har haft komplex för och blivit mobbad för sitt utseende. I hans familj har de aldrig värderat eller uppmärksammat utseende, och de säger till exempel aldrig till min son att han är söt. Jag frågar min man hur han upplever att det har varit att aldrig få beröm för sitt utseende, och han säger att han faktiskt önskar att de åtminstone hemma hade sagt till honom att han inte alls såg konstig och ful ut, som han gick omkring och trodde och fick höra av de andra skolbarnen.

Jag har kommit fram till att jag inte känner att det är fel för oss att säga till vår son att han är söt eller vacker. Som Shadi skriver i sin kommentar så tycker jag att det är skillnad mellan att säga "du är så söt i den tröjan"/"vad söt du blev nu" och att låta sitt barn veta att hen alltid är söt, fin, vacker, oavsett vad hen har på sig.

Jag skulle hyckla om jag sa att utseende och yta inte är viktigt alls för oss, men det är heller inte de klassiska idealen vi finner vackra. Min man tillhör en modellagentur och jobbar nu uteslutande med det, men det är en modellagentur som inte har några krav om vikt, längd eller mått. Modellerna där är i alla åldrar, i alla färger och i alla storlekar. Gamla, tjocka, smala, med skägg, med stora näsor, alldagliga utseenden eller speciella utseenden. Ingen blir typecastad eller placerad i ett fack som "plus size model" eller "senior model". Det är ett skönt, roligt gäng och känslan jag får när jag är med på fotograferingarna är att alla typer av skönhet hyllas.

Jag är väldigt intresserad av hur urfolk ser på skönhet. Det kan verka som ett sidospår nu men det kommer en poäng. Jag satt en gång och tittade i den underbara UNICEF-boken Barn i världen tillsammans med min fyraåriga kusin. Den presenterar barn från hela världen, hur de lever, vad de äter och vad de leker med. När vi kom till aboriginflickan blev min kusin tyst. Sen tittade hon på mig. Sen tittade hon på flickan igen, och sa: "Ehm... hon är inte fin." Jag blev helt mållös, visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man egentligen i en sån situation till en fyraåring? "Hon ser jättesnäll ut!" försökte jag, och det höll kusinen med om, men att hon tyckte att flickan såg annorlunda och konstig ut kunde jag inte prata bort. Fan, aboriginerna kan inte ha det lätt när de gäller de västerländska skönhetsidealen. Man kanske skulle önska att folk skulle se bort från allt det där och istället bry sig om inre egenskaper, men så enkelt är det ju inte, och oavsett hur snäll och duktig min man fick höra att han var som barn så såg han annorlunda ut, och hans skönhet hade inget värde i den etniskt norska miljön här i stan. Jag tror att det hade varit fint för honom att få höra att man kan vara vacker på olika sätt, inte bara vacker inuti, för det fick han ju höra att han var, men också vacker utanpå, och att inte bara långa, vita, smala kvinnor och män är vackra. Det var först i och med den samiska revitaliseringen här i kustområdena på 90-talet, när det efter hundratals år av förnorskning återigen började bildas öppet samiska miljöer som min man kunde acceptera sitt utseende och få uppskattning för det. Och runtom i världen jobbar urfolk idag med att på olika sätt visa uppskattning för sin egen skönhet, som en motvikt mot de klassiskt västeuropeiska idealen.

Jag vet inte hur min son kommer att se på sitt eget utseende, och i vilken miljö han kommer att växa upp i, men jag tror att vår strategi, om man kan kalla det en strategi, snarare än att hävda att det yttre inte spelar roll, är att lära honom att alla sorters människor kan vara vackra. Klyschigt, men jo.

Ut ur mörkertiden

Idag kom solen! En liten solstråle som varade i några minuter men som lyste upp hela himlen i olika rosa nyanser innan den försvann igen. Varje år känner jag att denna lilla solstråle är början på något nytt och värd all väntan. Nu har vi passerat 60 dagars mörkertid och dagarna kommer bara att bli ljusare för varje dag, men snön brukar ligga kvar ända till maj. Denna dag firas av många här, särskilt på förskolor. Barnen ritar solar och har solfest. Själv gjorde jag mig en riktigt solgul smoothie till frukost. För ett år sedan, runt första soldagen, drömde jag att jag tog den första solstrålen, hackade upp den och stekte den. Den smälte i munnen och smakade smör och ingefära.

Se fler bilder härifrån.